När Saga blivit 11 månader
Lilla, vackra flickebarn. Min Saga.
Du är 11 månader nu och jag kan inte förstå hur tiden går så fort. Du är inte längre en bebis, utan ett litet barn. Finurligt, busigt och så full av energi! Du sitter sällan still, men är så nöjd med att vara för dig själv. Du behöver sällan mig, utan leker själv på egen hand eller med syrran. Bara när du blir ledsen, får ont eller blir rädd söker du upp mig, vill ha en kram och lite pussar innan du tultar iväg igen.
Du sover fantastiskt. Vi nattar dig vid åtta och du somnar själv i spjälsängen medan du pladdrar för dig själv. Du är lite för vild att natta med Livia, för du försöker bara äta upp boken. Men snart ska du få vara med och läsa godnattsagan. Du sover hela nätterna och vaknar glatt någon gång mellan halv 7 och åtta. Väcker vi dig är du så trött, så trött, och blinkar sömnigt mot oss. Du gillar att sova.
Du säger Mamma, Hej och Nej. Mest hej. Mamma säger du mest när du är ledsen, och då Ma-ma! Du älskar att sitta och vinka åt folk, blir lite generad men superglad när de vinkar tillbaka och säger hej till dig med. Du förstår så himla mycket och funderar så härligt. testar mina gränser och är den mest envisa men glada filur jag någonsin träffat. Du ger dig aldrig. Aldrig. Jag ger upp långt före dig, så hur ska det gå när du blir större?!
Du är aldrig ledsen. Förbannad, absolut. Men aldrig sur eller ledsen. Du är så självständig och glad att jag ofta glömmer hur liten du är. Du känns så klok och så lugn. Det påminner mig så mycket om din pappa. Du har hans lugn. Du har hans minspel, hans busiga blickar och hans gyllenblonda hår som ibland är brunt, ibland gråaktigt, ibland rött, ibland gyllene och ibland så ljusblont att det skiner. Du har min ögonfärg, aningen mörkare än storasysters och med en liten annan form, men lika stora, vackra och uttrycksfulla. Du är ett otroligt sött litet barn. Fast jag är ju partisk.
Du är så rolig. Vi var på 10-månaderskontroll nu två dagar efter att du lev 11 månader (logiskt, jag vet) och du vägde 9,5 kg och var 73 cm lång. Du klättrar, bemästrar pincettgreppet och till vår stora förvåning använder du sked som om du faktiskt kan det. Vi gav dig en för någon vecka sedan och du använde den som om du gjort det hela livet. Du måste ha sett hur syrran din gör. Hon brukade hälla innehållet i skeden över sig. Du får in maten i munnen. Fast när du tröttnar spelar du trummor med den eller gör din favoritsyssla: släpper den på golvet, tittar efter den och vill sedan att vi tar upp den ingen.
Andra barn på 11 månader lär sig att gå. Du springer och klättrar och busar. Du älskar när vi leker tittut eller kastar dig i luften. Du försöker sjunga, men det går inte så bra än. Det är som om du inte förstår hur liten du egentligen är. Som om du tror att du också är 2,5 och gör allt för att kunna allt storasyster gör. En del av mig är superstolt, men den andra delen av mig tycker att det är synd. Skynda inte! Du blir ju stor tids nog. Var min lilla, lilla bebis ännu ett tag. Snälla? Inte? Hm... okej. Jag antar att jag som mamma bara får acceptera att du är sådan. Ivrig och envis och godmodig. Min lilla hobbit.
Lilla tokstolla, vad jag älskar dig!