När Saga blivit 9 månader
Du är så stor nu, min lilla tjej. Du är nio månader och har legat i mina armar lika länge som du låg under mitt hjärta. Jag älskar dig gränslöst och är så stolt över dig att jag bara sitter och stirrar på dig när du är vaken. När du sover i min famn kan jag inte slita blicken från ditt ansikte. Så fin du är, lilla vän. Den mest envisa lilla person jag någonsin träffat. Till och med envisare än din pappa, vilket blir intressant i framtiden. Du ger inte upp, bara tittar på oss med din lugna blick, så provar du igen. Oavsett om det är klättra upp på hunden, gå själv eller få tag på något du inte får ha, så försöker du tills det går. Eller tills du somnar av utmattning.
Du somnar med eller samtidigt som Livia vid halv åtta om kvällarna, sedan sover du hela nätterna, om hon inte råkar väcka dig. Du har varit mer gnällig senaste tiden, men med så många nya tänder är det inte konstigt. Du har nu fem stora, och två som precis brutit igenom samt en som när som helst bryter igenom huden. I ögonblicket verkar du och syrran ha något virus: Livia skickades hem från förskolan men känns frisk och kry, medan du snorar, hostar och hänger mot min axel. Dina ögon är röda och tårade, men ändå är du på glatt humör och leker med allt du får tag på.
Du går nästan obehindrat nu. Längre och längre sträckor. Sätter dig och ställer dig upp utan stöd utan minsta problem. Trillar nästan aldrig längre, så nu känns det tryggt även för mig. Plötsligt har livet med er blivit enkelt, för ni leker med varandra och har så roligt, även om Livia blir arg när du tar leksaker hon anser vara sina. Varje kväll badar ni ihop och varje morgon skrattar ni när ni vaknar och ser varandra.
Det är extremt roligt att vara din mamma. Du är så enkel. Så otroligt enkel. Glad och busig, kärleksfull och med tydliga rutiner. Gyllene lockar, särskilt när ditt hår blir fuktigt. Och vad du pladdrar. Dadada - sådana saker, du tjattrar och håller tal för oss mellan skratten. Jisses, lilla Saga, vad jag älskar dig!