När man ser tillbaka på året
Dags att titta tillbaka lite på 2021! Jag minns det som året som försvann och som inte blev som planerat. Men det blev ändå riktigt bra, känner jag, när jag tittar tillbaka. Ett år med mycket kärlek och lärdomar! Oj, så mycket lärdomar. Ska vi kika?
I Januari anpassade vi oss till livet med två barn. Jag hade enormt ont. Jag sprack (grad 1) vid förlossningen och blev sydd i 45 minuter, eftersom det blev fel och var ett trixigt men ytligt snitt. jg frågade om antalet stygn och fick till svar att de tappat räkningen för länge sen. Halvvägs igenom fick läkaren ta upp det och sy igen. Stygnen läkte fel och flera gick upp. Jag fick sy om efter två veckor. Jag kunde knappt sitta under hela januari och låg mest i soffan eller sängen med Saga intill eller på bröstet. Jag kommer inte ihåg mycket annat än att jag levde i min morgonrock och inte orkade eller ville träffa någon. Jag ville bara vara ifred, ligga på soffan och mysa med mina barn.
Livia hittade på en hel del bus. Mest lekte hon i askhinken. Hon lärde sig snabbt att hitta på hyss medan jag bytte Sagas blöja eller ammade. Men det var också enormt mycket kärlek, med Akira som var så liten och med Livia som var så förälskad i lillasyster. Jag fyllde 30 och vi blev bjudna på lyxig middag och hotellövernattning som gemensam present, eftersom Adam fyllt trettio året innan, men allt blev inställt för hans del i och med pandemin. Det var lyxigt att bo på hotell i Visby en natt! Något som vi absolut kommer att göra om, hemester!
När jag ser bilderna från Februari längtar intensivt hem till huset. Efter vårsolen i barnens rum. Efter soffmys och kattgos. Så mycker tid vi spenderade hemma i Februari! Vi vabbade hela månaden och var massor på övervåningen, jag och barnen. Saga låg mycket under sin mobil så att jag kunde leka med Storasyster. Livia hade tebjudning med Sauron som ofrivillig gäst. Om kvällarna nattade Adam Livia och jag låg och ammade och tittade på Escape to the Country på Youtube. Saga fick navelbråck och vi åkte till akuten en gång, men i övrigt var det en stillsam månad med mycket kärlek, lek och mys.
Mentalt var det en månad av ångest för oss båda två. Adam var enormt orolig över vår ekonomi, för vi skickade inga fakturor i januari och ytterst få i februari. Jag orkade inte oroa mig över det, så trött av oro över barnen, över att ha ont, inte få sova klokt. Och över farmor. Men jag stängde in allt och köttade på. Bokade fotograferingar, planerade sommaren så gott det gick med den osäkra pandemin.
Det kom knappt in några jobb och det som kom in hann Adam inte med i och med allt vabb. Det var svårt för honom att sitta ostörd och jobba hemifrån. Jag kunde inte ta barnen helt själv ännu, även om det gick bättre och bättre. Jag tog alla nätter och Adam lät mig ha sovmornar istället. Jag började äntligen läka! I efterhand känns det som det var en helt underbar tid. För man glömmer det svåra. Jag vet att jag var väldigt stressad över valpen, som hittade på mer och mer bus, och att Livia var så himla "på" Lillasyster hela tiden. Ville bära, bädda in henne i filtar mm. Jag kunde aldrig slappna av. Hade ingen egentid och sov inte klokt. Jag anade inte hur slutkörd jag var. Jag minns inte allt det jobbiga, jag minns bara det fina. Ändå vet jag rent logiskt att det måste ha varit tufft.
I Mars kändes det som om hela min värld rullade undan från mina fötter och jag försökte stå kvar på en matta av rullande grus. Jag hade bokat in 1-2 fotograferingar i veckan och drunknade i ombokningar och redigering.
Min farmor fick diagnosen Alzheimers i December, något som jag anat länge men som ändå kändes som ett slag i magen. Sedan diagnosen gick det snabbt utför och jag åkte till Fastlandet för att hjälpa pappa med hans flytt, men skulle bo hos Farmor under tiden med Saga. Det gick inte.
Det var en chock att inse att min farmor, min stora idol genom livet, som alltid funnits där, var borta rent mentalt. Första natten kom hon in och väckte mig och Saga tre gånger, glömde bort att det var hennes egen lägenhet och blev superglad att hitta oss där inne, för hon hade glömt att vi kommit. Andra natten var nästan lika illa, och då hittade jag på att vi var tvungen att åka tillbaka. Sista natten sov jag på en luftmadrass hos pappa med min lilla bebis.
Jag grät floder över att farmor blivit så dålig på så kort tid, och att jag aldrig mer skulle kunna sova över hos henne, sitta och prata med henne en sen kväll och dricka mysigt morgonkaffe ihop. Oj, vad jag grät. Och jag grät över att hon aldrig skulle minnas Saga. "Lilla hon" som farmor så ömt kallade henne. Mer än så skulle Saga aldrig bli för min farmor. Jag kom hem från fastlandet nedbruten känslomässigt. Tårarna bara rann och jag bröt ihop för minsta lilla. Inte förrän då insåg jag hur mycket min farmor verkligen betytt för mig. Vad det betytt för mig att prata med henne.
Sedan behövde Adam åka till Fastlandet och jobba en vecka. Hemma var jag med två barn, hund och valp, instabila känslor och stressad till 1000%. Redan första dagen höll allt på att gå åt helvete. Saga rullade ner från kökssoffan och Akira sprang ut på vägen framför en bil. Tack och lov skadade sig ingen av dem. Jag försökte ta hjälp men det fanns ingen som kunde avlasta. Det kulminerade när Livia sparkade till mig i bröstet och jag klappade till henne över rumpan på skötbordet. En örfil som fick oss bägge två att tystna.
Vi bröt ihop bägge två och åkte till sjukhuset, där socialen inledde en förundersökning för barnmisshandel. Det slutade istället med att jag fick stöd och hjälp att hantera stressen och mig själv. Min ADHD, som inte finns på papper eftersom jag inte har rätt till en utredning, men som läkarna och psykologerna jag träffade alla var överens om att jag har. Mars slutade i den jobbigaste veckan i mitt liv. Jag gick inte in i väggen. Men det var alldeles för nära. Jag hade gjort det om jag inte fått så fin hjälp. Fån Socialen, Familjerådgivningen, BVC och Vårdcentralen. Av familjen. Våra föräldrar. Adam. Sedan dess har jag gått 1-2 gånger i månaden hos nästan alla instanser och fått hjälp med alltifrån hur jag ska strukturera mitt arbete till hur jag ska sänka kraven på mig själv och öka min närvaro i nuet. Mars var vändpunkten. Efter det blev det sakta bättre. Jag blev sakta bättre igen.
I April var det som om jag hittat mig själv igen. Det var nästan som att vända på ett mynt. Jag fick hjälp att hitta strategier, som jag följt benhårt. Och det har hjälpt. Till exempel att enbart arbeta på torsdagar. Min mamma anlände bara dagar efter mitt sammanbrott och det gjorde enormt mycket att få avlastningen från henne i en vecka. Vi kunde sätta upp mål och beta av det som stressade mig. Göra planer för att åtgärda det som var fel.
Livia fyllde 2 och jag ser tillbaka på April som en månad av enorm lycka och tacksamhet. Socialen samlade in omdömen om oss och Livia och vi fick toppbetyg från alla håll. Livia beskrevs av BVC och förskolan som ett extremt trygt och glatt barn, självsäker och nyfiken. Vi beskrevs som lyhörda och uppmärksamma, öppna och kärleksfulla. Jag grät när jag läste det. Akira blev jobbigare, men barnen blev enklare. Saga blev mer och mer stabil och mer aktiv, så barnen hade roligt ihop och jag kunde slappna av mer. Jag kunde sitta och gråta stilla av lycka, med en kopp kaffe i händerna medan Saga låg på golvet och Livia gjorde miner åt henne. Jag var närvarande, på riktigt. Inte bara då och då, utan hela tiden. Stressade inte längre för att vara effektiv. Lät allting ta tid. Det var hälsosamt för mig.
Jag och Adam började på allvar planera inför höstens renovering och vi tog lån på 337 000 kr för att genomföra den. Vi hade kollat upp typ allt vi kunde, och i efterhand känner jag att vi gjorde vår del väldigt bra i det. Sedan fick vi ganska felaktig information från vissa håll, och hade vi inte fått det hade renoveringen senare gått smidigare. Hade det varit möjligt att genomföra renoveringen med den budgeten? Ja och nej. Jag tror absolut att vi kunnat komma undan med ca 450K. Men då hade det inte varit ett hus vi känt oss trygga eller bekväma med.
I det skedet ville vi mest renovera för att få bort alla problem, och sedan flytta väldigt snart. Inom ett år, kände jag då. Först när vi landat lite i livet som tvåbarnsföräldrar, kände vi att vi kanske har en 3-5 år kvar i huset ändå, och att renoveringen ska bli bra, inte bara billig. Först tog vi enbart billiga beslut. Jag är tacksam att det inte blev som vi först tänkte oss! För nu har vi tagit hållbara beslut, som kommer att vara huset till gagn de kommande 30-50 åren eller så. Längre än så tvivlar jag på att något hus står orört innan nästa generation vill sätta sin prägel. Men de kommer inte behöva slita ut allt.
I maj tog vi tag i projekten här hemma. Vi hade mycket att hinna med och en hyfsat lugn sommar. Adam började mura vid infarten, vi slutförde de stora delarna av renoveringen i övre hallen. Det är lätt att säga att man inte ska renovera när han har små barn, men det är ju först då man ofta upptäcker hur opraktiskt ens hem är, och då är man så illa tvungen. Vi hade inte kunnat bo här med barn utan att renovera. Och absolut inte på sikt. Jag förstår inte hur förra ägarens barn överlevde, med låga eller inga trappräcken, eller med räcken en vuxen kunde krypa igenom. Inga staket mot en 80-väg, höga fallhöjder, en liten toalett utan lås längst bort från sovrummen omöjlig att komma till när man lagade mat...
Det känns häftigt att se tillbaka nu. Hemmet är så förändrat! Vi var duktiga på att varva projekt med att göra saker, och att ha barnen med när vi fixade. Adam tycker att vi fixade för mycket, men för mig var det lagom. Det var ingen stress i det. Vi gjorde saker ihop. Jag gillar att arbeta med händerna, att få skapa och vara kreativ. Och att lösa problem. Vi var mycket ute i trädgården, upptäckte att Saga sov supergott i vagn och den lärdomen tog vi med oss hela sommaren! Saga hade börjat krypa alla redan, så lugn och ro fick vi inte! men så mycket skratt, och härliga kvällar på altanen.
Midsommar firades med Livias (och våra) bästa vänner! Saga bemästrade kryptekniken och blev snabb som en iller. Vi bromsade henne i trädgården genom att sätta henne i gåstol, på gräset lyckades hon inte komma någonstans när hon satt i den, men var helt nöjd med att leka med spakarna och knapparna. Jag lyckades hålla mina planer, hade inga fler småfotograferingar och började planera bröllopssäsongen, med 5 inplanerade bröllop och ett par korta "elopements".
I övrigt var vi nästan bara i trädgården, Adam byggde murar och barnen lekte. Vi åt varenda måltid där ute, med undantag om det regnade. Det regnade nästan inte alls. Jag försökte verkligen njuta av ledigheten med Saga medan Livia var på förskolan. Det var en underbar tid. Jag kände mig bättre och bättre. Situationen med farmor eskalerade dock och pappa satte henne i kö till demensboende. Dråpliga och komiska situationer uppstod som man kan skratta åt nu, men som inte var roliga då. Saga var ljuset i min värld och hon höll mig alert. Reste sig längs möblerna och tyckte att det började bli dags att lära sig gå. Hon och Livia började verkligen att leka tillsammans och livet som tvåbarnsförälder blev plötsligt enkelt!
Bröllopssäsongen drog igång och jag tog med hela familjen till Umeå. Det var underbart. Vi bodde i en stuga och det var över trettio grader. Det var så härligt att vara med familjen på äventyr och att få fotografera bröllop igen! Oj, vad jag hade saknat det!!
Sedan kom mamma till Gotland och avlastade oss, såväl som hjälpte till med de olika projekten. Adam murade på muren och tillsammans byggde vi en gungställning, så att mamma och tjejerna kunde hänga i trädgården. Vi åkte till stranden och var ute nästan hela tiden i det fina vädret. Saga började gå korta sträckor och trillade typ hela tiden, så slappna av, det gick inte. Men oj, vad kul hon och Livia hade! Livia ropade "Kommer Saga!" och lekte typ tafatt med lillasyster. Saga kröp/tultade glatt efter och tjöt av skratt när Livia skrattade. Det avr otroligt. Jag hade aldrig trott att de skulle ha så roligt så snabbt!
Vi började potträna Livia i slutet av juli, och första veckan gick helt fel. Vi gjorde verkligen det fel, men det var ju första gången för oss allihop!
I augusti prioriterade jag bort bloggen helt. Det var supertråkigt, men allt gick typ fel. Vi pottränade Livia och det gick bra, men det var intensivt. Det tog tre veckor, sedan fungerade det. Vi körde den där metoden "pottfri på tre dagar". Men snart var hon torr både dag och natt, med några olyckor i veckan. Det kändes fantastiskt!
Men min dator kraschade och var på lagning två veckor, för reservdelen som fanns på lager fick inte användas, och det var tvunget att beställas en ny från USA. Leveranstiderna på sådant är inte snabba under pandemin. Företaget jag anlitat för 90% av min redigering levererade urdåligt, ungefär 50% av det jag skickade blev fantastiskt och resten urdåligt. Ett av bröllopen blev flyttat på och vi fick lite oväntat åka till Stockholm istället för Visby. Det blev höjdpunkten på sommaren för min del. En romantisk helg med Adam på tu man hand.
När vi väl var hemma var jag 100% med barnen. Saga var sjövild vid det här laget och vi hade superkul ihop. Jag planerade också en hel del av renoveringen och började bli stressad över den. Fick mycket information som jag skulle ha behövt tidigare och började inse att 330 inte skulle fungera. Men det kändes som om vi hade en bra plan. Vi kunde alltid sälja några aktier vid behov och bo i Stugan under tiden, så hade vi gott om marginal och trygghet för barnen de 8 veckor eller så som det borde ta...
September kom med besked om att farmor fått plats på demensboende, så jag åkte upp till Fastlandet för att hjälpa till med flytten. Pappa skulle ta över hennes gamla lägenhet, så den behövde tömmas. En livstid skulle går igenom och delas upp, det som skulle till henne på boendet, det pappa ville behålla och det som jag och min syster ville ha. Resten skulle skänkas, slängas eller säljas. Om ni någon gång rensat efter någon som sakta men säkert förlorat minnet, vet ni hur det är. Jag tror vi slängde 4 sopsäckar - svarta stora, ni vet - med fint urdiskade plastförpackningar som hon sparat i lådorna. Hon har nog inte slängt något det senaste året, och vi hittade mat i kylen som var flera år gammal. Hur hon dolt så länge hur illa det egentligen var är ett under. I efterhand känns det som om vi borde agerat tidigare. Hon trivs i alla fall på boendet, även om hon sällan minns att hon bor där. Det är så lätt att vara efterklok. Det blev en berg- och dalbana rent psykiskt, men samtidigt kändes det bra. Bra att farmor äntligen var trygg. Och sorgen över att tiden med henne som hon varit var över hade jag bearbetat med min psykolog. Jag kände att jag kunde se det komiska i tokigheter farmor sa eller gjorde. Jag kunde ha distans. Gråta, skratta, men hjärtat kunde läka.
Jag och Adam fixade färdigt i trädgården - han hann med att mura en rabatt till mig så att min lavendel skulle klara sig innan vintern. Vi var också på dop, jag och tjejerna, och så fotograferade vi årets sista bröllop. Adam hann en sväng utomlands på jobbresa och sedan planerade vi renoveringen mer i detaljnivå. Det började kännas riktigt bra.
I oktober drog renoveringen igång med buller och brak. Redan från start hamnade vi tre veckor efter, då vi upptäckte en hel del dolda fel. Det kändes inte bra längre. Det slutade med att hela golvet grävdes bort i nästan hela undervåningen, eftersom att bjälklaget huset vilade på bara var pulver på vissa ställen, och stockarna som huset vilade på var ruttna. Elen var så dålig att det brunnit på vissa ställen och dem som satt in ett fönster många år tidigare hade sågat av den bärande bjälken så att hela övervåningens vikt vilade på fönsterkarmen... vi grävde upp, gjöt helt nytt golv och beslutade att dra om all el. Dyra kostader. Allt vatten och all el i hela huset gjordes om från grunden. Vi gjorde så mycket vi kunde själva för att spara pengar, men ändå tickade tusenlapparna på. Varenda kväll var någon av oss i huset och jobbade. Hackade bort en gigantisk granitsten i köksgolvet, grävde och jämnade till.
I slutet av månaden flydde jag upp till min pappa och vidare upp till Jämtland och mamma. Jag låg efter med jobb och behövde komma bort. Jag tog med mig tjejerna, och åkte på nackspärr. Det var inte kul. Tack och lov för att mamma hade novemberlov! Adam och jag hade dålig kommunikation vilket gjorde att halva hallgolvet inte spettades upp, så flera moment blev försenade tack vare det. Som sagt, jag har lärt mig så mycket i år! Om kommunikation, främst. Men om renovering också. Jag ser fram emot att renovera eller bygga hus en gång till, för nu vet jag vad jag inte visste förut.
Början av november var vi alltså hos min mamma, sedan återvände vi hem. Det avr skönt att komma bort lite, även om jag mest låg på soffan och inte kunde röra mig.
Jag fick redigera två bröllop själv eftersom att företaget jag anlitat inte gjorde jobbet bra, så om kvällarna redigerade jag bilder eller var i huset och byggde. Hantverkarna vi anlitat hade också problem med vabbande eller egna förkylningar, så det kändes som om bygget stod helt stilla. Men nu började det ändå hända saker. Adams pappa lade sig i värmesystemet, vilket innebar att vi sparade typ 100K totalt, men att deadlinen sprack ännu mer och det såg ut som om delarna inte skulle komma förrän till våren. Ångesten var stor för min del. Jag mådde riktigt dåligt. Livet i stugan är tufft med småbarn. Jag försökte släppa kontrollen men varje gång jag gjorde det verkade något gå fel. Fönstrena fick leveranstid v.5 eftersom jag uppmanats att vänta på att beställa. Men det var bara att bita i det sura äpplet och tänka: jaja, några veckor extra kommer det att ta. Vi flyttar in strax före jul!
För Stugan är underbar. Mysig, enkel och ligger fantastiskt. den har en utsikt att mörda för. Men det saknas drickbart rinnande vatten. Det är en förbränningstoalett som man når genom att gå ut och gå till byggnadens kortsida. Jättekul mitt i vintern. Särskilt eftersom att isoleringen är dålig och det knappt går att värma upp stugan. Det är väl i snitt 16 grader här. Det finns inga dörrar, då det är lyhört inne. Frysfacket är litet, kylen hälfte av vad vi är vana vid. Spisen har tre plattor och är en sådan härlig gammal elektrisk gjutjärnsspis som blir varm först när man glömt bort att man satt på plattan. Det finns inga direkta arbetsytor varken för matlagning eller jobb. Inga skrivbord, bara köksbord och soffbord. Det finns ingen förvaring och det som finns är proppfullt med Adams pappas saker. Vi har ändå plockat bort mycket, men i efterhand vet jag att vi borde ha plockat bort mer. Det finns ingen diskmaskin och tvättmaskinen är tveksamt om den fungerar, så vi åker 30 minuter bort för att tvätta. Kort sagt: mysig sommarstuga, men inte lämplig för livet med två små barn eller att jobba hemifrån medan an har barnen hemma/vabbar. Inte småbarnsvänlig alls. Det har drivit mig till vansinne. Och som om inte det här var nog? Stugan har mögelskador. Hur allvarliga vill jag inte veta. Men det är svart på badrumsväggen och våtrumsmattan har släppt på många ställen, och är bubblig på andra. Barnen har hostat sedan vi flyttade hit och jag hoppas av hela min själ att att det inte är möglet som gör det. Och att om det är så, att det inte är permanent.
December kom. Och gick. Och vi var kvar i stugan.
Det såg lovande ut ett tag, sedan blev våtrums-killen (som skulle göra tätskikten) sjuk och kom inte förrän veckan innan jul. Alla tankar på deadlines dog och vi bestämde oss för att 16 januari fick bli hemflytt-datumet. Men bara några dagar senare kom fler bakslag. Kompisen som skulle hjälpa till fick corona, mamma kunde inte komma upp så tidigt eller stanna så länge som hon hoppats, jag skar upp fingret och blev förbjuden att göra något alls, varken byta blöjor eller bygga. Men värmesystemet kom! Med några dagars marginal till jul! Och det var tack och lov inte så stort som jag befarat, även om dess storlek innebar några tusenlappar extra för vår del för att rörmokaren fick göra om skåpet till värmegolvet. Vi bestämde oss att skjuta upp flytten hem till februari. Det känns tungt att bo här ännu en månad, men vi har inget direkt val.
Dessutom inser jag ändå att vi är sjukt tacksamma. Vi har ändå hållit oss relativt friska, vi har haft det relativt bra, vi har försökt skapa julkänsla och vi har tagit oss tid att bara umgås. Vi har gjort stugan så mycket till vår som vi bara kunnat, och vant oss vid det mesta av dess egenheter. Det är bara kylan och möglet som fortfarande stör mig. För Saga vaknar iskall på nätterna och jag kan inte lösa det. Sätter jag på värme så att det är lagom där så går proppen, eller så blir Adam för varm och kan inte sova. Det känns som om varje dag är en kamp, men en som vi vinner. Och för varje liten bit till vi gör i huset är vi närmare segern och slutet på kriget!
December slutade med matförgiftning och en hemsk natt när alla i familjen kräktes. Men vi började nya året med toppenhumör och ny energi. Och jag ser fram emot 2022 så extremt mycket! Många roliga saker kommer att hända i år! Flytt hem till nytt kök och börja skolan igen, det är bara två saker som är på g! Oj, vad jag längtar!