När hösten knackar på
Idag är en stor dag hos oss. Putsen på fasaden på utbyggnaden blev klar. Till helgen är det två år sedan vi drog igång renoveringen. Vissa dagar känns det som det inte hänt mycket alls. Vissa dagar känner jag mig nedstämd över att det är så mycket kvar och jag undrar om vi någonsin blir klara. Andra dagar sitter jag i köket och förundras över hur mycket vi hunnit göra och hur fint det är. Så här ser det ut precis just nu. Detta är mobilbilder som i skrivandets stund bara är någon timme gamla.
Hösten knackar på dörren och det är mörkt. Jag har tänt upp mysbelysningen. Jag älskar belysningen i hela den här delen av huset. Det finns starkt ljus för att städa och leka, men det bästa ljuset är det som kommer på när barnen somnat - eller ska sova. Lamporna i vitrinskåpen. De små fönsterlamporna. Alla så prismor som glittrar. Idag är det fortfarande varmt, men om några veckor kommer ljusen att brinna i ljusstakarna. De står redo och väntar med nya antikljus i givakt. Under regnperioden i juli brann de faktiskt då och då, men det är veckor sedan sist.
Jag tror att det är viktigt att ta bilder även när något inte är "klart". Det är viktigt att påminna sig om processen. Förra hösten var listerna omålade. Köksbordet blev klart just innan kylan kom. Men sedan dess har så mycket hänt. Hyllor, tavlor, lampor, gardiner. Det har blivit ett hem och inte bara ett hus.
Jag har köpt nya köksstolar, men de är inte fixade än. "Äppelstolar", alltså gamla allmogemöbler med skurna äpplen i ryggen. Som ni ser i bilderna har i redan 3, en kom med huset och två köpte jag på Facebook i somras. Fyra till står och väntar på att få nya dynor och ett lager olja eller något. De har blivit flammiga av någon vattenskada och jag köpte tre för 65kr/st. En har trasig sköld i ryggen och den fick jag gratis. Just nu är detta saker jag tänker på - men om fem åt kommer jag se dessa bilder och skratta nostalgiskt. Säga "åhh titta det var före detaljerna kom upp! minns du hur vi hade babysittern med oss vid typ varje måltid för att slippa hålla i William?!" och då kommer William vara större än vad Livia är idag och titta storögt på bilderna som för honom visar hemmet väldigt likt hur hans kommer minnas det. Medan Livia minns, om än vagt, en tid före renoveringen.
Livia och Saga kommer minnas vissa saker, som att Simon (vår vän och snickare) byggde och pappa geggade med fasaden medan mamma konkade sten och grus. Kanske kommer de minnas hur mamma målade och målade. Jag kommer minnas hur tjejerna lekte i köksskåpen innan vi fyllde dem med grejer, hur de använde bänken i utbyggnaden som scen oc hur de lekte med prismorna i fönsterlamporna varenda dag.
Jag älskar vårt hem och jag känner mig så otroligt lycklig just nu. Dessa sällsynta stunder av lugn och ro, när gästerna åkt och hemmet fortfarande är städat. I morgon bitti vaknar barnen och duplot kommer åter ockupera golvet. Imorgon efter förskolan kommer pärlor och teckningar ta över bordet. Jag kommer vara lika lycklig då, men tänka mindre på hur fint huset är och istället tänka på att det är precis så här livet ska vara. Alltid på gång, där intressen och samvaro är det allra viktigaste som finns.