När det är svårt att ha 3 barn
Jag får ofta frågan om det inte är svårt att ha tre barn. Ibland är det till och med påståenden som: "oj vad det måste vara svårt med tre barn!" och jag skrattar alltid och skakar på huvudet. Jag väntar fortfarande på att det ska bli svårt. De som inte har barn, eller de som bara har ett, förstår ju inte hur man sakta växer in i det. Att varje nytt barn slår ner som en bomb i familjen, men att det sedan är som om allting alltid varit som det är.
Det finns metoder för att göra det enklare, så klart, och dessa har vi (jag) jobbat med. Som att inkludera storasyskonen i vardagen och sina småsyskon, ge dem egentid, aldrig skylla något jobbigt på bebisen och att referera i stället för att gå in som domare i eventuella bråk. Vi pratar och förklarar för barnen, sätter ord på situationer, känslor och tankar, vilket gör det enklare för dem och får dem att känna sig sedda. Sedan lär man sig strategier, som att inte gå med hungriga barn i affären utan att ha någon motivation de ser fram emot: efter vi har gjort det vi behöver. Att motivera är mycket roligare än att tvinga och bråka. Motivationen kan vara stor eller liten: bygga ett duplo-hus hemma tillsammans, äta en korv i förbutiken eller åka till något ställe de tycker om som en lekplats, kompis, farmor osv. Det är stor skillnad på att muta och motivera. Mutor kör jag aldrig, för det tycker jag inte fungerar. Då är barnet bara fokuserat på vad det ska få och inte på vad vi gör. Jag brukar få mycket kommentarer när jag är i butiken med mina tre troll, hur bra de sköter sig. Kanske kommer den jobbiga tiden? Jag tycker att det blir enklare ju större tjejerna blir.
Men det finns två tillfällen så det faktiskt är jobbigt att ha tre barn. Det första är när alla tre är sjuka samtidigt, som nu när vi haft vattkoppor. Först blev saga sjuk, sedan Livia och några dagar senare William. Det blev nästan tre veckor med feber och gråt och dålig/ingen sömn. Det var riktigt tufft! Nu har vi tack och lov inte haft magsjuka med tre barn än, men vi hade det med två. Det är tufft! Särskilt när eller om en förälder blir sjuk samtidigt.
Det andra är när man är sjuk när man har barnen själv, eller när jag har migrän. Det är svårt att få 3 barn under 5 att förstå att mamma inte klarar höga ljud eller knappt kan röra sig, inte ens öppna ögonen. En gång har svärmor fått komma och ta över när jag fick ett riktigt hemskt migränanfall. Men för det mesta kommer de så pass tidigt på morgonen att det gått att lösa med medicin och vila. När vi bägge föräldrar är sjuka och barnen är halvsjuka, det är nog det som är tuffast.
Men förutom det? Nej, det är inte jobbigt att ha tre barn. Det är fullkomligt underbart, ett kärleksfullt kaos. Kanske kommer det jobbiga sen? Jag ska inte ljuga och säga att det är enkelt eller lätt, men det är inte tufft på ett sådant sätt att man inte känner att man klarar det eller att det är något man vill bort ifrån. Tvärtom älskar jag den här tiden. Det är ganska skönt att ha en ursäkt eller anledning att inte prioritera allt världen verkar tycka att vi ska prioritera, som ett perfekt städat hem.
Vi har ett tight nätverk med underbara vänner, fin familj och ett säkert hem som fungerar. Framtiden blir annorlunda och säkert enklare, på många sätt. Men då kommer jag att sakna alla kramarna, den mjuka babykroppen i min famn, små händer som klappar in kind och viskar "älskar dig, mamma!" och stora blå ögon som hoppfullt glittrar medan dess innehavare frågar: "bygga hus med mig mamma?" medan hon räcker fram en duplo-kloss som om det vore den viktigaste och dyrbaraste reliken i hela världen. För det är det. Den här tiden är så rolig och passerar så snabbt. Allt annat kan vänta. Men det där duplohuset bygger vi om dagligen. I framtiden ska det bli kul att gå igenom alla tusentals bilder som jag tar under den här tiden. För rätt som det är kommer huset att vara tyst. Barnen ute på egna äventyr. Och kvar är jag med en tom famn och en dator full av minnen.