När Annie...

Det blev en lång och plågsam latensfas den här gången också. Trodde jag, i alla fall. Men tydligen var det inte någon latensfas, utan ett helt normalt förlopp för en omföderska. Smärtsamma förvärkar och molvärk blir tydligen vanligare ju fler barn man fött. Tänk om någon berättat detta? Tänk om MVC hade som rutin på inskrivningssamtalet att berätta för en blivande flerbarnsmamma om förvärkar och hur det kan vara istället för att "låta bli att skrämma upp" oss genom att tiga och sedan vifta bort besvären mot graviditetens slut som "normala"? Jag fick i alla fall inte den informationen, varken med 2:a eller 3:e barnet, och nu inte med sista. Vår lilla fyra.

Jag har ju inte bloggat någonting alls på grund av blogg.se's helt värdelösa nya servrar som bara krashar hela tiden. Men kort sagt kan jag sammanfatta graviditeten som hemsk. Jag mådde väldigt illa mellan v7-14 och var extremt trött mellan v10-16 eller så. Runt v16 hade mina åderbråck från tidigare graviditeter dykt upp igen, men den här gången gjorde de ont. Väldigt ont. När jag frågade i samband med rutinultraljudet om bättre stödstrumpor samt berättade att jag räknade ner veckorna för att jag knappt stod ut fick jag en läkartid, och sedan dess var jag sjukskriven til och från. Det enda som hjälpte var att ha benen i högläge. Den 10 januari hade jag nästa läkartid och då blev jag sjukskriven graviditeten ut samt satt på blodförtunnande Fragmin. Jag var alldeles lila om benen och kunde bara gå kanske 5 minuter, stå upp i max 10, innan smärtan blev för tuff. Jag längtade tidigt efter att det skulle ta slut, och blev alltså först glad när de första "tecknen" började komma.

Den 20 januari gick första delen av slemproppen följt av starka förverkar. Då blev jag faktiskt lite orolig eftersom att Saga och William kom 3 respektive 2 veckor efter det i tidigare graviditeter. En större bit av slemproppen gick den 25/1 och jag tillbringade kvällen med att andas igenom värkarna, som sedan avstanande framåt natten. Sedan fortsatte delar av den släppa ca 1 gång i veckan, ibland något tätare. Alltid följt av starka, regelbundna värkar som gjorde lagom ont. Varje gång täkte jag "nu är det dags!" och började kolla på klockan. 1 var 10:e minut med molvärk emellan. I 35+5 åkte vi in för kontroll, efter 3 dagar med tilltagande mensvärk som inte gav med sig. Tappen var dock opåverkad. Ett par dagar senare i v36+0 hade jag regelbundna men icke smärtsamma förvärkar från 21, vaknade av dem under natten och ringde förlossningen för råd om smärtstillande. Sedan följde 3 nätter av nästan ingen sömn alls, och konstant mensvärk på dagen. Tack och lov att jag var sjukskriven, så kunde jag ligga och slumra på dagtid. Värktabletterna hjälpte ingenting.

Den 5 mars sov jag jättedåligt, och vid tretiden var jag tvungen att ta smärtstillande. Jag somnade om men sov dåligt och Adam tog barnen på morgonen. Jag gick upp vid halv 8 och drack kaffe med dem men kände mig för trött för att äta. Jag skulle till apoteket på Öster för att ta RS-vaccin kl 10. Väl där fick jag inte ta det då det bara gått 8 dagar sedan kikhostevaccinet. Istället uträttade jag andra ärenden, när jag ändå var i stan. Jag gick till Claes Ohlsson, Normal och åkte sedan till Rusta. Jag åkte förbi cykelverkstan som brukar fixa barnvagnsdäck, men cykelkillen hänvisade mig till Jula/Claes ohlsson eller Biltema, så jag åkte till Biltema. Jag var så trött och hade molande mensvärk som bara tilltog i styrka. Så jag körde hem och lade mig för att vila innan lunch och slumrade från klockan ett. Jag måste ha somnat, för jag vaknade igen vid klockan fyra när familjen kom hem. Groggy och slut och hade stark mensvärk. Jag låg kvar och vilade. 16:21 skakades hela kroppen av en värk, och nästa kom snabbt, så jag började klocka dem. De var starka och täta så medan jag påbörjade middagen ringde jag ringde till förlossningen för rådgivning, men de tyckte att jag skulle komma in eftersom jag har två snabba förlossningar i bagaget. 

Värkarna stannade av helt medan vi tog in barnen i bilen och packade allt. Jag hade bara molande mensvärk i ryggen. Men så fort jag satte mig i bilen drog de igång igen, starkare och 2 på 10 minuter. Vi lämnade barnen hos sin farmor, köpte pizza eftersom vi inte hunnit laga klart middagen och kom fram till förlossningen strax efter 18. Vi  fördes till ett undersökningsrum och blev uppkopplade på CTG som visade just det, 2 värkar på 10 min. Tappen var dock 2cm bred och 2cm lång, så aningen förkortad men bakåtlutad. Jag erbjöds stark sovdos och brikanyl om jag stannade, eller en svagare sovdos om jag ville åka hem. Vi velade massor men valde att stanna. Klockan var åtta. De ville inte hjälpa förlossningen i och med att vi inte nått v37+0 och jag frågade om det gick att bromsa. Jag drömde om en vattenfödsel så de satte in brikanyl och värkarna stannade av. 

Vi flyttades tilll rum 4 på gyn, efter att de satte en infart. Jag var så sjukt trött, ville först duscha men orkade inte. Jag fick en sovdos vid 10 och däckade. Jag vaknade 00:08 av en kraftig men smärtfri värk tack vare morfinet. De kom sedan var 5:e minut i 1,5h så jag kunde inte sova. Vid 3 på natten bad jag om smärtstillande, då fick jag mensvärk igen som släppte vid 4-tiden. Somnade om tills klockan ringde vid 7. Beställde in kaffe och en macka och hade bara mensvärk. Det kändes bra att det stannat av, men också så irriterande. Allt detta i onödan?! Jag ville inte annat än att sova ostört.

Vid 8 gjorde vi en plan för dagen. Adam åkte för att lämna barnen på förskolan. Jag pratade med barnmorskan om hemgång och att det inte gjorde ont längre. Några minuter efter att han gått fick jag nya, starka men inte så smärtsamma förvärkar, men med långa intervaller. Jag låg och avvaktade till 9 när jag beställde in juice, smärtstillande och tog en dusch. Ytterligare en del av slemproppen kom ut.

9:30 drog förstärkarna igång på nytt, ca 2 på 10 min, precis som i bilen, mycket mer smärtsamma. Jag ville dock inte störa någon i och med hur de avtagit dagen innan. Adam skulle till tandläkaren med Livia 10:40 och vi hoppades att ingenting skulle hända. 10:30 bad jag om CTG och klev upp för att hämta banden till den. Då avstannade förstärkarna helt. Borta. Och de kom inte tillbaka alls, mer än den vanliga molande värken. Jag bad om att få med sovdos hem och fick två doser. Adam och Livia kom och hämtade upp mig, så åkte vi och åt lunch. Tydligen var det inte dags ännu. jag kände att kroppen verkligen lurade mig och tappade totalt tron på att jag skulle känna igen de "riktiga" värkarna när de väl kom.

Jag tog sovdoserna de följande två kvällarna. Lördagen hade jag hemskt mycket molande värk och smärtsamma kramper när bebis rörde sig. Jag sov väldigt illa efterkommande nätter och tisdag kväll ringde jag in och bad om en till sovdos. Jag fick komma in på kontroll vid 19:30 och låg med CTG, som visade 1 stark förvärk var 10:e minut. Jag åkte hem med två doser till och fick äntligen sova en hel natt. På onsdag morgon den 12/3 fick jag regelbundna men inte så smärtsamma förvärrar som höll i sig tills 11-tiden, innan de avtog och gav vika under dagen. Jag trodde på riktigt att jag höll på att bli galen.

Den 13/3 mådde jag jättedåligt och tänkte att jag höll på att bli sjuk eller att vet var biverkningar av vaccinet som jag tagit dagen före. Jag var jättetrött och åkte hem vid lunch, åt och låg på soffan framför ”Fixer upper” tills klockan två. Jag hade ont i halsen men inga förvärkar eller molvärk. Jag somnade vid tjugo över två och vaknade av att familjen kom hem vid fyra. Jag kände mig varm och svettig men hade ingen feber. Adam funderade på att åka och träna men valde att vara hemma när han såg hur trött jag var. Jag låg kvar i sängen till 17 och satt och vilade resten av kvällen. 19:56 kände jag en värkliknande sammandragning i ryggslutet som gjorde aningen ont. Jag var osäker på om det bara var bebis som rörde sig eller om det var en förvärk. Känslan tilltog och vid 20:15 gjorde jag te och värme en vetekudde. Jag började få ryggvärk men ville avvakta till tiotiden på kvällen med Alvedon, ifall det nu bara var falsklarm igen, då att jag skulle kunna sova några timmar. Jag satte mig i soffan och kände bebis gosa runt i magen medan jag väntade på att mitt hallonbladste skulle dra. Jag tog värkar som blev mer och mer smärtsamma, men när jag reste mig upp en halvtimme senare för att hämta mitt te avstannade allt igen. Då brast det för mig. Vi skulle gå in i v37+0 tre dagar efter så jag kände att det var nära nog. Jag målade bokhyllan i vardagsrummet sittandes på en stol och tänkte att startar förlossningen blir jag enbart tacksam. Men icke! All smärta försvann och jag fick sova en hel natt för första gången på många veckor. Helgen fortsatte på det sättet, jag målade bokhyllorna lite i taget och bokade in min syster att komma med färjan på måndag kväll, då jag visste att jag hade läkartid och vi skulle prata om induktion. 

Måndagen den 17/3 hade jag menssmärtor från 7 på morgonen och tog 2 paracetamol innan jag åkte på koll hos MVC och sedan på läkartid. Jag hade hemska kramper när bebis rörde sig och stapplade fram med min krycka. Under läkarkollen bröt jag ihop totalt. Att berätta för någon helt ärligt och öppet  hur tufft det var fick mig att minnas och återuppleva allt på nytt. Hon frågade hur det skulle kännas med induktion inom 2v och jag grät floder. Tanken på att vara gravid i hela två veckor till och inte få sova golvade mig helt men jag tänkte att jag inte hade något val, bebis kommer när hon kommer och vården. Vi gjorde ett ultraljud (bebis låg med huvudet nere men högt upp och var ruckbar), pratade om den kommande förlossningen och gjorde en vaginal koll följt av en hinnsvepning.

Då sa läkaren att jag hade 2cm tapp och var töjbar 2 fingertoppar, så de skulle kunna genomföra en induktion genom att ta hinnorna. Läkaren avrådde vattenfödsel på grund av risk för blödning, vilket gjorde mig jätteledsen. Hon bokade in onsdagen, då de inte hade någon induktion bokad tills dess. Jag åkte hem lugnare, men hade fortfarande mensvärk som blev värre vid lunch, så jag tog två paracetamol till. Jag somnade vid kl14 och Adam väckte mig vid kl15. Vi skulle åka och hämta barnen på förskolan och sedan en säng till min syster att sova i. Då mådde jag mycket bättre. Kl 18:35 gick en slemmig, aningen blodig klump när jag gick på toa. Då började jag hoppas att förlossningen skulle dra igång av sig själv under natten. Det kom två slemmiga bitar till och jag hade oregelbundna förvärkar och sammandragningar till och från hela kvällen. När vi nattat barnen ställde jag in böckerna i bokhyllan och Adam fixade det mysigt i lillstugan så att syrran skulle ha en bra plats att sova på. Jag tog 2 paracetamol och somnade på vetekudden vid 1 på natten efter att ha hämtat syrran från färjan strax före midnatt. 

Den 18/3 Jag hade oregelbundna förvärkar under tisdagskvällen och molvärk till och från hela dagen. Jag var så säker på att förlossningen var på g av sig själv, men inget hände. Mer av slemproppen släppte. Vi städade och byggde för att få hemmet klart innan induktionen på onsdagen. Adam byggde en förvaringsmöbel bakom soffan, medan jag ställde upp de sista av böckerna i den nu torra bokhyllan och packade de sista i väskorna inför BB. Jag läste för barnen och nattade dem. Vid kl 22 tyckte jag att alla skulle gå och lägga sig, så att vi var pigga dagen efter. Linnéa gick lydigt till sängs men hade svårt att somna, eftersom Adam var ute och byggde tills efter 1-tiden på natten. Jag gick och lade mig vid halv tolv men somnade först runt midnatt. Jag vaknade av förvärkar vid 1:30 och då låg Adam i sängen med sin telefon. Jag somnade om, men sov oroligt och drömde att vattnet gick.

Jag vaknade av alarmet kl 5:45 den 19/3. Kaffebryggaren var redo och snart var morgonen igång. Jag var orolig att Adam skulle vara trött, men han kom upp i okej tid, och vi blev bara aningen sena till förskolan. Vi körde två bilar dit för att kunna lämna den stora bilen till barnens farfar så att de kunde hämta på förskolan samma eftermiddag. Vi var framme på förlossningen 8:10, där Adam släppte av mig och Linnéa innan han tog en hundpromenad.

Jag träffade barnmorskan och hade ett samtal om hur förlossningen skulle ske. Jag ville fortfarande ha en vattenförlossning men fick höra att de inte kunde riskera det då jag var en medelriskföderska nu, både på grund av att det var 4:e barnet (vilket ökar risken för blödning), men främst på grund av att jag stod på fragmin och blödde 0,65l efter Sagas förlossning. Sedan hade jag tydligen något som heter GBS, som man missat att berätta för mig om. Detta skulle innebära att jag och bebis inte fick åka hem på tre dygn. Det kom som en total chock för mig. Det är en infektion som låg latent hos mig och som upptäckts innan jul, och som kunde smitta bebis vid födseln. Därför skulle jag få minst 1 dos penicillin, helst 2 om det skulle hinnas med. De ville helst ge sista dosen en timme innan bebis kom. Då jag fött snabbt innan var jag beredd att det skulle vara klart innan kl 15 på eftermiddagen. Men innan vi tog hinnorna skulle det göras kontroller och jag skulle ligga med CTG. Den visade oregelbundna värkar. Jag hade fortfarande 1cm tapp kvar som var bakåtlutad, men var töjbar 3-4cm så det bedömdes bäst att ta hinnorna. I och med att jag är snittad sedan tidigare vill man inte ge värkstimulerande dropp eller mediciner om det går att undvika. Jag var bara glad över att det faktiskt hänt något sedan undersökningen två dagar tidigare!

Klockan hann bli 10:45 innan de var redo att ta hinnorna på mig. Dock tryckte bebis huvud så hårt på hinnan att inget vatten kom. Först 11:15 blev det vattenavgång och då började vi prata om att spola upp vatten så att jag skulle hinna bada som smärtlindring. Jag hade molande mensvärk och enstaka värkar men de var så svaga att jag knappt kände dem. Jag tänkte dock att det skulle gå fort fram och var inställd på en bebis inon 3h. 

Men det hände i stort sett ingenting! Adam var jättetrött och tog två alvedon, en dusch och sov en stund på golvet. Linnéa upptäckte att kamerabatteriet strulade och vi väckte Adam som ringde vår assistent Jennifer. Hon kom med två fulla batterier, lunch och en ask choklad som lycka till. Linnéa ville inte ha lunch men jag beställde in soppa och en macka. Jag hade bara enstaka obehagliga värkar och molande mensvärk. De satte kanyler och gav mig första dosen penicillin.

Sedan spolade vi upp ett bad som jag kröp ner i 12:20. Jag kände typ ingenting mer än mensvärk. Adam styrde hur varmt det var och jag försökte att ligga bekvämt. Värkarna började komma, men de var svaga och oregelbundna. Barnmorskorna bytte skift och två nya kom in, barnmorskan Charlotte och undersköterskan Maria. Jag sa åt dem att jag planerade att få ut bebis till sex-tiden. De skrattade åt det och sa att det var ett bra mål. Då var klockan omkring tre och jag hade kanske 1 värk på 10 minuter så det kändes rätt hopplöst. Ett par gånger kollade barnmorskan med CTG hur bebis mådde. Bebis var aningen stressad men ändå helt normalt. Vid fyra började värkarbetet bli regelbundet och mer intensivt, så jag sa åt Adam att gå med hundarna, för sedan skulle det inte hinnas med. Han försvann och var borta en bra stund, och under tiden blev värkarna mer regelbundna och starkare. Jag bad syrran att skicka ett sms och säga åt honom att komma tillbaka. Vi fick lite mackor och jag passade på att äta en medan jag kunde, mer fick jag inte i mig. Jag sa åt syrran att äta resten vilket hon gjorde. CTG visade aningen för hög hjärtfrekvens och vi bedömde att jag max skulle bada 20 min till.

Strax innan 16:40 var Adam tillbaka och jag tog mig upp ur badet och 16:45 kollade Charlotte hur öppen jag var. De konstaterade att jag var i aktiv fas nu, men bara 4cm öppen med utplånad tapp. Det kändes som ett bakslag, men jag försökte slappna av och låta kroppen jobba. Jag bad dem att göra i ordning lustgasen, för det började göra mycket ondare nu. Jag också bad Adam och Nea att prata för att distrahera mig. Jag fick en 2:a dos penicillin också. Jag tog inte lustgasen på varje värk till en början, för jag ville se om jag verkligen behövde den. Det började behövas. Jag tog några värkar utan lustgas och började ta den mer och mer. Den gav mig mest något att göra och fokusera på. Värkarna tilltog stadigt både i frekvens och i styrka men lustgasen fungerade bra. Vid ett tillfälle sa Adam ”hon gör ju ingenting, hon bara ligger där” varpå jag typ flög upp och snäste öronen av honom att det var det svåraste jag någonsin gjort, att ligga stilla och slappna av! Alla skrattade.

18:30 övergick värkarna i ganska svaga krystvärkar. Det var inte alls som med William och Saga, där värkarna skötte sig själva och tog över min kropp, men det var exakt samma känsla. Jag började låta när jag andades. Jag hörde mig själv morra och syrran sa ”Nu vet jag vart William har fått sina ljud ifrån”. En främmande kvinna sa någonstans långt borta att jag inte borde låta så, för att det var slöseri med min energi. Jag försökte vara tyst nästa värk, men jag kunde inte. Jag kände ett starkt tryck neråt och mumlade till barnmorskan Charlotte att det inte var långt kvar. Hon kollade och sa att hon fortfarande inte kunde se bebisen men att hon litade på mig. Adam frågade hur jag mådde och då blev jag akut illamående. ”Inte bra” fick jag fram, vände mig åt vänster och kräktes. Han hann få fram en kräkpåse, hjälpte mig och torkade sedan mitt ansikte rent med svalt vatten. Det var så skönt! ”Nu är bebisen nere” sa Charlotte och jag tänkte ”Äntligen! Snart är det över!”.

Men icke! Efter det hände i-n-g-e-n-t-i-n-g. Krystvärkarna rullade genom kroppen men inte alls så kraftfulla. Under värkarna fokuserade jag på att andas och slappna av, mellan dem lyssnade jag på samtalet och sippade på äppeljuice. Vid 19 hörde jag Charlotte säga något om att hon trodde bebisen låg i stjärnskådningsposition eftersom inget hände och hon skymtade någonting som inte verkade vara en hjässa. Det är när hakan ligger upp och bebisen liksom tittar ut, vilket gör att det tar mer plats. Då var det som att bebisen hörde det. Bebisen åkte upp igen och jag kastade mig åt sidan och kräktes på nytt. Adam hann precis på upp kräkpåsen och blev applåderad för sin snabba reaktionsförmåga. Efter det kom bebisen ner och snart utbrast någon att de kunde se hår. Jag väntade på de där urstarka värkarna och försökte slappna av. Värkarna gjorde jätteont och jag tog bort masken länge nog för att säga: ”Jag har ångrat mig, jag vill INTE ta emot henne själv!” varpå jag sedan tog nästa värk. De la två varma kompresser på underlivet och det var så skönt.

19:09 hör jag barnmorskan Sophia säga att värkarna är för svaga och hon tyckte att de skulle sätta dropp. Jag insåg att jag kunde och borde trycka på själv också och inte bara ligga där. Medan de förberedde oxytocin-dropp som värkförstärkande laddade jag om. Charlotte lade min fria hand på barnets hjässa så att jag kände den svaga utbuktningen och det blöta håret med fingertopparna. ”Nu är inte inte långt kvar” sa hon mjukt. Här skrev Sophia in i journalen att jag fick krystvärkar, men det stämmer alltså inte. Men nu började jag krysta av egen maskin.

Nästa värk tog jag i. Jag tryckte så mycket jag kunde och andades hårt in i masken. Huvudet kom ut och det var så himla skönt, ingen "ring of fire" denna gån heller. Jag hörde hur Sophia frågade Charlotte om hon ska sätta igång droppet eller inte. Jag hör inget svar, men på något sätt känner jag att hon skakar på huvudet. Både hon och jag visste att det inte skulle behövas. På något vis visste vi båda att det bara var en enda värk kvar. Jag laddade om, gick in i mig själv. När värken började rulla genom kroppen bokstavligt talat slängde jag lustgasen, lade en hand om var sida av huvudet och lika mycket tryckte som drog ut mitt barn medan mitt vrål ekade genom rummet. Axeln fastnade lite men jag tryckte på mer än vad jag någonsin gjort i mitt liv. Smärtan var intensiv men jag glömmer aldrig känslan av den lilla, varma, blöta kroppen i mina händer och hur jag på något sätt fick tag om henne och i ett svep drog upp henne på bröstet. Mitt vrål av kraft övergick i de halvkvävda snyftningarna ”aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer!”

Charlotte stöttade bebis upp på mitt bröst och sedan låg jag bara där, all smärta ebbade bort och jag var så uppfylld med känslor. Jag flämtade ut orden ”I love you so much. You hurt me so much, but I love you so much.” Min trötta hjärna svängde mellan engelska och svenska. Jag tittade upp på Adam och sa igen ”aldrig mer! Jag gör aldrig mer om det här!” och han flinade glatt mot mig mellan tårarna. Klockan var 19:20 och droppet sattes aldrig på, men fick vara kvar ifall jag plötsligt skulle börja blöda eller om moderkakan behövde hjälp ut. 

Vi låg i vår bubbla en stund, Charlotte tryckte lite på magen då och då och jag drack mer äppelmust. Efter en stund frågade hon om jag var redo att försöka få ut moderkakan. Jag hade inga värkar längre men jag testade att trycka på ordentligt samtidigt som hon försiktigt drog, och den släppte utan problem. Total blödning 300 ml (150 + 150) så det var ju verkligen fantastiskt i och med att de sagt att jag var en medelrisk-patient sett ur blodförlust-perspektiv i och med fragminet. Jag kände ett kort pang i bröstet vid tanken på att en vattenfödsel i efterhand skulle ha fungerat fint, men man kan ju aldrig veta sådant på förhand.  

Adam körde hem Linnéa och jag låg kvar i rummet någon timme, innan jag fick byta till en ren säng och kördes in till ett rum på BB. De frågade om jag ville ha mackor eller middag, eftersom jag fortfarande inte ätit någon. Jag svarade att jag hemskt gärna ville ha middag och att vi gärna tog BB-brickan till frukost kl 7. Adam kom tillbaka och fick äntligen hålla vår lilla tjej för första gången. Vi satte upp nålen på tavlan. Hon var bebis nr 2 som fötts den dagen, och bebis 99 på Gotland under året.

Sedan åt vi och låg och pratade. Vi enades om att det kändes som en Idun. Jag tyckte det var en Idun eller en Ella, men Adam kände enbart Idun. Eftersom att jag i stort sett körde över honom med namnet William tyckte jag att det var rättvist att han fick det starkaste ordet nu. Däremot hade Livia uttryckt att hon inte gillade namnet, så vi kom överens om att hålla det för oss själva och sälja in det lite till henne först. Adam hade råkat kalla bebis för Idun samma morgon, innan förlossningen, när vi skulle lämna dem på förskolan. Han hade sagt ”När Idun kommer får hon sitta bredvid William” varpå Livia genast undrat vem Idun var. ”Vi funderar på att döpa bebis till det” hade Adam svarat och Livia hade suttit tyst en stund, innan hon sagt ”Jag vill inte att bebis ska heta Idun!” och Saga genast sagt ”Och jag vill inte sitta bredvid Livia!”. 

Strax efter tio kom personalen i alla fall in för att väga och mäta Idun. Hon var så himla knubbig, och jag fick en chock när de sa att hon vägde 3880 gram! Hon var 51cm lång, så längst av alla våra barn, med ett huvudomfång på 35cm. Tack och lov att vi inte behövt gå hela tiden ut! Lilltjejen var hungrig och ammade 7 gånger under kvällen och tidig natt, sedan åt hon ingenting från halv två ungefär utan sov gott hela natten. Jag kunde dock inte sova utan slumrade mest, gick upp och duschade av mig lite under småtimmarna, tog värktabletterna och beundrade vår lilla knubbsäl. Hon var det vackraste och fulaste barn jag sett och jag skrattade åt mig själv. Så lik Saga men helt annorlunda över ögonen och näsan. Det pep och larmade konstant i de andra rummen och jag undrade om jag skulle bli galen av att vara kvar tre nätter.

Vi fick ju inte åka hem direkt, utan Adam åkte till farfar på Halner på morgonen efter för att lämna barnen på förskolan. Han berättade för dem att mamma och bebis hade en busig bakterie och inte fick komma hem på några dagar för doktorn. Barnen blev besvikna men köpte det. Han försökte ringa mig på FaceTime, men just då var läkaren inne, så jag missade samtalet. Jag ringde upp en kvart senare och då höll tjejerna på att klä på sig ytterkläderna på förskolan. Nu fick de se bebis genom telefonen och de tyckte att hon var jättesöt. De blev verkligen jätteglada och ville visa bebis för alla kompisarna. De fick turas om att hålla i telefonen. 

Sedan låg jag kvar och vilade med bebis. Jag fick lunch, lyssnade på radion och gjorde ingenting. Adam kom tillbaka efter lunch och stannade med mig några timmar. Jag mötte personalen i korridoren när jag hämtade kaffe, och de berättade att det var fullt på förlossningen och frågade om jag kunde tänka mig att flytta till barnavdelningen istället eftersom jag ändå var omföderska. Det gjorde jag mer än gärna, så vi packade ihop och flyttade in i en annan del av sjukhuset, på Neo. Vi fick ett omodernt rum utan dusch (den låg i korridoren utanför) och med toalett i hallen, men det var knäpptyst, lugnt och stort. Jag trivdes jättebra. Vi fikade och vilade. Läkarna kom in och gjorde koller, men allt såg bra ut med Idun. Adam åkte hem för att hämta barnen på förskolan och återkom dagen efter, med Dustern och Jennifers hjälp, så att jag skulle kunna ta mig hem på lördagen sedan. Torsdagskvällen förflöt långsamt, jag skrev lite på förlossningsberättelsen, men mest låg jag bara och gosade med bebis i vår egen lilla bubbla. Jag hade kunskapskanalen på i bakgrunden och småpratade med personalen. Det var så skönt att bara ta det lugnt, men också väldigt tråkigt. Idun sov mest.

Natten blev bra, jag slumrade med Idun intill och ammade ett par-tre gånger. På morgonen kom läkaren in och vägde henne. Hon hade bara droppat till 3664gr vilket kändes bra. Jag var förvånad att hon alls droppat med tanke på hur mycket hon åt. Hon tog bra tag men var verkligen knallröd i huden. Jag frågade om det var normalt och fick höra att det är väldigt vanligt. Adam kom in efter lunch med lite fika och vi tog det lugnt, småpratade och hade det mysigt. Så kom barnläkaren in för en kontroll och sa att för hans del kunde vi få åka hem. Bebis hade inte fått någon smitta och så länge Förlossningen var okej med att jag mådde bra hade bebisen fått godkänt. Så vi firade lite, packade och sedan var det ara att vänta på att de skulle ha tid att skriva ut mig. Tillslut kom min fantastiska barnmorska Charlotte och jag fick prata om förlossningen. ”Tog jag emot henne själv ändå eller spelar mitt minne mig ett spratt?” frågade jag. Hon skrattade och sa att jag verkligen kastat ifrån mig masken så fort jag känt huvudet och att jag sedan hade tagit emot henne själv. ”Jag bara satt där och var beredd att fånga, men du hade stenkoll på läget” berättade hon. Hon bekräftade också att hon avvaktat med det värkstimulerande droppet. ”Oftast räcker det med att man pratar om det” instämde hon. ”Jag såg på dig att det skulle gå bra så jag skakade på huvudet när Sophia ville starta det”. 

Sedan fick vi åka hem. Jag och lilltjejen. Hem till syskonen som inte anade det alls. Vi överraskade dem med att jag satt i fåtöljen och Adam hade Idun med sig i soffan när det var dags för fredagsmys. Men de var helt ointresserade av mig. De sprang alla tre rakt förbi, Livia och Saga till bebis och William till leksaken på soffbordet. Efter en stund frågade Livia vad bebis skulle heta. Jag och Adam bytte en blick och förberedde oss på strid, men så fortsatte Livia: ”Jag tycker att hon ska heta Idun!”. Moster hade nämligen hunnit berätta för henne om mitt superintag av äppeljuice och att Idun var äppelgudinnan som kommer med magiska äpplen. Och så var Idun hemma och en del av familjen.