När man sammanfattar 2024
Så var 2024 avklarat och 2025 har haft sin första dag. Jag hoppas ni alla haft ett bra nyårsfirande och en bra start på det nya året! Vi har haft en lugn dag hemma i stugan, förutom ett kortbesök i stallet för min del. Nu är barnen nattade (typ, Adam håller fortfrande Livia sällskap) )och jag sätter mig ner i lugn och ro och tittar på hur förra året var.
Generellt var det absolut det tuffaste året i mitt liv. Två incidenter skakade om mig i grunden, men tack och lov hände ingenting mer än att jag som förälder fick mig en rejäl tankeställare. 2024 var året då allt var kaos. Det var aldrig en lugn stund, men det var ändå en bra stress. Allting ledde hela tiden framåt, och bra saker avlöste varandra. Jag ser fram emot ett lugnare 2025. 2025 planerar vi som året när vi landar, återhämtar och fokuserar på familjen. Men ska vi kika lite på året? På bloggen har det nästan varit dött, så bilderna kommer nästan uteslutande från telefonen och instagram. Blogg.se ha haft enora serverproblem som gjort att jag inte orkat blogga - det har inte varit kul eller möjligt att sitta och försöka lägga upp samma inlägg 30 gånger men bara få felmeddelanden som belöning och noll engagemang från kundtjänst. 2025 kommer jag antagligen byta bloggplattform. Jag har inte haft tid nu 2024.
Januari var månaden William lärde sig att gå. Han tog sina första steg på syrrans födelsedag den 27 december 2023, men då stod han redan utan stöd. Systrarna lärde sig gå före de kunde stå, men han ställde sig upp direkt och lärde sig det innan han började knata iväg. Men oj som han knatade! BVC-sköterskan tjöt "han står!" och sedan "han går!" på 8-månaderskollen som var ett hembesök, och jag bara viftade bort det. Hon trodde det var första gången, men vid det laget var jag redan van och visste att han var stabil.
Januari var tuff, för alla barnen turades om att ha vattkoppor. Värst blev det för Livia och William. Vi vabbade nog i tre veckor medan de avlöste varandra. Det blev mängder med "fruktblommor" till mellis för att muntra upp dem. Jag och Livia gjorde dem tillsammans. Vattkopporna slog så olika. Saga hade bara enstaka koppor, Livias kliade något vansinnigt och stackars William som hade blöja fick problem med att de blev infekterade där han var som känsligast. Det är första gången jag tyckt att det varit lite kämpigt med 3 barn, och sedan dess har jag ofta tänkt tillbaka på den tiden med tacksamhet. "Det är i alla fall inte som när de hade vattkoppor" har jag tröstat mig med de stunder alla tre varit arga eller ledsna samtidigt och jag bara haft två händer men behov av tre famnar och tio skopor extra tålamod. Men vi klarade det, och sedan dess har jag inte tyckt att det varit jobbigt att vara trebarnsförälder. Tvärtom har jag aldrig tyckt att det varit enklare att ha en bebis.
Januari kom med mycket snö, och vi var ute mycket. Vi åkte pulka och när tjejerna va tillbaka på förskolan igen men William var kvar hemma sjuk tog vi långa hundpromenader där han fick åka pulka. Det älskade han! William började få bada med sina systrar och blev vansinnig om de badade utan honom, då stod han och drog i dörrhanddtaget till badrummet. Men han satt så ostadigt och halkade så mycket så jag var bara bekväm med att sitta där och hjälpa honom korta stunder.
Jag försökte jobba lite också. Jag och Adam spelade in lite filmer till mitt företag - som fortfarande inte hunnit bli klara. Jag stiftade också bekantskap med nya människor, konstnärer, och fick överta en massa extra utrustning för framkallning. Drömde om att flytta och ha någonstans att ställa upp ett mörkrum. Jag drunknade nästan i alla barnens vinterkläder och längtan efter ett annat boende eskalerade dagligen.
I början av februari var William fortfarande sjuk, och vi var hemma han och jag. Jag försökte plugga och satt med min c-uppsatts i skolan. Men det blev svårare för varje dag, eftersom William piggnade till och med det nya självförtroendet och nyfunna intresset för att gå skulle klättra på precis allt. Jag kunde inte längre sitta och plugga när han var vaken utan fick passa på när han sov. Vi fick tjata på att tjejerna skulle stänga barngrindarna eftersom han hela tiden ville uppför trappan. Livia försökte hjälpa honom upp "för att han vill ju upp, mamma" och det var mycket oro för min del. William var så glad men alltid igång! Och så liten men orädd.
Sedan kom ett hus ut på marknaden som vi verkligen, på riktigt, blev intresserade av. Vi hade den där diskussionen på nytt och landade i beslutet att flytta. Det kändes spännande och skräckinjagande, för det var så mycket kvar att göra i vårt hus! Jag uppskattade att vi skulle kunna klara det på en månad om vi gav allt, två om vi tog det lite lugnare. Och vi var beroende av vädret för att slutföra uteplatsen.
Men livet kändes ändå så balanserat. Jag red en gång i veckan, vädret var fint med ömsom snö, ömsom sol. Och Saga fick äntligen prova ut sina första glasögon.Barnen lekte så fint tillsammans och våren var på väg med ljus och värme.
I Mars fick Saga äntligen sina nya glasögon! Istället för att vara anti verkade hon exalterad och lycklig. Det var en enorm skillnad för henne att plötsligt kunna se ordentligt. I början var det svårt att ha dem på sig eftersom hon fick mycket huvudvärk av omställningen, och ont bakom öronen innan hon vande sig. Men sedan...! Oj vad duktig hon varit med dem. Däremot tog hon ofta av dem och gömde dem för lillebror, så titt som ätt fick vi leta överallt efter dem.
Jag fokuserade på inredning, vi lade bud på två olika gårdar och jag köpte gardiner till köket såväl som dregglade över barstolar. Jag ville bli klar med vårt hus så att vi kunde lägga ut det på marknaden så fort vi var redo. Jag pysslade och fixade med någonting hela tiden, och på kvällarna skrev jag på min uppsats eller satt med research. Jag började så smått packa undan saker i kartonger i förberedelse för att stylea huset, och vi hade sex olika mäklarfirmor över för värderingar. Det var stressigt! Svensk fastighetsförmedning värderade huset till 1,8 miljoner och Bertwig till "upp till 3 miljoner beroende på hur ni färdigställer trädgården" så det var väldigt rörigt och frustrerande. Tillslut valde vi mäklarfirman Mäklarhuset, eftersom att Oskar var så enormt trevlig och lyckades förmedla husets nackdelar till oss på ett positivt sätt. Vi kände oss trygga med att han skulle kunna sälja in huset på ett ärligt och genuint vis till potentiella köpare - och inte stå i ett hörn och knappra med telefonen som en an mäklarna vi hade över gjorde på en visning vi gick på som potentiella köpare. Vi insåg att en bra mäklare är oerhört viktigt och vårt hus var så pass udda att vi ville ha in någon riktigt bra.
I april var det full rullle! Vi började med en resa till Jämtland och där skulle vi haft en släktträff i samband med en 80-årsdag, men födelsedagsbarnet insjuknade med en kollapsad lunga bara någon vecka innan. Istället för fest blev det visit på sjukhuset. Östersunds sjukhus har en av de finaste utsikterna som finns! Men jag hoppas inte jag behöver återvända dit någonsin. I Jämtland njöt vi i alla fall av att träffa min mamma och att gräva en snögrotta.
Sedan vände vi hemåt igen i tid för att fira vår lilla femåring. Eftersom hon fyllde under påsken trodde jag de flesta skulle tacka nej till kalaset, men det blev 14 barn plus våra som accepterade inbjudan! Hon ville ha en regnbågstårta och jag antog utmaningen. Sockervadden smälte och blev ful snabbt men var en succé bland barnen som slukade den först.
I väntan på att budgivningarna skulle bli klara, där vi förlorade en pga att vi hade klausul (men vi "vann" med 4,1 miloner mot 4 miljoner blankt) passade vi på att fixa i huset. Vår fantastiske snickare kom och monterade nya dörrar och hela huset kändes som om det fick ett lyft! Vi fick också lister monterade och varje dag bockade jag av någonting på vår "att göra"-lista. Målet var att bli färdiga sista maj och kunna fotografera och lägga ut huset första veckan i juni. Det var sena kvällar för min del.
Dessutom hade jag en utställning ihop med andra konstnärer, som blev riktigt lyckad. jag minns inte om jag sålde 6 eller 7 tavlor, men något sådant blev det. Innan utställningen gick allt fel, pappren jag beställt kom inte och jag fick tillslut köra plan C. Jag skulle haft en till utställning i maj, men bara dagar innan fick det skjutas fram på grund av en vattenläcka i lokalen. Jag var dock lättat, för det var så mycket för mig med uppsats, renovering och att hålla vilde Wille vid liv att jag hade fullt upp ändå.
Saga fick ögonlappar eftersom att synen inte förbättrats vid återbesöket. Det var inte poppis. Vilka kamper det innebar! Hon skulle ha den 4h varje dag och det blev en riktig kämpig tid för hon ville absolut inte.
Men våren kom, och värmen. Jag kände mig inte stressad. Kanske hade jag inte tid att stanna upp och känna efter? Jag köpte en soffa på loppis och hoppades att den skulle stå i nya huset. Men bara någon vecka senare förlorade vi även den möjligheten, för de valde också att gå med ett lägre bud eftersom vi hade klausul. Då bestämde vi oss för att sälja först och köpa sen. Inte en gång till!
Jag sökte ett sommarjobb på en bygghandel med inriktning byggnadsvård och fick jobbet! Jag började jobba ett pass i veckan så att jag skulle kunna ha en chans att lära mig så mycket som möjligt och stormtrivdes.
I Maj var det vackert väder och vi turades om med projketen och barnen. Adam murade, uteplatsen blev klar och jag började rensa ordentligt hemma. Vi slängde lass efter lass på tippen med skräp som funnits kvar sedan renoveringen, fixade grusgångar och rabatter och hann ändå med att ordna en babyshower.
Min handledare sa dagen innan jag skulle skicka in min uppsats att den inte var klar nog och att jag borde strukturera om den helt - feedback jag inte fått veckorna innan av handledning - vilket gjorde att jag krachade innan jag insåg att det gav mig mer återhämting och mer tid. Jag behövde inte närvara under 3 dagar av ventilering utan kunde lägga de dagarna på huset.
Sommaren kom tidigt med värme och vi åkte till havet, bara jag och barnen eftersom jag hämtade dem vid 14 varje dag. Det var underbart och jag kände mig som världens coolaste mamma som kunde ta tre så små barn till stranden själv. Varje dag mellan 14-17 hittade vi på någonting kul ihop, innan vi åkte hem för att laga middag och turas om med nattning och bygge. Adam ägnade de flesta kvällar åt att mura.
Vi missade vårt mål och blev inte färdiga i maj, men vi tittade på varandra och sa att det ändå bara varit vårt mål. Det viktigaste var att så mycket som möjligt blev klart, inte att det gick fort. Vi hade ju ändå inget hus på g att stressa till. Så vi fixade putsskadorna, lappade och lagade, målade dörrar, byggde dörrar framför värmeskåpen, rensade och styleade huset och förråden och massor med annat. I slutet av juni fotade jag äntligen huset men vi hade fortfarande en hel del att tömma och fixa i uthusen och bodarna.
Vi spederade dagarna i trädgården, barnen hoppade studsmatta och gungade och William utforskade gräset och sandlådan. Oj vad han gillade sandlådan! Däremot hatade han solhatt, så det var en kamp varje dag att hålla honom borta från solen. Jag var ledig mycket mer än jag trott, så vi hann mer i huset än vi vågat hoppas på.
Saga skrev sitt namn för första gången, även om S-et blev bakvänt. William lärde sig att klättra upp på köksbordet och Livia hjälpte mig att måla.
Vid det laget jobbade jag heltid på mitt sommarjobb, så att redigera bilderna på huset tog lång tid och de blev klara först vid midsommar. Men då hade mäklaren gått på semester och det tog veckor innan huset ko ut på marknaden i slutet av juli. Under tiden fortsatte vi att rensa, göra det fint, men också njuta av sommaren med barnen.
Adam var föräldraledig och fick lära känna William på ett helt nytt sätt. Första veckan skedde en incident då Saga släppte ut William i trädgården medan Adam lagdade lunch, varpå William knallade ut på stora vägen. Adam upptäckte att han var borta och rusade ut, men då var William tryggt inne i trädgården igen. En bil hade stannat och ägaren burit in honom. Först när orosanmälan damp ner i brevlådan någon vecka senare förstod vi vidden av vad som hänt - och vad som kunde ha hänt. Vi var helt förstörda och längtade mer än någonsin efter att sälja huset. Tänk att det kunde gå så snabbt: 3,5 åringen råkar glömma atts tänga dörren när hon rusar ut i trädgården och just då står grinden som annars är låst öppen. Tack och lov att allt gick bra. Utredningen lades ner men det satte djupa spår hos oss.
Sedan kom mina föräldrar på besök, och vi introducerade Uno för barnen. Det uppskattades. fast Saga glatt utbrast "ett gult kort!" varje gång man tog upp något, så det där med att vinna var mindre viktigt. Det var bara roligt och barnen tränade på siffror och färger. Vi passade också på att ta barnen till stallet där de fick sitta på min häst Lodhian för första gången. Lodhian skötte sig fantastiskt och jag fick visa upp henne även för mina föräldrar.
Vi anlade de sista rabatterna och planterade inför visningarna som bokades in första veckan i augusti. Det kändes lite som lugnet före stormen. Mäklaren ringde gång på gång och bokade in nya visningar, för att intresset på huset var så stort. Det kändes fantastiskt. Huset fick galet många klick på Hemnet och vi började få upp hoppet om att det skulle sälja ganska snabbt ändå.
Livia passade på att klippa sig medan mamma jobbade och pappan lagade lunch. Hon snodde med sig en sax ut i trädgården och var så stolt.
Jag var också glad men orolig, för mot bättre vetande började jag bära på ett litet hopp. Den 21/7 plussade jag nämnigen på en viss sticka, men efter två missfall i v6 under våren ville jag inte hoppas för tidigt.
Augusti blev tuff. Inför visningen hetsade jag med att pimpa det sista, måla lagningarna i fasaden vita, måla ett lager färg till på dörrarna och plantera blommor i krukor och ställa ut, städa trädgården på hundbajs och se till att allt var i tipp-topp inför visningarna. Jag kände att huset är så pass udda attd et skulle bli svårsålt och varje liten detalj som kunde avskräcka någon borde ses över. Dessutim höll det mina tankar borta ifrån ett väntat missfall.
Vi inledde augusti med fyra fullbokade visningar på en vecka och sedan var det stiltjé. 13 personer sa sig vara intresserade men ingen lade bud. Efter två veckor höll vi en visning igen där fyra pers kom, varav en var pappa till Livias bästa kompis. Mäklaren sa dock att han inte kunde köpa eftersom han var tvungen att sälja sin lägenhet i Stockholm först, så vi var lite besvikna. Det hade ju varit jättekul om han köpt. Men vi stressade galet mycket med städning och att hålla huset i tipp topp. Vi tältade en hel vecka för att undvika att åka dit och stöka till.
Och så kom det. Sms:set vi väntat på. Första budet! Det var 50K under utgångspris, men det var ändå bättre än vad vi hoppats på. Vi firade och skrattade därhemma. Sedan tog det bara ett par dagar till, sedan kom nästa budgivare in i leken. Det var en läskig vecka. Jag vågade inte ha telefonen på mig ifall det inte skulle ha hänt något. Det vankades helg och jag pratade med mäklaren under fredagen, som sa åt mig att ha is i magen. "Dessa två är klara, mend et skulle inte förvåna mig o det kommer någon nu och lägger ett högre, sista bud". På månaden plingade det till i telefonen. 2,9 miljoner från Budgivare 3. Vi var galet glada. Sedan fick vi veta att det var Livias kompis pappa. Han hade sålt sin lägenhet och hade lagt bud. Jag hade inte trott att vi kunde bli gladare, men det blev vi. Vi satte kontraktskrivningen till den 4:e September eftersom både köparen och Adam var bortresta.
Sedan började William förskolan tredje veckan i augusti, och jag gick på föräldraledigt igen för att kunna ta inskolningen. Det var perfekt planerat, för då kom tröttheten, migränanfallen och illamåendet. Adam jobbade hemifrån mellan resorna, så han hjälpte och stöttade med William. Ingen av oss vågade hoppas att det skulle gå vägen, men jag var samtidigt bestämd i att jag skulle tänka possitivt den här gången. Jag väntade barn, inte missfall. Men vi sa ingenting till någon förrän Augusti närmade sig sitt slut. När en av våra bästa vänner precis skulle till att föda sin dotter berättade vi för henne. Jag tror att vi var i v8 eller så, och då kände jag att nä, nu skulle jag vänta barn och inte missfall. Det var svårt, när man har 9st i bagaget.
Inskolningen gick helt okej, William älskade att vara där men ville absolut inte bli lämnad. Adam och jag bytte och Adam tog det mesta av inskolningen medan jag låg hemma och mådde illa även om jag försökte jobba. Jag hade fotograferat bröllop så jag behövde redigera.
I september skrev vi på papprena om att sälja huset. Det kändes fantastiskt. Vi firade med att åka till Skördefestivalen, som var otroligt varm. Vi stannade på hemvägen och köpte glass till tjejerna och mjölk till William. Vi höll honom borta från glass så länge vi kunde, och han var överlycklig över att få mjölk. Skördefestivalen är en underbar aktivitet för barn. Tjejerna fick rida ponnys och sitta i traktorer, både leksaker och riktiga.
William gick upp en level och började klättra på allt. Jag testade spännremmar i stolarna men han klättrade upp på både köksbord och köksö ändå. Detta sammanföll med att jag mådde som sämst, jag mådde extremt illa vid alla dåliga lukter och Adam behövde resa flera gånger, så det var riktigt tufft för min del.
Som en blixt från en klar himmel blev jag tvungen att byta stall, för Lodhians kompis blev såld och flytttade två dagar senare trots att jag fått höra att jag skulle få gått om förvarning innan. Det blev akut för mig att hitta ett nytt stall, och tack och lov hittade jag ett i Väskinde. Det var en enorm stress för min del.
Det kom ut två hus på marknaden som vi var genuint intresserade av. Det ena kändes bra först, men ju mer jag tittade, ju mer fel kändes det. Det var för kalt och sterilt och hade blivit felaktigt renoverat. Att få det så att det skulle fungera för oss skulle kosta en hel del. Men vi lade bud, och förlorade budgivningen. Det kändes som en lättnad. Huset var fint, men det kändes fel. Det andra huset var fantastiskt, men också det helt felrenoverat och dessutom utlagt till ett enormt överpris. Vi lade ett bud fyrahundratusen under utgångspris, som inte accepterades, sedan togs huset ner från marknaden eftersom ingen annan lade något bud. Vi kände inte att det var värt mer i och med skicket och vi hade vid det här laget passerat v12 och vågat börja tro att vi faktiskt skulle bli fyrabarnsföräldrar till våren. Då ville vi absolut inte stå maxbelånade med ett hus som var i enormt dålig skick, hur fint det än var. Vi bestämde oss för att avvakta och fokusera på att flytta till stugan.
Vi hade fått höra att vi skulle få tillgång till den 1 september och hade en massa planer. Sedan ändrade svärfar sig och sa 1 oktober. Då började jag bli väldigt stressad, men kände ändå att det skulle gå. Jag hade planerat återhämtning samt skriva klart min uppsats hela september och sedan packning och enklare renovering av stugan i oktober. Inflytt mitt i november och vå veckor till att tömma och städa ur huset. Det kändes som en bra och rimlig planering.
Men värst var att vi fick ytterligare en orosanmälan i slutet av september.
Efter att aldrig haft några bekymmer alls till att nu bli kontaktad en andra gång inom loppet av några månader knäckte detta oss nästan. Det gällde en incident med Adam från veckan innan. Han hade kommit hem från fastlandet på fredagen och skulle iväg igen med morgonbåten dagen efter, men ville trots att han var trött ändå köra Livia till dansen. Jag erbjöd mig att ta Saga och William, men han ville umgås med dem och avlasta mig. Saga somnade i bilen på väg dit. Jag var ju inte där utan vet ju bara vad Adam sagt och vad socialen sagt om vad som stod i anmälan.
Så här förstod jag händelseförloppet: Adam bar med sig William in och lämnade Livia. De var aningen sena men ahnn precis. Adam skulle egentligen gått tillbaka till bilen direkt och åkt och gjort ett ärende under tiden (föräldrar får inte vara med under dansen) men sprang in i en gammal barndomsvän. Han blev stående några minuter, osvuret bäst hur länge. 10? 15? Han mindes inte. Det var en sval dag, molnig, så det var ingen risk för värmeslag eller kyla tack och lov. Då vaknar Saga och blir såklart jätteledsen över att ha vaknat och varit själv i bilen. En pappa och en mamma hörde henne och såg att ingen vuxen var vid bilen, som stod olåst, så de tog ut henne och bar in henne i dansskolan för att hitta föräldern. Adam blev såklart jättechockad, och skämdes jättemycket. Den andra pappan började hade en väldigt dömande ton, vilket ledde till att Adam, som är lite konflikträdd, började försöka förklara och be pappan om ursäkt. Då tappade den andra pappan det och blev arg för att Adam "inte fokuserade på att trösta sin ledsna dotter" samtidigt som han började deklarera för alla runt omkring så högt han kunde att Adam "lämnat sitt barn i bilen". Som om han gjort det med flit. I uppståndelsen passade William på att försöka smita ut från lokalen, men blev tack och lov stoppad i dörren. Föräldrarna - tror jag - anmälde Adam "för att han inte reagerade som man borde och enbart fokusera på att trösta sitt ledsna barn". Yeah, right. Det hade nog inte heller varit min första reaktion om två personer står och läxar upp mig och försöker få resten av lokalen på "sin" sida. Adam var helt knäckt efteråt och ringde själv socialtjänsten dagen därpå och bad om stöd för att klara föräldrarollen under dessa tuffa månader av flytt och jobb.
Men eftersom att den frivilliga och den utredande delen av deras verksamhet inte kommunicerar blev vi ändå kallade till möte igen, denna gång blev vi föräldrar (tycker jag) väldigt illa behandlade av deras personal. De var dömande och hårda. De frågade mig bland annat "hur vågar du lämna barnen med honom?" varpå jag blev arg och sa att vi har varit föräldrar i 5,5 år utan en enda incident. Bägge dessa två incidenter har berott på flytten och på att vi vill barnens bästa, vill vara med dem och vill ge dem ett tryggt hem. Jag var så himla arg. Men de lade ner utredningen. Vi var skakade och ledsna men kände ändå att det nu bara kunde bli bättre. Flytten skulle bli tuff, men vi hade en bra plan och barnens bästa för ögonen. Stugan kanske inte är underbar, men det är nära förskolan och barnen är trygga där, de känner till den och det finns en inhägnad trädgård och ingen trafik. Det skulle bli bra nu.
Det blir sällan som man tänkt sig. Svärfar backade på när vi kunde få tillgång till stugan, så helt plötsligt blev förutsättningarna helt andra. Det var bara ett missförstånd men det fick mig att byta ihop totalt där några dagar och kraschade hela vår planering. Adam behövde resa mer än planerat och veckopendlade till fastlandet. Jag mådde riktigt dåligt i graviditeten. Åderbråcken jag haft sedan Livia har blivit värre för varje graviditet och nu gjorde dem riktigt ont. Jag jobbade två dagar i veckan i butiken, resten på vårt företag. Jag var tvungen att sitta med benen i högläge och varje vecka blev det minst ett par dagars vabb. Dessutom missförstod jag när uppsatsen skulle vara inskickad och fick sitta uppe med den flera nätter. Varje dag var en kamp och det var barnen som höll mitt humör uppe. Derasd förväntan över flytten, deras fantastiska lekar med varandra och att vara med dem gav mig energi och återhämtning.
Jag klarade av att genomföra ventileringen och opponeringen i varje fall, sedan blev det till att packa. Jag var dödstrött varje kväll och Adam var inte hemma, så på vardagarna hann jag bara packa 1-2 kartonger om dagen. På helgerna kom Adam hem igen och vi började en hastig renovering och tömning av sommarstugan sista helgen i oktober. Han var helt slutkörd och fokuserade bara på att återhämta och umgås med barnen.
Vi tog oss ändå tid att fira Halloween med amerikanska vänner. Att skapa minnen och att hinna umgås är alltid prio 1 för oss. Renoveringen fick vi skära ner på och vi började se över vem vi kunde be om hjälp. Vi ville inte att flytten skulle påverka barnen mer än nödvändigt, och jag insåg att min kropp inte skulle orka. Jag var tvungen att tänka på bebis. För nu var vi helt inställda på att det skulle gå vägen. Vi hade gjort KUB och sett den lilla sprattla och vifta. I allt det tunga lovade vi varandra att göra det här tillsammans. Det skulle vara ett roligt minne.
Om det är någonting jag är väldigt stolt över, så är det hur vi ändå hanterade flytten. Adam gjorde totalt 11 båtresor tur och retur mellan augusti och december. Jag fick en snabb tid för att operera bort min ganglion på foten, som hindrat mig från att ha på mig skor. Det kom mitt i renoveringen av stugan, så jag kunde knappt gå under en vecka där. Tack och lov var det dagar Adam var hemma. Vi gjorde RUL och allt såg bra ut. Läkaren skrev ner könet på en lapp som jag gav till en av våra bästa vänner. Vi skulle få veta tillsammans när vi julbakade sista helgen i november. Det såg jag fram emot något enormt.
Vi passade på att köpa nya vitvaror på Black Friday till stugan, och valde installation samt inbärning. Vi hade bokat elektriker som kom och bytte elen, så att det kändes tryggt att flytta in med vilde Wille. Stugan har inte renoverats sedan den byggdes, så egentligen behövs ännu mer göras. Men vi ville ge barnen ett tryggt och roligt rum, oss själva ett sovrum med förvaring som fungerade samt plats för alla böcker. Det hade kommit ut ett nytt hus på marknaden som intersserade mig, men nu hade jag ställt in mig på att vi skulle bo i stugan minst till februari, så bra lösningar var a och o för att få stugan att fungera för en familj på 5 personer.
Operationen och en sjukskrivning gjorde att vi inte blev helt klara innan vi flyttade in, men vi blev klara nog. Barnen fick vara med och hjälpa till. Särskilt Livia uppskattade det väldigt mycket, och det var extra roligt att hjälpas åt Det gjorde också att vi inte behövde barnvakt utan kunde umgås med barnen mer. November var en tuff månad men också den roligaste. Jag fyndade massor med möbler på loppis och Facebook Marketplace och Adam byggde en trevåningssäng till dem. Barnrummet fick djungeltema och vi sänkte alla krav på perfektion. Istället kände vi oss bara enormt tacksamma över att ha stugan, att vi hann göra någonting alls där den här gången. Förra gången bodde vi bland svärfars saker och det var kaos. Det var inte barnsäkert alls och jag var konstant olycklig och rädd. Nu kände jag vissterligen en blandning mellan glädje, tacksamhet och frustration, men det kändes mest bra.
Livia överraskade oss med att tappa båda sina lösa tänder men en dags mellanrum, och var så stolt. Barnen hjälpte till både att packa i huset och att måla sitt rum, och var helt otroliga under processen. Jag hade ställt in mig på veckor av svåra nattningar och utbrott. Att det skulle kännas jobbigt för dem att gå från ett stort rum till ett pyttelitet, förlora sin trädgård och att flertalet leksaker skulle packas ner och inte se dagens ljus före vi flyttat till "det nya huset". Som vi inte köpt än. Men icke. de lekte, skrattade, busade och hjälpte varandra. Det kändes snarare som om flytten förde oss närmare varandra som familj. Särskilt Adam fokuserade mycket på återhämtning. Var fjärde vecka eller så träffade han en terapeut på socialtjänsten och det har hjälpt honom otroligt mycket att vara närvarande. Sista resan han gjorde i november grät Livia vid en läggning och bad mig att lova att "pappa aldrig ska resa bort igen" för att hon älskar att vara med honom. Då kändes det fantastiskt att få lova att nästa gång pappa reser, då åker vi allihop, för då bär det av till morfar, moster och momma för julfirande. Och i januari har Adam inga resor inbokade. Livet kommer aldrig mer att vara så här rörigt som det varit under hösten.
Flytten gick de sista två helgerna och vi bad om hjälp. Många av våra kompisar ställde upp och jag har aldrig känt mig så tacksam över vår familj och våra vänner. Adams pappa som lånar oss stugan, hans fru som lånat oss sin bil och vännerna som lånat ut både bilar och tid.
Vi avslutade november med julbakning med bästa vännerna och då fick vi veta att vi väntar en liten flicka, vår lilla lussebulle.
December blev årets bästa månad. Det var kaos första dagarna eftersom städfirman gjorde ett så dåligt jobb, men det löste sig. William blev sjuk och jag vabbade några dagar varje vecka eller så var jag själv sjuk. Men Adam jobbade hemifrån elell från vårt kontor, vi landade i rutinerna jättefort och barnen älskade stugan.
Vi slipade golven och det tog en hel helg, men vi kunde bo hos Adams mamma under tiden, så även o det var rörigt blev det roligt. Det blev så fint efteråt och Adam gav mig i julklapp att han gjorde allt. Jag som inte är van vid att släppa kontrollen och slappna av fick göra just det. Jag har varit sjukskriven först på heltid och sedan på halvtid på grund av sammandragningar och åderbråck som gör ont, så att få vila har varit guld värt.
Den 18 december lämnade vi Gotland för en liten roadtrip. Först åkte vi till Hallstahammar ett par dagar, och sedan till Tomteland innan vi körde vidare upp till mamma i Jämtland där vi firade jul. Förutom en försvunnen kasse julklappar gick resan jättebra. Vi hade fått låna en 7-sitsig bil av barnens farfar och hans fru och det gjorde att vi satt bekvämt och säkert. Barnen älskade bilen och var ledsna när vi lämnade tillbaka den. Det var första bilresorna William inte varit arg, så han gillade uppenbarligen att kunna sitta bredvid Saga och leka under färden.
Vi åkte tillbaka mot Hallstahammar igen den 25:e och vidare tillbaka till Gotland den 26:e så att vi var hemma till Sagas födelsedag den 27:e. Trötta men glada att vara hemma firade vi med barnens farmor och farfar hema hos farmor, som ställde upp och bakade tårta så att jag skulle slippa. Jag är så enormt lycklig över Adams föräldrar. De stöttar oss verkligen på sina sätt och der har gjort hela den här galna hösten mycket enklare. Jag är så enormt glad över att ha dem,
Utan stugan vet jag inte hur vi skulle löst hussituationen, me nu har vi tryggheten att tålmodigt vänta på att rätt hus kommer ut på marknaden. Det hus jag tyckte verkade intressant i november kunde vi äntligen se i december, men skicket var riktigt dåligt och bilderna hade varit väldigt missvisande, så det skulle aldrig ha fungerat för oss. Först då kände jag att jag kunde acceptera tanken på att vi blir kvar i stugan under våren. Lillasyster kommer troligtvis att födas medan vi bor här, för även om rätt hus dyker upp snart kommer det att dröja med tillträde. Men det gör inget. För vi har ändå landat i de nya rutinerna och så fort elektrikern kommer och gör klart det sista kommer stugan att fungera helt okej för oss. Just nu står vi ut med att inte ha tvättmaskin, torktumlare eller diksmakin, vilket gör att svärmor sköter vår tvätt och att Adam behöver diska ordentligt eftersom jag har problem att stå upp längre perioder och bara kan göra lite i taget.
Jag räknar ner dagarna tills lillasyster kommer, men oj, vad jag njuter av livet just nu. Dagarna innan jul fick jag beskedet att min uppsats blivit godkänd och att jag är klar med min utbildning. Jag kan börja det nya året som byggnadsantikvarie, jag kan se fram emot att vi öppnar studio i nya huset och att vårt sista, efterlängtade barn snart ligger i våra armar och gör vår familj komplett. För så känns det. Jag har drömt om 4 barn, en liten gård och studio, häst och att få jobba med byggnader och kreativitet hela mitt vuxna liv. 2024 var året då vi gjorde allt detta möjligt. Vi är inte i mål ännu men den jobbiga bite är över. När vi väl hittar rätt hus behöver vi inte stressa in. Vi kan flytta i lugn och ro. Vi kommer njuta av föräldraledigheten tillsammans som vi gjorde med Livia och jobba någon dag i veckan men hemifrån, och båda vara närvarande i vår yngsta dotters första tid. Vi planerar ett par enklare resor. Men främst planerar vi för ett 2025 där barnen kommer att stå i centrum. Inte renoveringar, inte jobb. Barnen. Allt vi gjort hittills har vi gjort för dem, men det har skett på bekostnad att en av oss behövt vara borta eller upptagen. Jobben kommer självklart ta oss iväg på resor ibland, men inte på det här sättet som skett under hösten.
Vi hade det bästa nyåret man kan tänka sig med tjejerna. William somnade vid 20-tiden men tjejerna höll sig vakna till tolvslaget innan de somnade med Adam i vår säng medan jag lade mig hos William. Och jag fick vakna med honom i famnen tills hans soliga leende. En perfekt start på ett nytt år.
Gott nytt år!