När Annie...

Idag var det äntligen dags för vändning! Den här graviditeten har på vissa sätt varit väldigt olik de tidigare två, i det att den känns bättre ju längre det går. Jag mår bättre. Jag har ingen foglossning nu (det hade jag tiden ut i stort sett med Livia men med Saga slutade det också en bit in). Ingen klåda (hade jag ju inte med någon av de tidigare) och med Saga var jag orolig för minskade fosterrörelser samt att hon skulle komma på julafton, så jag minns sista månaden som mycket jobbig, medan Livias sista månad i stort sett försvann då hon kom tidigare och jag jobbade tills hon kom. Så denna graviditet känns fantastisk nu. Jag har dock haft förvärkar sedan i måndags och sammandragningar i flera månader. En del av mig tror att det kommer en bebis till helgen. En annan del av mig tänker "Ha, har du inte lärt dig något efter graviditeten med Saga?! Den kommer efter BF och inte en dag tidigare!"

Den här bebisen låg liksom Livia i säte. Dock upptäcktes detta och vi fick pratat om ett vändningsförsök, först i 36+0 men sedan bestämde jag med förlossningen att 37+0 var bättre, får då är graviditeten fullgången och skulle det gå fel skulle jag få föda i säte om jag ville. Det får man inte som förstföderska då riskerna för barnet är för stora. Som omföderska är riskerna mycket mindre. Så i morse var vi på sjukhuset vid 8, redo med BB-väskan och inställda på två timmars vändning. 

Jag klädde mig snyggt i bh, trosor och sjukhusrock. Sedan gjordes ctg, ultraljudsmaskinen rullades fram och läkaren tillsammans med barnmorskan lokaliserade hur bebisen låg och räknade ut hur de bäst skulle trycka för att få den lille skrutten att göra en volt och lägga sig med huvudet ner. Denna bebis är min lilla räkna, för den gillar verkligen att ligga knasigt. Men de lade upp en plan, gav mig bricanyl så att livmodern skulle slappna av. Min puls ökade men jag kände mest att jag blev skakig, i övrigt var det faktiskt en helt okej upplevelse. Det var jättesvårt att slappna av. Magen blev kall av kladdet de behövde för ultraljudet vilket fick mig att vilja spänna mig, plus att man vill spänna sig för att ligga still när någon börjar knåda på ens mage. 

Då och då gjordes paus för att kolla hur hjärtat slog på bebisen och låta den lilla där inne vänja sig och ge den en chans att själv snurra, vilket den gjorde. Sedan fick vi ligga en timme med ctg igen för att säkerställa att bebisen mådde bra och inte blev för stressad, samt att min puls gick ner igen. Trots bricanylen hade jag en del sammandragningar, men inga som gjorde ont. Det var ett mycket lyckat vändningsförsök! 

Vi kunde ta en lunch ihop i stan innan vi åkte hem igen. Jag missade skolan hela dagen, men hade lite att ta igen från förra delen av kursen, så jag försökte fokusera på det. Adam jobbade vidare hemifrån. Jag hade mycket svårt att koncentrera mig resten av skoldagen. Oregelbundna men obehagliga ryggvärkar till och från, samt att jag var så allert på bebis, så jag kom av mig hela tiden. Det är inte lätt att läsa byggnadsvård-teorier när allt man kan tänka på är det lilla livet under ens hjärta som redan försöker busa med oss.