När Annie...

Så var det äntligen dags att skriva och publicera en ny förlossningeberättelse! Tjejerna har äntligen blivit storasystrar! Och vilken förlossning det blev... Sagas och Livias finns redan på bloggen sedan tidigare.

Veckorna före förlossningen bestod av en hemsk latensfas för min del. I vecka 36+6, den 23:e april, hade vi varit och badat på Hemsebadet. Jag kände att jag äntligen mådde relativt bra efter alla problem. Fram till v20 hade jag mått illa, fram till v25 hade jag foglosssning och till typ v30 hade jag haft en hemsk klåda. Samandragningar hade jag haft sedan v16 eller så, och ju mer jag rörde mig ju starkare blev de. Från mitten av graviditeten slutade jag gå promenader med hundarna, eftersom det triggade sammandragningarna och klådan. Sista veckorna hade jag haft en molande mensvärk som jag kände igen särskilt från förlossningen med Livia. Den gjorde det svårt att sova och sista månaden hade jag inte sovit en hel natt. Just den där dagen på Hemsebadet var jag i samma vecka och dag som jag varit när Livia kom, så tankarna på en närstående förlossning fanns där.

På badet kom flera riktigt smärtsamma sammandragningar och jag började undra om det var dags för värkar. På kvällen gick en stor del av slemproppen följd av starka sammandragningar, men som inte gjorde ont. Efter att slemproppen gick hade jag starka sammandragningar, särskilt på nätterna, regelbundet 1 var 10:e minut innan de avtog och var borta några timmar, för att sedan starta igen. Vi hade inplanerad vändning av bebisen den 27:e mars, på grund av sätesbjudning. Att få ett datum hade varit tufft: förlossningen hade velat att jag kom in för vändning veckan innan, i 36+0, men min barnmorska tyckte det räckte med någon gång under v38, så jag fastnade lite mellan de båda instanserna. Efter att ha ringt och rådgjort med en underbar barnmorska, Anna på Förlossningen, landade vi i att det skulle ske i v37+0. Detta på grund av att jag ville undvika ett nytt kejsarsnitt med alla följder det innebar.

Vi innan vändningsförsöket, trötta men taggade!

Kvällen innan vändningsförsöket hade jag rejält smärtsamma och kraftiga sammandragningar. Jag ringde förlossningen och var orolig och ledsen, men mest ville jag egentligen känna mig trygg inför vändningen. Jag visste till exempel inte vart på sjukhuset det skulle ske, för de hade sagt förlossningen men skrivit gyn-akuten i kallelsen. Jag fick prata med Anna igen och jag bröt ihop totalt. Det kändes som om hon verkligen lyssnade på mig och brydde sig om mig. Samtalet varade i 13 minuter och efteråt var jag helt slutkörd men mådde bättre. Jag tog ett bad mot smärtan och värktabletter innan jag somnade den kvällen, uppriven men samtidigt lugnare än på länge. Jag sov dåligt på grund av oregelbundna men smärtsamma värkar. 

 I väntan på vändning

Vi gick upp den 27/4 och jag kände inte någonting på morgonen, mer än trötthet. Jag var mer ivrig och hade lite adrenalin än att jag nervös. Oron och smärtan var borta. Vi lämnade barnen och åkte in i god tid, vi hann till och med stanna och hämta kameran hemma på vägen tillbaka mot Visby igen. Väl inne fick vi undersökningsrum 12, de började ta kurvan och berättade hur det hela skulle gå till. Sedan fick läkaren som skulle göra vändningen, ett akutsnitt, så vi fick vänta. Adam sov en stund och jag lyssnade på podd och vilade. Vid halv 11 körde de igång och gav mig bricanyl. De dubbelkollade med ultraljud hela tiden hur bebis låg och räknade ut hur de bäst skulle knuffa på hen så att hen själv skulle göra en volt. 

Lycka! Det gick bra! Nu var vi redo för vår bebis!

Det var kallt och jag skakade av medicinen, men det gick snabbt och var knappt obehagligt. Sedan fick jag ligga i 45 min-1h med CTG igen. Bebis var myxket aktiv. Just när de tänkte ta bort den försökte bebis vända tillbaka, men jag stoppade det av rena förskräckelsen genom att trycka hårt med handen. Jag blev ombedd att vandra omkring lite och då verkar bebis ha somnat. Läkaren kom tillbaka och dubbelkollade att hen låg rätt. Sedan fick vi åka hem. 

Vi tog en sen lyxlunch, hamburgare på Mels, innan vi åkte hem. Jag hade missat bussarna som skulle ta mig till skolan i tid, vi var ute i Bunge och byggde den här veckan och veckan som skulle komma. Jag bestämde mig för att jobba på tentan istället, men hade sjukt svårt att fokusera och gav upp. Bloggade om vändningen och åkte och hämtade barnen tidigare istället när jag insåg att jag inte fick något skolarbete gjort. Jag hade en konstig kramp som kom och gick i ljumsken, som om en nerv låg i kläm, vilket gjorde att det vara svårt att både gå och sitta. Jag tänkte inte så mycket på det till en början.

Någonstans under eftermiddagen började jag få en stark, molande ryggvärk. Jag ringde mamma och berättade om det lyckade vändningsfärsöket på vägen till förskolan. Den natten vaknade jag av starka, smärtsamma värkar och låg vaken i två timmar medan jag andades igenom den. Det var dags, utan tvekan. Snart skulle det tillta och... nej, vid 5 klingade det av och jag hann sova i en halvtimme innan det var dagas att gå upp och gå till skolan.

Men det tilltog igen vid 7-tiden och jag åkte hem från skolan för säkerhets skull. Klassen var eld och lågor och önskade mig lycka till. Jag tog alvedon, vilade och gjorde Adam redo på att vi skulle åka in. Packade allt. Värkarna tilltog i smärta och frekvens och vid 3 förvarnade jag svärmor om att vi skulle behöva barnvakt. Hon undrade om det räckte om hon kom vid femtiden, men det trodde jag inte utan bad henne komma tidigare om möjligt. Jag hade 2 kraftiga värkar på 10 minuter och där emellan en konstant molvärk smat kramperna i ljumskarna, främst vänster. Jag ringde förlossningen och sa att vi skulle komma in så fort barnvakten kom. Sedan stannade allt av. Allt.

Bild från när jag tog en värk under undersökningen. Adam hittade chokladen i BB-väskan.

Adam kom hem med barnen, svärmor kom, och förutom några riktigt starka värkar mellan halv fem och fem blev det bara svagare och svagare igen. Vi åkte till förlossningen på kontroll. 1cm lppen och förkortad tapp. "Den kan komma om en timme eller om en vecka" sa barnmorskan och frågade om vi ville stanna över natten. Jag tackade nej, sa att vi skulle ta en promenad i det vackra vädret. Tilltog det igen skulle vi komma tillbaka, annars föredrog jag att sova hemma. Så vi tog en promenad. Jag hade ju kameran med mig och jag tvingade Adam att ta kort på mig vid körsbärsträdet utanför Kränku. Sista onda sammandragningen fick jag strax innan vi nådde trädet.

Det avtog som sagt och vid 9 kände jag inget mer än molande värk. Uppgiven och besviken bestämde jag att vi skulle åka hem. Svärmor sov över ifall det skulle dra igång och vi ordnade barnvakt även dagen därpå, i fall att. Jag var hundra procent säker på att det inte var falskt alarm. Det skulle komma en bebis den helgen. Så här ont kunde man ju inte ha om det inte var allvar.

Printscreen jag tog när jag vaknade av en stark, smärtsam men uthärdlig värk.

Värst av allt var kramperna. Det kändes som en nerv klämdes och benet gav vika samma ögonblick, mest vänster men ibland även höger. Den 1 maj hade jag tröttnat och ringde gråtandes till förlossningen. De hjälpte mig med kryckor och fler sovdoser så att jag skulle få sova på nätterna. “Du ska inte behöva ha så här ont” sa de till mig och frågade om jag ville sätta igång förlossningen i förtid. Vi fick välja mellan fredagen den 5:e eller måndagen den 8:e, men jag ville slutföra det praktiska i skolan. Jag var så lättad och lycklig. Vad jag längtade efter den 8:e!

Jag bad syrran komma och hon kom redan dagen därpå, för säkerhets skull, ifall bebis självmant skulle få för sig att titta ut. Med syrran i huset visste jag att vi kunde åka genast om bebis beslutade sig för att komma, utan att oroa oss för barn- eller djurvakt. Syrran har dock inte körkort, så jag hade löst bilstolar i vår andra bil om svärfar, hans fru eller min svärmor akut skulle behöva hämta eller lämna från förskolan. Syrrans hemfärd bokade vi till den 10/5, för tills dess skulle ju bebisen vara ute och hemma om vi började vid 07:30 den 8/5. Saga kom ju fort…

Sagt och gjort. Klockan 07:30 den 8/4 hade vi tid för igångsättning - eller induktion, som det heter. Jag hade fått höra att det skulle skjutas upp om det var fullt, och jag ville inte riskera att behöva åka in i onödan. För säkerhets skull ringde jag in för att kolla hur läget var. Först fick jag höra att det var lugnt, men efter ungefär en halvtimme ringde de upp och bad oss avvakta. Vid halv tio-tiden ringde de och bad oss komma in samma tid nästa morgon, den 9/4 istället, för två spontanförlossningar hade ringts in och det fanns en till igångsättning inplanerad som låg före oss, så de ville avvakta med oss. Jag förstod det, men var så klart mycket besviken och ledsen.

Den 9/5 hade jag gått in i v38+5. Alarmet ringde 05:45 och 05:50, men jag sov igenom bägge alarmen. Det hade varit en tuff natt med starka, molande ryggsmärtor och värkar som startat vid 02:42 och upphört framåt 5-tiden. Jag hade behövt gå up två gånger för värktabletter. Så när jag vaknade av snoozen 06:10 och insåg att vi försovit oss blev jag mycket stressad, så jag skyndade in till Adam. Han var väldigt svårväckt, så jag avvaktade lite och slog på kaffet, förberedde frukosten och såg till att äta mycket för att orka inför dagen.

Det var en strålande vacker och solig dag. Men så kände jag ändå att det jag borde ringa och dubbelkolla. Jag vågade inte tro att det verkligen skulle bli av. Klockan 06:44 ringer jag förlossningen och fick prata med en underbar kvinna. Hon sa till mig att det var väldigt mycket där just nu, men att jag hade blivit uppskjuten en gång redan så de skulle verkligen försöka få in mig senast på eftermiddagen. De lovade att ringa upp när de bytt skift. Efter erfarenheten dagen före visste jag att det borde vara senast halv 10. Så jag avvaktade med att väcka familjen, jag hade ont och jag var riktigt ledsen. 

Men när ingen ringt och klockan blivit 09:43 ringde jag upp. Jag fick prata med en stressad kille som meddelade mig att det var mycket just nu och därför hade de inte hunnit ringa mig. Jag var gråtfärdig av smärta, trötthet och osäkerhet och ville veta när de kunde ringa upp mig eller när jag skulle komma in. Han pratade med kordinatorn och sa att de skulle ringa mig vid 13. Jag blev helt knäckt, insåg att jag inte skulle hinna sättas igång idag heller. Jag gick och försökte sova med lite smärtstillande, men låg bara och grät och lyssnade på podd i ett par timmar. Jag kunde inte tänka på annat än att syrran inte skulle hinna vara kvar och att jag skulle behöva fortsätta ha så extremt ont. Allting kändes bara så himla hopplöst. 

Jag åt lunch och tog ett bad. 13:04 ringer telefonen. Jag svarade utan större förväntningar. Men barnmorskan Karin förmedlade sådan värme att jag genast fick tårar i ögonen. Hon frågade: “Hej Annie, vill du komma in till oss? Du är så välkommen.” 
“När, nu?” frågade jag häpet och lättat och kände hur hela kroppen fylldes med glädje och förväntan.
“Ja när det passar dig, kan du komma in till klockan två?”
“Absolut!” svarade jag.
Jag ropade till min man att släppa av mig på förlossningen klockan två. Vi hade prover att lämna av på barnavdelningen, så jag sa åt honom att lämna dem, men att han sen kunde göra vad han ville när han släppt av mig. Det skulle ju ändå dröja ett tag innan någonting hände.
“Ta en promenad eller åk hem om du vill” sa jag åt honom. “De kommer börja med CTG och en undersökning först, så det tar minst en timme innan vi börjar med någon medicin, och efter det tar det ju flera timmar till innan något alls händer.”

De följande fyrtio minuterna dubbelkollade jag BB-väskan, tog med kameran och batterier, min dator i sin väska, våra morgonrockar, diskade så att svärmor och min syster skulle ha det enklare under kvällen, packade extrakläder om barnen skulle behöva åka till sin farfar istället, dubbelkollade att extrastolarna i andra bilen var korrekt inkopplade och hängde tvätten. Sedan bar jag ut allt i bilen, jag fick gå i massor med omgångar på grund av kryckorna. Tjugo i två stod jag och väntade vid bilen. Adam var som alltid sen, så jag stod irriterad utanför bilen och väntade på honom. Det tar max en kvart till sjukhuset från vårt hus, och för en gångs skull var jag inte stressad, trots att han var sen. Jag visste att förlossningen inte skulle bli arg och skälla på mig om jag kom två minuter över två eller kvart över två. Mysigare och varmare, vänligare ställe finns inte på Gotland, och då är Gotland ändå extremt mysigt.

Tio i två kom Adam ut och vi åkte. Vi var bägge trötta, efter nästan två veckor av att vara konstant beredda på att det skulle komma en bebis när som helst, att hela tiden få göra om planerna och att ha jobb eller studier som vi inte visste om vi skulle hinna avsluta före bebisens ankomst eller ej. Vi småpratade lite om vad som skulle ske, och vad min man skulle göra. Jag hade ju inte sovit klokt så jag sa ärligt till honom att för min del fick han göra vad han ville, så länge han var max en kvart bort. Ville han gymma, ta en promenad, jobba eller liknande, så skulle han göra det. Jag skulle in dit och inte komma ut utan en bebis, så jag var förberedd med godis, hade datorn med mig och tänkte att jag kunde kolla på Netflix i datorn eller plugga, blogga eller skriva på den om jag hade energi. Annars skulle jag ligga stilla och lyssna på en podd och försöka vila.

En igångsättning kan ta flera dygn. Är kroppen inte redo blir det en kamp och det kan bli riktigt tufft mentalt och fysiskt. Jag ville vila och äta medan jag kunde. Självklart skulle jag uppskatta om min man var med hela tiden, men det enda jag egentligen tyckte var viktigt var att han var där under de starkare värkarna, krystvärkarna och födseln. Han bestämde sig för att börja med en promenad.

Detta spelade han in och lade upp på väg för att möta upp mig.

Ett par minuter efter två hoppade jag ur bilen, tog datorväskan och kameran och gick in på förlossningen. BB, fylld med godis, glömde jag så klart i bilen (Tack och lov låg det en liten bit choklad i datorväskan). Jag möttes av Anna. Underbara Anna som jag pratat med natten innan vändningen, som fått mig att bryta ihop och känna efter för att sedan landa i mig själv och må bättre än jag gjort på riktigt länge. Jag blev så glad av att få se vem Anna var, och jag kände mig så glad och lugn. 
“Vad kul att äntligen få träffa dig Annie” sa hon med sin varma röst och leendet fyllde ögonen. “Hur känns det?”.
Just då kändes det helt fantastiskt. Jag var lugn och förväntansfull. 

Jag skrevs in 14:09. Vi gick in i ett undersökningsrum. Jag fick veta att det hade varit mycket under dagen, att alla förlossningsrummen just nu var upptagna men att jag skulle få flyttas dit senare när det var ledigt och jag var redo. Vi pratade lite, jag fick ge Anna mitt förlossningsbrev och vi läste det tillsammans och pratade om innehållet. Hon log och sa att hon skulle lägga det i min mapp, och att jag självklart skulle få bada den här gången. Det är nog inte möjligt att känna sig lugnare eller tryggare än vad jag kände just då.

Sedan kopplades jag upp mot CTG, fick in juice och jag hade min chokladbit och telefon inom räckhåll. I ungefär fyrtio minuter lyssnade jag på podd och vilade, lyssnade på mitt barns rörelser och hjärtslag och kände en sådan frid och sinnesro att det nästan var religiöst. Det är nog så som en kristen känner sig i kyrkan, totalt lugn och tillit på att allting skulle bli bra. Då och då kom kramperna, men jag fick en kudde under knäna och Anna tittade till mig då och då. Bebisen var aktiv och busig med fina hjärtslag. Jag hade 1 stark värk var 10:e minut och små sammandragningar däremellan, men det gjorde inte ont, det var bara… starkt. Anna frågade om jag kände det, och jag svarade att jag haft det så här till och från i två veckor nu. 14:41 sattes en kanyl i min hand för säkerhets skull, rutin vid igångsättningar tydligen. 

Efteråt skulle vi invänta läkaren, men det var jour och läkarbyte, så det dröjde. Anna gjorde en vaginal undersökning så länge och konstaterade att jag hade 2cm mjuk tapp och var öppen 2 cm helt, töjbar 3cm, och att hon kunde känna bebisens huvud. Bebisen reagerade kraftigt på att bli vidrörd på huvudet vilket vi skrattade åt. Vi diskuterade hur jag helst ville bli igångsatt. 
Anna frågade mig: ”Har du någon preferens? Vet du vilka alternativen är?” 
Jag nickade och svarade att jag inte vet så mycket, men att jag förstått att man antingen kan ta hål på fosterhinnorna, stoppa in en ballong som ska vidga tappen och starta förlossningen, ta tabletter eller dropp. Anna förklarade lite om för- och nackdelarna om de olika metoderna.
“I mitt fall tror jag inte ballong skulle fungera eftersom jag redan är så pass öppen” reflekterade jag. “Helst skulle jag undvika medicin om jag inte måste, så jag skulle vilja ta hål på hinnorna om det är möjligt. Min mamma fick ta hål på hinnorna när jag skulle komma och min andra dotter kom tre timmar efter att vattnet gick, så jag tror att det skulle fungera bäst för min kropp.”

Anna tyckte att det var ett bra val och skulle kolla med läkaren om vi fick det godkänt. Sedan ville hon att läkaren skulle göra ett ultraljud för att säkerställa bebisens läge, då den inte var helt fixerad utan fortfarande lite ruckbar. Hon trodde den låg kvar med huvudet ner men i och med hur aktiv den var ville hon var 100% säker. Jag ringde Adam och berättade om planen. Han var ute och gick längs ringmuren och frågade vad jag tyckte att han skulle göra, sätta sig någonstans och försöka jobba eller komma in och vara med mig. Han lät så himla trött och jag tyckte synd om honom. Jag svarade att om han orkade skulle han jobba, men att jag tyckte att et vore mer hälsosamt för honom att ta resten av dagen av och slappna av, återhämta och förbereda sig på förlossningen. Ville han komma till mig var jag på rum 12. Sedan lade jag mig till rätta och lyssnade på podd. Klockan var väl strax före tre.

Adam kom strax därpå, och Anna kom in. Hon satte sig ner med honom och frågade hur det var med honom. De pratade en stund och det var så fint att se att hon hade samma effekt på honom som på mig, hon gjorde honom mer närvarande och lät honom landa i sina känslor. Hon hämtade juice till honom. Vi satt där och väntade på läkaren i ungefär en timme. När han kom in var det en glad, äldre person och det tog inte många ögonblick för honom att konstatera att bebis låg med huvudet ner. Han önskade oss lycka till och sa “Ha en fin kväll! Förhoppningsvis ses vi inte mer, för det innebär att det går bra för er om ni slipper min hjälp!”.

Vid ett av tillfällena då Anna kom in frågade hon hur jag ville ta emot barnet. Jag förstod ingenting. Hon förklarade att jag kunde ta emot mitt eget barn när det kom ut. Det lär som Sci-fi i mina ögon och jag frågade om jag var tvungen att släppa lustgasen i så fall. Det ville jag inte, jag mindes hur fäst jag varit vid den förra gången. Jag berättade om det för Anna och hon förstod, samtidigt som hon berättade att det var en väldigt speciell upplevelse och att jag klarade av att ta en värk eller två utan lustgas på slutet. “Vill du inte Annie, så säger du bara det. Jag kommer fråga dig en gång till om du säger nej, och säger du nej igen så kommer jag inte fråga mer.” 
Jag gick med på att testa. Det kändes häftigt att få göra någonting nytt den här förlossningen, som inte var konstlat eller uppstartat.

Vid halv fem bestämde vi att Adam skulle åka och köpa mat till sig själv. Det var bäst att ha det klart innan de tog vattnet, ifall det skulle gå fort eller att värkarna skulle bli starka snabbt. Bara ett par minuter efter att han ringt för beställt sin Anka i Curry och jag skickat iväg honom med order att ta med BB-väskan och parkera bilen på något ställe där den kan stå länge kom sköterskan och barnmorskan Anna in. De tog fram CTG:n igen och förberedde mig på vad som skulle ske. 

Undersköterskan tryckte bebisen i ett fast grepp från utsidan så de inte skulle få för sig att snurra om Anna behövde trycka upp den lite för att få hål på hinnorna. jag trodde att det skulle vara obehagligt eller göra ont, men det var som vilken gynundersökning som helst. Inte det mest behagliga, men jag är så van vid det att jag inte bryr mig så mycket. “Oj då!” utbrister Anna. “Vet du Annie, bara sedan du kom in har 1cm till av tappen försvunnit. Den här förlossningen skulle starta av sig själv inom kort även utan hjälp på traven.” 

Ett ögonblick blev jag superrädd att de skulle säga att de beslutade att inte ta hål, utan låta naturen ha sin gång. Jag såg framför mig att behöva åka hem och vänta flera veckor till med konstant ont. Men det tog bara någon sekund innan jag förstod att de inte tänkte avbryta. Tvärtom, så sa Anna att det här borde gå snabbt, för min kropp var redo. Oj, vad rätt hon skulle få… 

Med något som liknade en virknål stack de hinnorna, enligt klockan i rummet var klockan då tio i fem. Först hände ingenting, för bebis sögs ner och täppte till hålet. Men när Anna puttade lite på huvudet kom vattnet och det var klart. Vart som inte var så bra var att CTG:n visade att bebisens hjärtljud sjönk kraftigt och ett tag blev vi alla tre oroliga. Personalen satte skalp och jag fick ligga md CTG en stund till för säkerhets skull. De berättade att de hade ett rum ledigt till oss och att vi skulle få bada! Adam kom och satt och åt en del av sin mat medan vi väntade på att CTG:n skulle bli klar.

Vid halv sex visades vi in på rum 14 och gjorde oss hemmastadda. Mina värkar blev kraftigare men var fortfarande bara 1 var 10:e minut. Runt kvart i sex var badet uppspolat, Anna satte på en mysig lampa och lämnade oss att njuta ett riktigt hett bad. Innan hon gick sa hon att det fanns soppa till mig om jag ville ha, jag skulle säga till när det passade. Men jag var inte ett dugg hungrig efter mina sporadiskt intagna chokladbitar utan tänkte att jag säkert kunde äta om en timme eller så.

Adam tog lite bilder och satte på musik. Sedan hade vi en underbar stund där vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Landade i stunden och i vad vi skulle få uppleva tillsammans under kvällen. Värkarna tilltog i styrka och smärtgrad. Jag kunde inte längre prata igenom dem utan var tvungen att ta paus och andas när Anna kom in och tittade till oss vid 18:30. Då var det kanske 2-3 stycken på 10 minuter, och höll på i ca 40 sekunder. Badet var helt underbart, tynglösheten gjorde smärtan mycket mindre. Jag var så lycklig över att få bada!

 

Ungefär en halvtimme senare kom Anna in igen och ville göra en undersökning. Jag var 5 centimeter öppen och när jag steg upp ur badet var det som att bli klubbad, smärtan var otrolig och jag bad om lustgas. Anna masserade mig och höll händerna på mina axlar när värkarna var som starkast. Plötsligt blev jag akut illamående och höll på att kräkas. Barnmorskan skyndade fram med en påse men trots hulkandet kom ingenting upp.

Jag föll tillbaka mot madrassen och lade mig på sidan, medan jag undrade varför jag gett mig in på det här igen. Men med Saga var jag lite avtrubbad, liksom inte helt närvarande. Hörde ingenting i rummet i stort sett. Den här gången var jag verkligen kvar i mig själv och fick tvinga mig själv att slappna av, andas långsamt. Kämpa inte emot, bad jag mig själv. Jag slöt ögonen och gick in i mig själv, försökte tänka att detta bara skulle vara i kanske fyrtio minuter, som det gjort med Saga. 

Adam var beredd att återvända till badet en stund men jag ville inte lämna lustgasen. Jag bad honom att fotografera lite, för jag tänkte att han kanske skulle missa det här steget av förlossningen om han återvände till badet nu. Jag hörde kameran klicka. Jag vet inte hur många värkar jag tog, men jag hörde barnmorskan säga att hon bara skulle gå ut och dricka lite. Det var ju bara några värkar sedan jag var öppen 5cm, så vi hade ju ett tag kvar. Jag ville ropa åt henne att stanna. Hennes grepp om mina axlar var så skönt.

Jag tog en eller kanske två värkar till men sedan hände någonting. Ett tryck som var lika bekant som värkarna. Ett tryck som förra gången gjort mig jätterädd, eftersom jag nyss fått höra att jag bara var 5cm öppen. Hade jag kommit ihåg det vid tidpunkten, så gick det från 4cm till fullt öppen på några minuter med Saga, men det mindes jag ju inte. Hade jag läst min egen förlossningsberättelse om henne innan den här förlossningen så hade jag varit mer beredd. Nu när jag kände den tryckande känslan, kraften kroppen lade i att krysta, var första tanken “shit, jag är ju bara 5cm öppen. Jag kommer att spricka lika mycket som förra gången.”

Sedan kastade jag mig över på rygg och vrålade åt Adam att larma. “Bebisen kommer, larma NU!” medan jag andades och krystade. Krystvärken drog genom kroppen och jag andades med lustgasen och försökte slappna av. Jag kände hur det brände och trängde därnere. Jag kände hur något försökte ta sig ut. Tankarna var inte borta, som förra gången, tvärtom var jag fullt och helt där. Jag tänkte: “Jag kommer att spricka rejält, men nu är det så här. Det löser sig. Det löste sig förra gången. Jag litar på min kropp, säger den att et är dags så är det dags”. Jag hör dörren öppnas och Annas lugna röst som frågade om vi behövde något. “Bebisen kommer! Jag ser huvudet!” svarade Adam upphetsat. 

Sedan blev det full fart. Anna gick från 0 till 100 och ropade ut i korridoren att bebisen kommer, och jag hörde fler fötter rusa in i rummet. Sedan var Anna där, guidade och stöttade. Jag hade tagit två krystvärkar och hon tog min hand och placerade den på bebisens huvud. “Har den hår?” frågade jag mellan värkarna. Jag kände bara något konkavt och slemmigt och omöjligt stort.
"Jättemycket" svarade Anna och jag hörde leendet i hennes röst. Ett par värkar till, på sin höjd, sedan stack hela huvudet ut. Efter det varade krystvärkarna i en evighet. Någon gång bad Anna mig att släppa lustgasen. Jag gnydde att jag inte ville. “Är du säker?” frågade Anna. “Du har chansen att ta emot ditt barn själv. Du klarar det”.

De där minutrarna kändes som flera år, värkarna kändes 100 gånger starkare när jag lade ifrån mig lustgasen och lade en hand på var sida om huvudet. Ändå var det bara ett par, eller kanske fyra, värkar jag tog utan lustgas, innan det bara sa plopp och jag kände hur kroppen gled ut. Innan jag lyfte mitt barn för allra första gången. 

Känslan var omedelbar och otrolig. Smärtan försvann, och där låg en liten, tilltufsad sak med skrynkligt och blått ansikte och klagade med små indignerade ljud, inte helt olika det man hör på film. De placerade en handduk på den lilla ryggen och Anna gav lite oxytocin till mig för att få ut moderkakan. Jag och Adam tittade på varandra och han tog en massa bilder innan han lade bort kameran. Jag frågade om sköterskan kunde knäppa några bilder på oss. Tiden stod stilla. 19:30. Krystvärkarna varade inte i kanske mer än 20 minuter. Jag vet inte exakt, barnmorskan hann inte skriva in något i journalen mellan kl 19 och vid nästa notering vid 19:35 var det klart.

“Vad blev det för något?” frågade Adam efter några år, dagar, minuter, det var omöjligt för mig att bedöma hur lång tid som gått. Ingen hade kollat. Adam tittade frågande på mig, för jag visste ju. Jag flinade mot honom och svarade: “Du får väl kolla efter?”
Med två tjejer hemma önskade vi bägge en pojk, men hade enats om att det vore jättekul med en flicka till också förstås.  Adam stålsatte sig och Anna höll upp barnet så vi alla kunde se. Adams ögon blev helt blanka och han darrade lite. Stod tyst och bara log. Sedan log vi åt varandra. “En pojke” log Adam med knappt hörbar röst. Jag log stort. “Du har en son. Vi har en son”.

Jag låg med vår lille grabb på bröstet och Adam satt bredvid, höll mig i handen, klappade på det lilla barnet och ibland tog han någon bild. Vi väntade på att moderkakan skulle lossna men inget hände. “Vi ger det en halvtimme” sa Anna, “men om den inte lossnat då får vi förbereda oss på att vi kan bli tvungna att operera”. Tack vare detta fick jag inte dricka något men tittade längtansfullt på mitt glas juice. “Jag tar bort det” erbjöd sig Adam, “så att du slipper att se det.”
“Nej!” svarade jag med eftertryck. “Jag vill ha det som motivation!”
Då och då testade jag att krysta men det fanns ingen kraft. Vi pratade om namn. Adam föreslog hoppfullt Josef, men jag var helt inställd på William. För mig hade det varit självklart sedan de lade honom på mitt bröst. Och Josef är alldeles för bibliskt för mig.

 

Jag försökte ta lite bilder på Adam men jag var så himla trött. Det var så skönt att bara luta sig tillbaka i sängen. Jag ville sova. Jag ville så himla gärna sova. Men jag visste att det från och med nu skulle dröja länge tills jag kunde sova en hel natt igen. Jag var också glupande hungrig och insåg att jag inte ätit mer än lite choklad sedan lunch. De lovade att vi skulle få in BB-brickan när vi kom in på nya rummet.

Sedan fick vi invänta läkaren, som gav tummen upp. Blåmärket började blekna. Jag skrattade lite när jag såg tavlan med alla nålar som visar hur många barn som fötts. Dagen innan, när det varit fullt upp och tre personer varit inne (så vitt jag visste) föddes bara ett barn. Alltså måste minst två kvinnor ha kämpat nära ett dygn. Så kom vi och var klara på 2h och 40 minuter när vi väl startade med att ta hål på hinnorna. Tänk vad orättvist det är att det går så snabbt för vissa. William hade både kissat och bajsat och var inte gul, så vi fick åka hem! Men det, det är en helt annan historia.

Hej William, välkommen till världen!