När man besökte Disneyland

Visste ni att det finns ett Disneyland i LA? Jorå, det gör det. Två parker, faktiskt, ett original för barn och ett lite nyare, tuffare, för vuxna. Gissa vilket jag och Nenny bestämde att vi skulle besöka? Såklart. Det för barn!
Men det var verkligen mer än bara barnvänligt. Fantastiska tavlor såldes i butikerna, antingen orginalen eller printade versioner. Superfina, skulle lätt kunna tänka mig en sådan på väggen hemma. Oavsett ålder.
Vi började med en lätt fika och kaffe - jag spillde det mesta över mig eftersom att locket hoppade av från min Starbucks-mugg och den fulla koppen klämdes ihop och ut kom kaffet. Yes. Det är jag som lyckas med det. Ny tröja hade jag också. Men vet ni vad? Kallt vatten, snabbt, så går det mesta bort. Gnugga in lite diskmedel på de jobbigaste fläckarna. Efter fem minuter i badrummet var min tröja blöt, men som ny igen. Vädret var dock så varmt att den snabbt torkade.
Vi åkte häst och vagn också. Vi hade ju gott om tid och det var ett utmärkt sätt att komma runt parken och se lite hur det såg ut. Och så var det mysigt. Det var så mysigt att vandra omkring i dessa fina byggnader och kolla på souvenirer och känna sig som ett barn igen.
Och åkte, det gjorde vi också. Bland annat fick vi en rundtur i en minivärld som var så vackert gjord. Den stackars killen som var guide verkade dock väldigt trött på Disney. Synd att dem inte ersatt honom med ett inspelat meddelande. Han lät mer som att han var på begravning än på ett nöjesfält. Stackarn!
Jag blev nog mest betagen i Elsas slott. Det är nog den vackraste scenen i alla Disneyfilmer hittills, eller, hela Frozen är full avjättevackra scener. Men det där slottet alltså... en liten flickas dröm upp i dagen!
Och jag var paparazzi, fotade bara för att minnas och sket fullständigt i kvalitén på bilderna. Det fanns så många roliga detaljer! Jag fick så mycket roliga idéer för framtida barnrum. Även om tanken på barn ännu ligger långt fram i tiden, så blev man bra sugen på själva grejen med leksaker och Disney och tokigheter. Barn är bara en ursäkt för att få köpa och göra sådant!
Och trots att vi för länge sedan slutat förskolan klättrade jag och Jenny glatt upp i husen och vinkade åt den lätt roade pojkvännen hon hade kvar där nere på marken, som var snäll nog att hålla min påse. För påse hade jag... det fanns helt enkelt för mycket kul för att inte köpa på sig lite småsaker! men mer om det senare.
Det blev dags för parad, och vi hade valt en riktigt bra plats visade det sig. Även om det var helt slumpen som förde oss dit. Vi hade bra sikt och de glada paraderande Disneyfigurerna poserade glatt när de såg kamerorna - och annars också.
Så nu kan jag lägga till på min lista över upplevda saker att jag vinkat till Mary Poppins och sett karusellhästen åka fritt utan sin karusell. Det du, det är det inte alla som upplevt! fast jag får erkänna att jag misstänker att den där hästen i själva verket är en riktigt cool cyckel.
Och här får jag avbryta och dela upp den här dagen i två delar, för klockan är nu långt över midnatt här och jag har saker att fixa imorgon. Även om jag hellre sitter uppe och tittar på Disneybilder. Rekomenderas varmt! Men först, spara pengar, för inträdet var absolut inte gratis. Men helt klart värt det. Det är ju inte varje dag man besöker Disneyland!
 

När man återbesökt Griffith Observatory

Inget besök i Santa Barbara - och definitivt inte LA - är komplett utan att ha besökt Griffith vid solnedgången. Så är det bara. Så när vi kom ut från Madame Tussaud's,  var det självklart att vi skulle skynda tillbaka till bilen och köra dit. Jag var sjukt stolt över mig själv att jag kom ihåg vägen. För första gången insåg jag verkligen att jag bor här. Jag är ingen turist. Det var en konstig känsla!
Men det hindrar mig ju inte från att beté mig som en turist. Från att själv stå där med ett leende från öra till öra och balansera kameran på räcket och ta bild efter bild på solnedgången. Att ha varit här förut gjorde mig inte blind för att uppskatta vyn.
Sedan, när solen gått ner, åkte vi in i själva staden, och vi körde på smågator inne i kvarter från Hollywood ner mot värre områden. Där man såg fattigdomen och där jag inte skulle vilja gå omkring ensam med en kamera. Eller utan en kamera heller, för den delen. Men som tur var låg vårt lilla hotell inte i de områdena, utan en bit bort nära något som snarare kändes som ett shopping- och industriområde, med närhet till motorvägen. Och fast det inte var direkt fint, var det sjukt kul att bo där. För det var verkligen sådär typiskt amerikanskt som man ser i filmer. Två våningar, en lång balkong runt övre våningen, byggnaden formades runt en parkeringsbelagd innegård. Men det var rent och prydligt och killen i receptionen (bakom tjockt glas...) var övertrevlig och pratade mycket och på ett vis som nästan var feminint. Jag älskade honom.
Och jag sov förvånadsvärt gott. Och morgonen därpå var det dags för... det ni!

När man besökte LA & Madame Tussauds

Ett halvår i Californien och x antal tripper till LA utan att vandra längs Walk of Fame. Nästan lite shame över det, men bara nästan. Det är det bästa med att få besök, man tar sig tid att vara turist och faktiskt se och göra saker här.
Men jag rekomenderar inte Walk of fame. Det kryllade av utklädda gycklare som ville posera med en - och sedan ville ha hutlöst betalt för det. Mycket irriterande. Men det finns något där som är värt besväret: Vaxdocksmuséet.
Det var värt det, varenda krona och varenda minut. Vi poserade och tittade, flamsade och skrattade. En fantastisk fredag i sällskap av människor man annars bara ser på TV. Jag hann aldrig besöka det där i London, och så hade jag kanske inte så mycket pengar då och vågade nog inte ens titta på inträdet ifall att jag skulle tycka det var dyrt... men det är inte dyrt. So allt annat, är det fråga vad det är värt.
Det var så sjukt häftigt. Vilka konstverk! För mig var det konst, värt varenda krona. Vissa dockor var helt fantastiska, andra var bara... "hääähm.." som Jenny uttryckte det. Fina, men inte superlika människorna som stått modell för dem.
Det var verkligen en lekplats för vuxna, särskillt vuxna med kameror med sig! Det fanns hur mycket som helst att titta på och posera med! Jag vet inte hur många timmar vi tillbringade där, det kändes som att tiden stod still!
Så nu kan vi stolt säga att vi träffat Barack Obama (och snott hans stol) och hjälp till att spela in Kill Bill. Vi höll oss sysselsatta!
Och sist men inte minst fick vi se hur man tillverkar de där dockorna. Så avancerat!! Dem som gör det är verkligen konstnärer!!
Så om du ska till LA... så är det värt ett besök!!
Scrolla ner mot det förflutna