När man hamnar i en ruin

Jag körde fel. Men jag hamnade så rätt. Jag brukar påstå att målet inte är poängen med en resa. Man ska njuta av hela upplevelsen. Och så var det i torsdags när jag åkte från mitt hem utanför Göteborg och körde en 18-20 mil eller något innan solen ens gått upp.
 
Jag hamnade i en gammal ruin. Ljuset var väldigt tråkigt, inte den vackra soluppgång jag hoppats på, utan en mild grå dager. Men ruinen var så vacker. Jag gick där en stund och kände mig som... jag vet inte. En inkräktare? En upptäckare? En välkommen besökare?
 
Ingen information fanns att läsa. Det är väl för tidigt på året. Men när jag åkte därifrån såg jag i alla fall vad ruinen hette. Denna vackra ruin med de där flortunna valvet. Den där som fick min fantasi att skena iväg och mina fötter att skutta av glädje över att livet. Äventyr är inte att komma fram till målet, det är att ha en fantastisk resa!
 
 Klosterruinen vid Gudhem

När hjärtat känns fullt

Det satt en lapp på kaffebryggaren i morse. Den var laddad och redo när jag kom upp klockan fem på morgonen. Det är sådana små saker som gör att dagen börjar bra. Just nu är huvudet sprängfyllt med tankar och hjärtat till bredden fyllt med lycka. Det kan inte bli bättre än så här. Eller jo, det kan bli juli. För i July flyger jag iväg mot framtiden...
 
Lycka <3
 

När man förälskat sig i kameror

Jag vet inte riktigt hur jag hamnade här. Men det blir nog så, om man följer sitt hjärta. Man hamnar där man vill vara bland människor man vill vara med. Fler och fler av mina vänner är kamera- eller fotointresserade. Är det jag som smittar, eller söker jag mig till "rätt" grupper numera...? Det är nog en fråga om både och.
 
Jag har två kameror. En Sony A99 och en Miranda dx-3. Mina bästa vänner har en eller två var. Min bästa väns sambo räknade sina efter att jag tjatat lite. "Alla som fungerar eller alla kameror...?" frågade han. "Alla!" nickade jag. Vi fick det till sju stycken.
 
Till alla ni som undrar vart livet kommer att ta er, kan jag avslöja det med den vishet som kommer av erfarenhet. Livet tar er längs den väg ni vandrar. Dörrar öppnar dörrar och även om man inte vill det, vandrar man hela tiden vidare. Det behöver inte ens vara medvetna val. I mitt fall råkade jag bara snubbla in i kameravärlden. Och nu är den en så naturlig del av min värld att jag helt enkelt inte skulle klara av att leva utan den. Om man tycker tillräckligt mycket om någonting, och ägnar tillräckligt mycket av sin tid åt det... då hamnar man där, förr eller senare.
 
Idag... idag blir det fotofika!
 
Kameror <3
 
Scrolla ner mot det förflutna