När man shoppat lite igen

Sambon tycker att jag är en shoppaholic. Jag tvivlar på att han någonsin träffat en shoppaholic. Men jag kan erkänna att jag tycker det är kul att gå i affärer och titta, leta fynd, bli inspirerad. Sedan är jag för snål för det mesta: jag funderar ofta på hur jag kan bygga eller sy det där själv. Kan jag inte det, och blir helt besatt, då köper jag. Som den här klockan. Jag köpte en klocka i januari och den har jag haft på mig nästan dagligen. Nu har jag lite variation.
Men sedan köpte jag lite annat också, som jag hoppas få användning av de närmaste veckorna. Några huvudbonader för häftiga fotograferingar med sagotema. 
Två juvelsnycken att pynka håret med, och tre sorters blomsterprydnader. Jag längtar efter att göra i ordning särskillt den guldfärgade. Så vacker den var med alla stenar och assymetrin. Blommorna var två rosa varianter, och en enkel vit. Det komemr nog bli fint.
Och dagen till ära flätade jag håret och kände mig lite älvlik, när jag vandrade gatan upp i jakt på mina fynd. Tänk, vad två små flätor kan göra för självförtroendet!! Jag har inte gjort såhär med håret på flera år. Inte sedan senast jag hade långt hår. Nu måste jag utforska massa spännande flätkreationer.
 
 Solsken i hjärtat och längtan i själen, efter massa sagofotograferingar!

När vi vaknade i San Fransisco

Ursäkta tystnaden här: födelsedagar, fester, körande till och från LA och läxor har uppehållit mig en aning. Men vet ni vad? Den här veckan har vi lov. Jag ska försöka komma ikapp med såväl bloggen, som läxorna och livet i övrigt. Det känns som att jag alltid ligger efter numera.
 
Nåväl. Vi vaknade tidigt, den där morgonen i San Fransisco. Min pappa hade fått min förkylning och var allt annat än pigg. Mycket tappert följe han med mig ut på en lång morgonpromenad i en stad som kanske på sin höjd slumrat. Vi gick ut innan åtta och det var redan folk ute. Fastän det bara var en molnig lördag. Vi gick tills klockan var tio. Tittade. Utforskade.
I San Fransisco finns fantastiska byggnader, idéer som fått chansen att fullbordas till saker man aldrig ser i Sverige. I Sverige får man inte ens måla huset i vilken färg man vill (Hur töntigt och gammaldags är inte det? Vill vi ha turism får vi börja släppa kreativiteten lös!).
Här bygger dem vad dem vill, vart dem vill. Ibland undrar man hur dem tänkte. Ibland är man inponerad att dem vågade genomföra den där tanken.
När man går längs de där gatorna är det svårt att gå vilse. Så raka, precis som i LA, men här i kullar, så man ser hur långa dem är. I LA försvinner dem ju bara i fjärran.
I San Fransisco är kontrasterna så stora. Höga hus, små hus. Kinesiska hus, europeiska hus. Skyskrapor och Gotiska kyrkor. Variationen gör staden levande, spännande och speciell. Man vet aldrig vad man hittar på nästa gata, och man vill aldrig sluta gå, hur grå morgonen än är.
Formerna på taken varierar, så "The San Fransisco Sky Line" förblir unik och fantasifull. Just den där spetsiga skyskrapan hade jag som riktmärke för att inte gå helt vilse - den låg på år gata.
I fjärran syntes en bro som var mycket större och mycket vackrare än Golden Gate-bron, men tråkigare i och med att den var betonggrå och inte härligt hallonröd. Vi försökte se Golden Gate-bron medan vi gick, men det var för dimmigt.
Men vi såg att någon rensade garaget och jag tyckte den där sänggavlen skulle ha passat mycket bättre hemma hos mig än på gatan. Och vid en stoppskylt hade någon varit vänlig nog att ställa fram en stol, kanske att använda medan man stannade till där på toppen.
Jag brukar säga, att kan man köra i Göteborg, kan man köra överallt. Jag utökar det till, att om man kan parkera i San Fransisco, då kan man verkligen parkera överallt. Själva körningen är ingen skillnad från hemma, folk kör lika bra här (läs; aggressivt) som i Göteborg.
Arkitekturen i San Fransisco är verkligen så häftig. Jag skulle gärna bo här, fast kanske inte året runt (jag längtar ut på landet och livet i stan passar mig inte) bara tack vare alla härliga, fantasifulla hus i så härliga färger! Fast den där ön skulle jag inte vilja bo på. Alcatraz heter den, om ni hört talas om det.
Dem har verkligen utnyttjat varenda meter av staden. Här, en tennisplan på ett av alla hustak. Hur häftigt är inte det? Inte den vanligaste synen i Sverige, men ja hoppas att det blir vanliga framöver! Mer kreativitet och arkitektur till Sverige!!
 

När man visar mer från San Fransisco

Den här staden sover inte. Det är inte hemma. Hemma trodde jag att jag var från stan. Jag var ju född i Göteborg, uppväxt strax utanför med bara en buss och senare ett snabbt pendeltåg in till Centralstationen. När jag var en liten, liten flicka tog mamma oss med bussen in och gick på café där vi fick varsin bit prinsesstårta på ett café som hade kristallkrona, och jag kände mig som en riktig prinsessa.
 
Staden hemma sover. Om natten, sent, sent när man går hem från krogen eller tidigt, tidigt, när man går till jobbet, kan man stöta på ett sovande Göteborg. Det varar inte länge, så kanske är det mer en stilla slummer. San Fransisco somnade aldrig. Jag låg intill fönstret och lyssnade. Det var svårt att sova, men när jag väl somnade sov jag djupt. Jag sover alltid djupt. Nåja, nästan alltid.
Den här staden. Den är så stor, men ändå så vänlig. Inte alls som LA. Jag gillar inte LA. Den staden är bara utspridd, smutsig och full av skrikande galningar som hoppas på en karriär i Hollywood men hamnar på Hollywood Blv utklädda till Batman eller Stålmannen. Det är snarare tragiskt än spännande. I San Fransisco däremot är folk vanliga.
Här är alla vänliga, i alla fall dem man mötte på stan medan jag gick omkring med kameran som en riktig lantis och gapade åt alla höga byggnader, log åt alla likheter jag kunde se med The Sims och fotograferade allt och inget. Flera stannade och log och sa: "It is a beautiful view" eller "Nice city, right?".
Den har finare delar, och fulare delar. De ligger huller om buller och man vandrar in i ett fint område för att plötsligt se slitna hus och trasiga människor. Men, som min pappa sa när han var här, dessa trasiga människor har hopp i blicken och stolthet i ryggraden. De bär The American Dream. Hemma är blickarna döda, fastän samhället kan - om man vet vart man ska gå - laga en trasig människa. Här, i detta land så fyllt av drömmar, lagar man bara dem med pengar. Det här landet är så kallt, men så fullt av hopp.
Här består vintern av regn, inte snö. Enstaka gånger händer det, att det snöar. Vissa vintrar, vissa veckor under vintern, faller snö i San Fransisco. I Santa Barbara? Aldrig. Uppe i bergen händer det, då och då, men inte i staden. Det är till Santa Barbara och städer liknande, som hemlösa vallfärdar, för där överlever man.
Här, i USA, finns så många människor som har det svårare än vad jag någonsin kunde drömma om. Här, i USA, finns så många rika människor som kan köpa allt det någonsin drömt om. Här kan livet vända i ett ögonblick. Allt kan kastas omkull.
Här sover människor i kyrkporten. Vissa kyrkor installerar vattensystem för att bli av med dem. Hemma häller man vatten över tiggare medan man låtsas putsa fönster. Världen är så kall. Och ändå drömmer människor. Hoppas. Städerna är full av olika människor med drömmar.
Här kan man bli världskändis, upptäckt. Här kan alla drömmar man någonsin drömt slå in. Här är allt möjligt och ingenting är omöjligt. Och San Fransisco är verkligen möjligheternas stad. Här har man sett alla möjligheter som tänkas kan. Som parkeringar där ingen i Sverige någonsin skulle bygga en parkering.
När jag bodde i Sverige, där det regnade mertalet dagar i veckan, rusade jag ut i solnedgången med kameran, stod och andades och beundrade solens sista strålar medan den gick ner bakom en horisont som lovade regn följande dag. Jag uppskattade verkligen de där solnedgångarna. Här, där det regnar kanske en gång i veckan nu under vintern och regnperioden, minns jag inte senast jag beundrade solnedgången. Förra veckan, tror jag. 
I San Fransisco fick jag en påminnelse om allting jag älskar, allting jag har. Hur tacksam jag är över att vara den jag är, född i min familj, fostrad i mitt hemland. Jag är så tacksam att få somna i armarna på den man jag redan som sextonåring kallade "den finaste människa jag någonsin träffat". Man får aldrig glömma att vara tacksam.
Aldrig.
Scrolla ner mot det förflutna