När de ekonomiska tiderna börjar märkas

Fler som börjat märka av stigande priser? Jag insåg häromkvällen att förra månadens matbudget för vår del var nästan 4000kr mer än normalt! Annars har vi klarat oss lindrigt, det har varit varmare ett tag så elpriser och elräkningen har dalat. Dock har jag personligen spenderat lite mer än vanligt! Jag köpte 8 par gravidbyxor, fyra nya från nätet och 4 begagnade från facebook, så äntligen har jag kunnat ha varmare kläder igen. Det gör stor skillnad för hur man mår att kunna klä sig fint! Jag köper nya kläder max en gång om året, så för mig är det en stor grej! Byxor brukar jag köpa först när alla par gått sönder - så även denna gång.
 
Sedan beställde jag matchande set kläder till mig och tjejerna med förhoppning om att vi skulle hinna göra en fotografering med magen innan bebis gör entré. Ibland faller saker bara på sin plats, några dagar efter att kläderna beställts kom ett mejl om drop in-fotografering som jag nappade på. Så några dagar efter att kläderna anlände till brevlådan steg vi in i Ateljé Stor & Liten för 15 minuters photoshoot. Jag tyckte att det skulle bli skönt att inte hålla i kameran för en gångs skull.
 
 
Men alltså, vad jag ångrade mig! Vilken hemsk upplevelse det var. Jag gick därifrån insvept i ångesten och med tårar i ögonen. Det var hemskt! Studion var inte anpassad att ha med vilda barn in i, och mina barn var inte bekväma. Det var inte mycket äkta leenden, mer tokerier på ett sätt jag aldrig upplevt dem göra förut. Fotografen sa hela tiden "åh vad bra det blir!" men jag kunde verkligen inte se det. Det var enormt stressigt från början till slut. Det enda positiva var att själva fotograferingen var gratis, man betalade bara för bilderna man eventuellt ville köpa. 
 
 
Jag har nog aldrig känt mig så osedd som förälder någon gång. Vi kom dit med 15--10 minuters marginal för att jag skulle kunna byta kläder på tjejerna, fixa deras hår och se till att deras ansikten var rena, men det var ingen före oss så fotografen jäktade in oss. Jag hann inte borsta Livias hår, inte sminka mig eller ens borsta mitt eget hår, och det var bara en slump att fotografen hann se att Saga hade mat kring munnen så det hann torkas bort innan. Mina önskemål om rekvisita och typ av foton blev totalt överkörda: Jag ville enbart ha syskonbilder och bilder på barnen och magen. Istället envisades fotografen med att ta enskilda bilder på barnen också trots att jag skrivit innan att jag INTE ville det samt att jag sa när vi var där att det var inget jag ville prioritera. Jag kände mig totalt överkörd. Medan hon tog individuella bilder fick jag som höggravid rusa efter barnet som inte fotades OCH hjälpa till att fixa kläder och hårlock i ansiktet på det barnet som blev fotograferad. Jag har aldrig varit så stressad i mitt liv och jag bröt ihop när vi kom ut i hallen efteråt, när barnen var extremt uppspelta och började klättra på skrivarna utanför rummet med studion. Jag lärde mig så otroligt mycket den dagen. Om mig själv, om hur jag vill fota mina kunder och om fotografyrket.
 
 
Några dagar senare kom bilderna och det kostade ca 2000kr att köpa alla filer digitalt eller 400kr/st. Den som satt den prissättningen skulle jag gärna ställa några frågor till. hemsidan som bilderna levereras på var hemskt svår att förstå och visade inte bilderna bra. Jag hittade 9 bilder som jag tyckte var okej, och min pappa, som fyllde år någon dag senare, hittad etre han gillade. Så jag köpte ändå alla digitala filerna. Jag fick 90st levererade. Av dem sparade jag 25st, resten var bara skräp. Ur fokus, dubbelhakor, konstiga miner, stela leenden, you name it.
 
Bilderna var dessutom extremt ojämnt redigerade, så de 25 jag behöll redigerade jag om helt. jag hoppas det kommer en dag när jag kan se dessa bilder och känna "åh så fina!", men än så länge minns jag bara känslan av total ångest när jag ser dem. Upplevelsen är verkligen en enorm del av känslan när man ser en bild i efterhand! Jag tröstade mig ändå med att tjejerna är gulliga, trots att deras leenden i bilderna inte är de leenden jag är van vid att se. Särskilt Livia fyrade av rovdjurssmiles med alla tänderna blottade. Det fick mig att skratta lite i efterhand, jag gjorde typ exakt likadant i den åödern när jag var obekväm och någon bad mig att le. 
 
 
Kommer jag göra om det? Aldrig ensam. Men med min man, så varför inte? Det var ändå billigt och tjejerna sa efteråt att det varit jätteroligt. Saga däckade i bilen på väg hem. Nu planerar vi en photoshoot här hemma inför Livias födelsedag, och sedan har jag fått tag på en fotograf som ska ta familjebilder på oss när bebis kommer i maj.
 
 
Enda bilden på Saga som blev okej, men vart är leendet i ögonen?

Annars får jag helt enkelt fortsätta ta bilder på familjen med fjärrutlösare. Jag vill ha avslappnade och lekfulla bilder, inte stela studiobilder. Den typ av bilder jag själv strävar efter att ta. Den kompetensen verkar inte vara stor i Sverige generellt än, men jag hoppas den kommer! Jag gjorde en efterlysning på Facebook och fick svar från en skolfotograf med 24 års erfarenhet som skickade bilder på just det jag skrev att jag absolut inte ville ha. Som dessutom skrev till mig att vi fotografer behöver hålla ihop. Seriöst? Vi fotografer behöver lyssna på kunderna och prioritera deras upplevelse. 
 
 
Livia visar alla tänderna. Men hon log i alla fall med ögonen.
Jag ser fram emot att börja jobba igen 2024 som fotograf, och med ett helt annat mindset. Hur jag ska lägga upp det för att kunderna ska få det så prisvärt som möjligt behöver jag klura på, men jag vill inte att föräldrar ska känna så som jag kände. Det är tufft ekonomiskt nu för många, och att gå till en fotograf är typ det första de flesta prioriterar bort. Så för min del blir det skönt med paus och bebisbubbla ett tag! Att bli fotograferad ska vara en rolig upplevelse och ett minne, inte något man känner sig tvingad och stel inför. Det är en stor kostnad. Det minsta man kan begära är valuta för pengarna, särskilt idag när omkostnaderna för fotografen är aningen mindre i och med digitaliseringen.
 
Scrolla ner mot det förflutna