När man lekt lite med fönstret

 
Knasiga bilder va? Jag lekte lite med gardinen framför fönstret efter att jag tagit veckans bild på magen. Jag fick för mig att öva lite inför de "riktiga" bilderna som jag kommer att ta om någon månad, när magen är större, så jag hämtade ett par extragadiner. Jag tycker att siluettbilder på gravida kvinnor är jättefint, men jag är inte alls bekväm framför kameran. Jag insåg att jag 1) behöver ta bilderna i Roma, där jag kan ha en större lokal och använda studioblixtar och 2) jag behöver assistans, så sambon kommer att få hjälpa till. Att se hur tyget skrynklar sig, fixa fokus och posera samtidigt var något av det svåraste jag gjort. Det är mycket enklare att fotografera andra än att fotografera sig själv! Jag tänker ta liknande bilder som dessa, men bättre och så planerar jag att ta fina bilder på mig och sambon när det blir vår, utomhus bland vårblommorna. För det kommer jag köpa någon fin, flaxig klänning. Så det ser jag fram emot! Det här är en så himla fin och spännande tid, och jag har aldrig känt mig så vacker som jag känner mig just nu. Så fören gångs skull längtar jag lite efter att stå framför kameran.
 
 
 
 

När släkten donerat

 
Jag har världens snällaste släktingar! Först lämnade moster en liten påse med kläder hos mamma och sedan kom min syssling efter dopet igår med en påse med inte bara barnkläder, utan också amningsbh:ar, strumpbyxor, amningslinnen och fler praktiska saker! Jag blir så rörd av hur snälla alla människor är. Den som sa att barnkläder är dyrt hade nog varken släktingar eller vänner i en ålder med barn. Vi har hittills spenderat omkring 300-400kr på barnkläder men vi har nog hela första året klart med kläder redan nu. Oasvett om det blir en pojke eller flicka, så blir det i alla fall ett billigt första år ur synpunkten av klädinköp. Vi får ärva en hel del av både sambons barndomsvänner och mina släktingar. En hel del saker och möbler får vi också ta över eller ärva. Så vi kan spara pengarna tills att den här krabbaten är större och dyrare i drift. Det känns så skönt! Nu måste jag visa ett axplock av vad vi fick i helgen.
 
Hur gulliga är inte dessa plagg? Älskar bodyn med giraffötter! Och de där jeanshängslebyxorna? Hur söta är då inte dem?!
 
 
Nu kommer ju vår bebis troligtvis inte använa så mycket kläder i början eftersom det är tidig sommar/senvår när den föds, så vi har troligtvis redan nu för mycket, särskilt i storlek 50. Å andra sidan så räknar jag logiskt med att vår skrutt kommer att ha 50 när den föds eftersom att ingen i närmaste familjen varit större än så vid födseln (oftast mindre). Jag ska gå igenom och sortera upp i grupper för att se hur många plagg vi har i varje storlek när jag är hemma sen, kanske redan nästa vecka. För det är ju onödigt att ha allt för mycket i små storlekar som dem växer ur direkt. Har jag hört...
 
Jag har ju kvar lite kläder från när jag var liten också, så jag ska gå igenom och kolla storlekarna på dem också snart. Jag tog in dem strax före nyår för att sortera och tvätta. Det är ju ett tag tills den lille kommer, så det är ju inte precis någon brådska. Och eftersom vi inte vet vilket kön det är känns det viktigt att hålla hyffsat neautrala kläder. Jag märker själv att jag med "neutrala" menar allts om inte är rosa eller lila eller med för mycket "tjejiga" mönster. I den här högen fanns en söt body med bamse och  en enhörning. Den är egentligen över gränsen, men å andra sidan älskar jag bamse. Och varför skulle en kille inte kunna ha några rosa plagg? Och varför skulle en tjej inte kunna ha mörkblått? Det där känns bara så konstigt. Det rör ju sig om en liten bebis. Mina personliga favoriter är de enklare, grå mönstren med figurer på. Som dessa elefanter och piratskepp! 
 
 
Eller Musse Pigg? Jag blir så glad av den här Musse-kombon! De här kläderna blir nog snabbt sönertvättade eftersom att minsta smuts syns på dem, men å andra sidan har man dem så kort tid att det kanske inte gör så mycket. Jag skulle inte ha vågar köpa dem själv just av den anledningen, men jag älskar att få dem! Just elefanterna ovan är nog favoritplagget än så länge. Mjuk och mysig och så söt!
 
 
Fast det är nog inte helt sant... den här bodyn med rävar och skogsmotiv! Jag längtar verkligen efter att se vår lille skrutt i den! Jag har ju valt räv som "tema" för den lille nu när den är liten, så jag blev överlycklig när jag såg just den här bodyn. Den är ju redan blek, så det kommer nog inte märkas så mycket att den bleknar mer med tiden!
 
 
Något nytt i den här högen är dock den här filten! Mamma har virkat. Den kommer att bli så fin och praktisk i sommar, inte för varm men mjuk och fin i både material och färger. Lagom stor också! Jag tycker det här med hantverk och hemmagjorda filtar, mjukdjur och kläder är något av det mest kärleksfulla ett barn kan få.
 
 
Vilken skatt jag fått! Så himla lycklig. Och det är fortfarande fyra månader kvar innan den lille är här. Kan inte förstå att den ska bli stor nog att få plats i dessa plagg. Det är så ofattbart! Och återigen, tack alla fina släktingar och vänner för alla donationer! Ni anar inte hur glada vi är!
 

När man sammanfattar 2018

Hej 2019 och hej då 2018! Jag minns när 1999 slog över till 2000 och jag sörjde att 90-talet var borta för alltid. Jag var ju inte så gammal, men jag tyckte att det var synd att ett århundrade tog slut. Så har jag känt om vissa år, att det varit sorgligt att de tagit slut. Men i år kände jag inte så. Jag kände bara en enorm tacksamher över allt som hände 2018, över besluten jag tog, förändringarna i livet, över människorna jag fick möta och relationerna jag byggde. En enorm tacksamhet och en iver att möta 2019 och se vad som står för dörren. Jag har verkligen ingen aning om hur det här året blir, och det är jättekul! Men låt oss se tillbaka på 2018 och sammanfatta det:
 
 
Efter att ha haft en riktigt tung höst började vi året med beslutet att köpa hus. Det gjorde att jag fick en helt ny livsenergi, mål och något att se fram emot, att längta efter. Jag började prioritera mig själv och min hälsa på ett helt nytt sätt. Köpte en bok om lycka som hjälpte mig att komma på fötter igen. Den där boken, alltså! Den var så viktig för mig i början, att få mig att se hur jag slutat göra det jag älskade, det som gav mig energi, och pepp att börja med det igen. Jag började städa i sovrummet och vi gjorde klart det, så att det kändes fint och som en trygg plats. Vi gjorde klart och organiserade garderoben. Jag började trivas där vi bodde och kände mig lite tryggare där, efter att inte riktigt ha kunnat slappna av tidigare. Det gjorde också att jag stängde in mig i sovrummet och rörde mig knappt i resten av huset, särskilt i slutet av månaden när jag opererade foten. Vi gick på husvisningar och jag fick sakta men säkert tillbaka livsenergin. Mitt liv kändes precis som viset jag redigerade bloggbilderna på: matt och dovt men ändå mjukt och posstivt.
 
I februari kom vändningen. Alla knep från den där boken "52 listor för ett lyckligare liv" började kicka in. Att prioritera långa bad, läsning, DIY och inredning gjorde att jag plötsligt mådde mycket bättre. Vi beställde bil (som aldrig kom) och gick på visning efter visning men hittade inget hus vi tyckte om. Mot slutet av månaden bestämde vi oss för att vänta tills efter sommaren med husköp och jag slutade gå på husvisningar. Vi kände att vi inte hade råd med vad vi ville ha då vi inte hade handpenningen klar. Sambons pappa och styvmor hade valpar och vi fick åka och hälsa på dem! Jag minns februari som en boost av ny energi och härliga känslor och längtan efter vår. Ekonomin var bra och jag köpte överkastet till sängen - ett av mina bästa köp på hela året. Vi har bäddat ca 90% av alla dagar sedan dess och vi mår mycket bättre av att sängen är bäddad.
I Mars förändrades livet för alltid. Först var det lugnt. Jag åkte till Karlstad och hjälpte en av mina bästa vänenr att flytta och lärde henne att tapetsera. Jag var besatt av Shadowhunters och nya asnitt släpptes på Netflix.  Jag tog långa promenader runt ringmuren och njöt av att befinna mig på Gotland. Så övertalade sambons styvmor mig att faktiskt gå och titta på det där gulliga huset vi både sett på Hemnet och som både hon och jag tyckte såg så himla fint ut. Men vi hade ju bestämt oss för att vänta... tack och lov gick vi på visningen. Eller, jag gjorde, sambon var och jobbade i Karlsborg. Vi svängde förbi utanför och kikade på det innan han åkte, sedan gick jag coh hans mamma på visningen. och jag lade bud redan där och då. Han fick se det på en extravisning veckan efter och kände precis som jag. Vi har lagt bud på rätt hus. Ett bud som låg obestridet i två veckor innan det där samtalet kom. Jag satt i bilen på fatlandet och skulle just in på begravningen av min morbror när mäklaren ringde. Med besked att vi fick det. Det blev ingen budgivning och dem ville skriva kontrakt så snabbt som möjligt. Våra mammor hjälpte oss att få till handpenningen och så sålde vi av aktier för att få loss kontanter, och sedan skrev vi på. Vi hade också ett långt snack om barn, för min morbrors allt för tidiga död fick mig att tänka efter. Att prioritera annorlunda. Att familj var viktigare än den perfekta karriären eller det perfekt renoverade hemmet. Så vi bestämde oss för att ställa om min app, Natural Cycles, från "Undvik Graviditet" till att "planera graviditet". Men sedan var sambon frustrerande nog inte hemma på rätt veckor utan lyckades jobba i Karlsborg då... lika bra, för då fick vi mer tid tillsammans bara sambon och jag.
 
April blev en underbar månad! Vi fick nycklarna till vårt hus och skrev klart alla papper. Jag gick på inredningsmässa och lyssnade på "Arga Snickarn" Per "Pirre" Starrin och vintagegeniet Elsa Billgren. Jag var så taggad på att inreda och fixa vårt nya hus men lovade mig själv och världen att inte stressa utan låta det ta tid och känna in. Vi avvaktade flytten mest på grund av sambons schema. Vi ville vara delaktiga bägge två. Så i väntan på flytt passade vi på att röja ut, städa och göra mindre justeringar. VI fick tillträde snabbare om vi valde att ta det ostädat med vissa grejer kvar, så köksbord, kökssoffa och stolar ingick och behövde tvättas av och piffas till. Våren anlände pang bom efter vintern med värme, blommor och solsken. Maiko fick börja gå ut för första gången och vi gosade en hel del med valparna innan dem flyttade till nya hem. Det var en underbar tid med pirr i magen, längtan och drömmar och en så enorm lyckokänsla! Jag blev förälskad i ranunkel och vi gick många och långa rundor till havet där vi grillade korv i mängder.
 
I maj var det full rulle hemma i nya huset! Jag putsade om den öppna spisen, tapetserade sovrmmet grått, fotade årets första bröllop, var med i lokalradion och pratade om bröllopsfotografi och var ute i trädgården med sambons mamma. Vilken trädgård! Det var magiskt att se dem blomma upp. Från att känna svag oro över att ha köpt ett hus så nära vägen fick vi plötsligt en grön sköld mellan oss och den, full med syréner. Jag har alltid älskat syréner och drömt om att ha det i min framtida trädgård. Att få en hel syrénhäck var verkligen pricken över i! Jag och sambon åkte till IKEA i Kalmar och köpte soffa, som leverades veckan därpå, och vi hämtade katterna. Officiellt hade vi inte flyttat in än, men jag fick hjälp av sambons styvbror och styvmor med att forsla dit sambons gamla bäddsoffa, och jag tror att vi sov i stort sett hela månaden i huset ändå... när jag inte jobbade i butiken eller redigerade årets första bröllopsbilder var jag antingen inne i huset och fixade eller i trädgården och rensade ogräs eller planterade någonting. Tiden flög iväg!
 
 
Äntligen. 3:e juni gick flyttlasset och det blev en strålande flytt i typ 30 grader där gamla och nya vänner hjälptes åt att flytta allt på en sväng och allt var färdigburet på två timmar. Sedan grillade vi i trädgården och det var lite halvt en inflyttningsfest när vi ändå höll på. Sedan tog det ett tag att försöka hitta allt och leta rätt på kartongerna. Vi använde gästrummet inne som förråd medan vi funderade och inredde resterande del av huset. Vi tog vår tid och jag gjorde iordning köksmöblerna, sprang på loppisar med farmor och tillbringade allt mindre tid på kontoret för där var det 35 grader. Det var svårt att redigera, för värmen gjorde att man bara kunde sitta på ett fåtal platser. Vi hade också extremt mycket strömavbrott eftersom GEAB, det elbolag som äger typ alla kablar och elcentraler på Gotland, skulle koppla in en till kabel mellan fastlandet och ön. Det var riktigt frusterande, men jag försökte jobba på kvällarna, då vi hade el och svalare väder, och bygga eller njuta av livet om dagarna. Mamma och syrran kom över och vi letade Gotlandsruss, fikade och hade roligt. Det var den bästa sommaren på länge!
 
 
Juli blev lugnet före stormen. Jag hade bara ett bröllop, så jag hann med redigeringen och jag åkte upp till mamma och satt och jobbade där. Varvade jobbet med naturfoto och återhämtning. Hemma på Gotland jobbade jag vidare med biblioteket och umgicks en del med vänner. Vi bjöd hem folk och grillade, umgicks och njöt av att ha ett eget hem. Jag knöt också kontakt med Medeltidsveckan och det blev bestämt att jag och sambon skulle filma en video åt dem. Rusta började sälja fyra av mina foton, vilket kändes jätteroligt. Men jag var också lite ledsen, för efter att mamma och syrran åkt hem fick jag bearbeta något som hände i slutet av Juni, och det var ett väldigt tidigt missfall. Efter det var det mycket tankar kring om jag gjort något fel, påverkat händeseförloppet på något vis. Längtan efter barn var stark och jag lärde mig otroligt mycket om just missfall och garviditeter. Visste ni att ca 1 av 6 graviditeter slutar i missfall, men att kvinnan sällan visste om att hon var gravid? För min del var det så tidigt att jag inte borde ha vetat, men tack vare att jag känner min kropp så väl och för att jag använde Natural Cycles så visste jag. Mot slutet av juli kände jag dock bara lugn, för jag kände att jag i alla fall nu visste att kroppen fungerar och att jag kan bli gravid... så jag sköt bort onödig oro och njöt av sommaren. 
 
 
Augusti blev en stressig men rolig månad! Det infördes eldningsförbud så det blev slut på grillkvällarna. Medeltidsveckan drog igång och jag fotade samtidigt flera bröllop. Det blev ingen tid till att ligga i hängmattan! Men det var så sjukt roligt. Den 21 Augusti insåg jag någonting fantastiskt men vågade inte hoppas. Först den 27:e augusti vågade jag ta testet, och det var possitivt. Plötsligt bar jag en liten hemlighet under mitt hjärta och jag var så glad att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Men i och med missfallet tidigare så kom jag och sambon överens om att inte berätta det för så många. Jag berättade för två personer och han för en, så vi hade stöd om det skulle gå dåligt igen. Jag mådde super och kände inte av att något var på gång, medan jag känt det förra gången. Så jag höll min hemlighet trots att jag åkte upp och hälsade på mamma i Jämtland. Jag försökte ägna tankarna åt Hollies mentalbeskrivning, på redigeringen av bröllopsfotona och filmen till Medelidsveckan. Men det var jättesvårt att tänka på någonting annat. Sambon däremot tänkte knappt alls på det än. Det var alltför diffust för att han skulle greppa det så tidigt. Sista augusti mådde jag illa på morgonen och blev jätteorolig, då jag skulle fota ett bröllop första september...
 
 
September kom i myrsteg, kändes det som. Jag ville bara att tiden skulle flyga tills min app, Natural Cycels, konstaterade 12 veckor och att vi var utom den största risken för missfall. Jag fotade ett stort bröllop och mådde riktigt bra under själva dagen, men fick ett hemskt migränanfall dagen därpå och fick ju inte ta mina tabletter. Så jag fick försöka sova bort det, och blev liggande hela dagen. Vi spenderade några dagar hos min farmor och åkte upp till Uppsala för att träffa min syssling och hennes nyfödde son. Hon var en av de få som visste, och det var så kul att få prata obehindrat med någon! Samtidigt som jag kunde jäklas med sambon och påpeka att "en sådan här ligger i magen nu!"...
 
Sedan åkte vi hem till Gotland och fick besök av pappa och hans flickvän. Sambon körde agility med Hollie i trädgården nästan varje dag. Nu började jag må dåligt på riktigt. Jag var illamående varje kväll, kunde bara äta riktigt små portioner men behövde äta ofta för att inte må illa. Magen hade redan börjat puta ut lite så jag gick klädd i bylsiga kläder. Under tiden funderade mamma på om hon skulel lägga bud på ett hus vi varit och tittat på, men kom fram till att det var i på tok för dåligt skick. Och jag förde både mina föräldrar bakom ljuset om gravditeten till och med slutet av September, när mamma och syrran fyllde år. Då avslöjade vi nyheten för dem som en extra födelsedagspresent. Jag har sällan sett min mamma gråta, men då blev hon så glad att hon grät. Men fortfarande var det för tidigt att gå ut med det och dem fick nu vara delaktiga i att hålla hemligheten hemlig! Det var svårt, för jag hade redan nu drabbats av en jäkla foglossning och kunde inte gå. Sambon var en klippa och tog allt ansvar för Hollie, alla promenader och all aktivering. Jag kunde sitta i soffan och redigera, stappla till toan och kräkas och sedan ligga och sova i timmar mitt på dagen medan han ordnade mat och sa att jag inte skulle stressa.
 
I oktober var magen väldigt synlig, och jag höll det dolt bakom koftor. Det var inte så svårt, för kylan började så smått komma och alla löv färgades guldiga. Det var många strömavbrott och vi överlevde på grillkorv i eldstaden. Vi provade drag för första gången och fastande för det. Vi avslöjade det för sambons familj när hans mamma fyllde år, och sedan började vi så smått berätta för folk omkring oss. Sedan åkte vi till fastlandet, där vi besökte Halloween på Liseberg (YAY för att inte kunna åka typ någonting som gravid... men sambon och syrran åkte åt mig också!), umgicks med vänner, jobbade, tog en sväng till Gekås och sedan upp till Västmanland där vi berättade nyheten för farmor och farfar. Sedan skildes jag och sambon åt tillfälligt, för jag, syrran och Hollie körde vidare till Jämtland medan sambon vände hem till katterna. Vi var väl borta i nästan tre veckor, jag hela slutet av oktober och sambon kom hem igen sista dagarna i oktober. Jämtland mötte oss med snö! Det var så vackert att jag inte ville gå in, men jag hade inte med min kläder för typ 10 minusgrader, så jag var tvungen...
 
 
Jag påbörjade alltså november i Jämtland hos mamma! Magen växte så att det knakade från början till slutet av månaden, och i slutet av november insåg jag att flimrandet jag känt ett tag är sparkar. Så övergick det som kändes som kurrande i magen till riktiga små sparkar, och plöstligt slutade jag oroa mig över hälsan på den lille och kunde slappna av. Vi fick gå på ultraljud och det låg en väldigt pigg liten krabbat där inne. Jag trodde fram tills dess att det var två, för att magen blivit så stor så tidigt, men det var det alltså inte.
 
Väl hemma ägnade jag mig åt att jobba och att äta. Sambon överträffade sig själv gång på gång, vi gick ut på instagram och bland kompisar med att vi skulle ha barn, och det hela blev mer verkligt för sambon. Vi arbetade extremt mycket så det var långa dagar. Tanken var att november skulle bli lugn nog så att vi kunde slutföra bygget av biblioteket, men det fanns ingen tid, och jag hade så förbannat ont, så även om jag hade haft tid, fanns det ingen ork. Men jag fick simma en gång i veckan hos sjukgymnasten, vilket var skönt! Vi plockade stora mängder kantareller och illamåendet gav vika. Istället var jag typ konstant hungrig, så sambon gjorde stora portioner soppor så att jag kunde dricka en kopp då och då under dagen. Jag fick också hem ett band som stabiliserade höften och gjorde det möjligt att gå kortare promenader! 
 
 
 
Min favoritmånad! Vi fick snö på jul. Det var det största den här månaden. Foglossningen mattades av en aning och jag kunde gå igen. Det var underbart. Jag fick pysslat lagom mycket, för det var mycket jobb. Årets sista bröllop redigerades och jag hade flera fotograferingar. Jag gjorde färgredigering till Jägarsoldat men hann ändå både baka pepparkakor två gånger, lussekatter en gång och kola en gång. Precis dagen innan jul fick jag sytt upp gardiner och hemmet kändes genast mer levande och ombonat. Det var mycket mys i December, mycket sittande framför brasan och många julkänslor. Vi stack iväg på julfest i ramnäs och jag blev ompysslad och lite bortskämd. Sedan bjöd vi hem vännerna till oss på julmys. Jag fotade och filmade på Medeltida jul, hann paniksy färdigt en mantel att ha på mig och gcik så mycket att mitt bäcken skrek mot slutet. Vi fick sova i sviten i Ramnäs, fick ordning på gäststugan och hade en lugn och skön jul! Bebisen sparkade vilt där inne, vi fick ett ultraljud till eftersom em glömt bort att kalla oss till rutinultraljudet och jag fick bilder på vår lille skrutt att hänga upp på kylskåpet. Livet kändes plötsligt roligt, underbart och fantastiskt. Jag mådde bättre och bättre för varje vecka och slutade året på topp med vänner över från fastlandet. Mysgare decembermånad kunde det inte bli!
 
Scrolla ner mot det förflutna