När man inte fått nog av valpar

Idag vaknar vi till vår sista dag i Jämtland. Snart är vi tillbaka, men idag dröjer vi kvar i mina barndomsminnens fristad. Imorgon är vi ute på vägarna igen. På väg hem och på väg bort. Sambon ska släppas av på flygplatsen och sväva iväg till Paris några dagar. Jag och bilen och min vuxna katt rullar vidare ner till Oskarshamn där vi med färjans hjälp far vidare mot Gotland. Det kommer bilder från idag också, men jag tog närmare 180 bilder igår och vem vill inte titta på valpar?
Här har vi en liten filur som över på att leka med leksak, för det måste man ju passa på med medan syskonen vilar i en hög en bit bort eller brottas med den där lockhåriga gotlänningen på andra sidan altanen. Det var ju inte lätt att fotografera dem. Allihopa skulle ju vara i kameran och slicka på linsglaset...
När dem inte tuggade på örsnibb, vill säga. Eller blev upplockade av kärlekskranka mormödrar, mammor eller blivande valpägare. Och när ma  inte hådde örsnibbar var glasögon och hår helt klart godkända alternativ att stoppa i munnen. Jisses vad härliga dem är, de små! Och vad dem luktar gott i den här åldern!
Men när man tuggat klart är det bästa som finns att lägga sig i en enda stor hög av syskon. Om man inte är trött nog att sova kan man tugga på dem som redan sover. Dem märker ändå ingenting.
Om tre långa veckor flyttar hon hem till oss. Förslag på hundnamn? Just nu står det mellan Lycke och Hollie. Vi vill ha någonting kort och ytvå-stavigt, lättropat som fungerar på engelska såväl som svenska. Inget människonamn, men gärna någonting humoristiskt eller fyndigt. Just nu ligger Hollie högst upp eftersom hennes kullnamn antagligen blir Hole in One, på grund av pricken på huvudet. 
Jisses, jag älskar dig redan, lilla vän. och vad du är efterlängtad! <3

När man träffat sin valp för första gången

Idag var vi och träffade vår valp för första gången. Det där man bara drömmer om hände. Det där man inte ens vågar drömma om, förresten. Jag var ivrig och följde efter uppfödaren som öppnade dörren till där de små sov, och åtta små valpar vällde ut. Jag backade för att släppa förbi dem, och satte mig vid sidan om och bara tittade. Några av dem stannade till och nosade innan dem for vidare ut mot hallen. En av dem ville upp i mitt knä. Hon. Valpen vi har tingat. Ville upp i min famn, gosa, tugga lite, bara vara nära. Jag var i himlen. 
Jag bar ut henne i köket till dem andra. Dem är åtta stycken, en hane och en hona av varje färg. Valpen ovan är vår valps tvillingbror. Vi satt länge där i köket och bara pratade, medan valparna tumlade runt mellan oss, ivriga att nosa, leka och undersöka. De vuxna vovvarna fick vänta på sin tur.
Rasen heter Australian Shepherd och är trots namnet en Amerikansk hundras. Jag hoppas att vår lilla blir glad i agility, något jag höll på med med min förra hund under en tid. Vid valpbesöket var det jag och sambon, min mamma och min mormor. Jag vet inte vem som var lyckligast. Eller jo, det var jag. Utan tvekan. Jag har längtat efter det här i månader, långt innan valparna föddes.
Jag tror det här besöket var viktigast för min sambo, som aldrig haft hund tidigare. När vi träffades för drygt tio år sedan var han till och med hundrädd. Jag är så otroligt stolt över honom som vågat utmana sin rädsla och insett att hundar inte var farliga. Nu är han full av iver och tränar hundägande och uppfostran på varenda hund han kommer över. Här ovan med vår valps mamma och mormor, Chili och Kanel.
Det gäller att ta ett steg i taget, hur litet det än känns, när man ska lära sig någonting nytt. De här valparna är ett prima exempel på det. För fyra veckor sedan kunde dem inte ens gå. Nu skuttar dem omkring och skäller på varandra, ulliga och gulliga och ullkomligt överfulla med liv. Sedan tar energin slut och dem tvärslocknar på platsen dem befinner sig på. Laddar om för ett nytt försök. För varje gång lite skickligare, lite mer livsvana och lite duktigare på de där vardagliga sakerna som vuxna hundar tar för givet. Som att kunna springa och skälla samtidigt. Det är någonting man måste träna på...
Men än är vi inte där. Nu är vi här. Valparna fyllde fem idag och om tre veckor är vi tillbaka igen.
Och nästa gång så den här lilla saken en del av familjen, på riktigt.

När vi ses på andra sidan bergen

I sommar kommer du att spridas här, så att din själ kan springa tillsammans med din syster och mammas. I sommar kommer det vara min tur att kasta askan och se den spridas för vinden. Ett moln av sorg, smärta och saknad som sakta men säkert lägger sig och lämnar kvar tomheten. Här har vi vandrat tillsammans i livet, och hit kommer jag vandra att besöka dig när jag lever vidare, utan dig. 
Jag lovade dig att nästa gång vi sågs skulle det vara för alltid. Med det menade jag resten av ditt liv, inte efter livet slutat. Men nu blev det så och hur det än smärtar mig att förlora dig, hur ont det än gör att inte få säga hej då, så är jag glad att du slapp leva med smärtan tills mitt löfte kunde infrias. Jag är så glad och tacksam att du fick somna in bland själar som älskar dig, själar som alltid kommer minnas dig och älska dig livet ut. Jag är tacksam över att ha fått älska dig i så många år.
 
Du föddes som en av tio valpar i min mammas sovrum. Jag fick träffa dig för första gången när du var två veckor gammal och det var kärlek från första stund. Du hade lugna, kloka ögon som jag drunknade i. Redan från början levde vi i en ständig kamp mot fördomar och idiotiska människor som dömde dig utan att veta vem du var. Som trodde du var farlig eller mordisk, och veterinären välkomnade oss tillbaka för avlivning inom ett år eftersom hon inte trodde på oss. Jag har aldrig blivit så ledsen och förödmjukad i mitt liv vare sig före eller efter det. Men du blev aldrig farlig. Du blev underbar.
 
Du var smartare än vad jag trodde att en hund kunde vara, och piggare och mer full av liv än någon jag någonsin tidigare mött. Du lärde dig snart öppna dörrar för att slippa vara ensam, kylskåp för att komma åt något gott, skåp för att komma åt soporna och badrumsdörrren för att sno kattmaten. Du tvingade oss att hela tiden ligga steget före, fast vi alltid låg steget efter, och vi fick skaffa barnlås på allt för att hålla dig borta. Ingen har fått mig att skratta eller svära så mycket som du. Du har fått mig att skrubba golv från frityrolja i timmar, men du var också där och höll mig uppe när jag föll. När livet blev svart och alla drömmar dog, tvingade du mig att gå ut i ljuset och njuta av det vackra som grodde där. Det var med dig jag lyfte kameran och det var du som tvingade mig att lära känna den. Du förändrade mitt liv. Du räddade mitt liv. Och jag fick rädda ditt, där du föll ner i klippskrevan i berget och räddningstjänsten fick rycka in.
 
Jag kommer adlrig glömma hur du hatade att åka bil, men hur du samtidigt inte kunde tänka dig att stanna hemma. Jag kommer aldrig glömma hur du slukade allt som ens påminde om mat och hur du försökte smyga bakom min rygg eftersom du visste att du inte fick. Jag kommer aldrig glömma hur du fjäskade för min pappa och stal hans kanelbulle ur hans hand. Jag kommer aldrig glömma hur du slickade mina tårar från kinden eller somnade vid min sida, utsträckt, så att jag fick hålla om dig. Jag kommer aldrig glömma hur ledsen du kunde se ut när du ville ha uppmärksamhet eller hur lycklig du blev om man viskade "Ska vi gå ut?". Jag kommer aldrig glömma dig. Jag kommer alltid att älska dig. Tack för sju fantastiska år. Tack för tusentals fantastiska minnen. Du har gjort mig fantastiskt lycklig. Vila i frid, älskling.
 
Lady
18 Juni 2010 - 20 April 2017
 
 
Scrolla ner mot det förflutna