När det redan gått ett år

För ett år sedan idag hämtade vi hem den här krabbaten. Vi kivades om vem som skulle få sitta och hålla om henne på vägen hem i bilen. Vi kunde inte låta bli att klappa och pussa på henne trots att hon gnagde glatt på tår och fingrar och näsor, glasögon och skägg - kort och slätt, allt hon kom åt! Gnagigare valp har jag aldrig mött! Det var lite surt att ha någon så söt intill sig, men inte kunna kramas och pussas oavbrutet! Men det kom sen. När valptänderna trillat ut blev hon mycket trevligare att krama. Och nu väcker hon mig varje morgon med att lägga sig på rygg tätt intill mig och vila pannan mot min kind och bli kliad på magen. Sötare lilla troll och underbarare hund har jag aldrig träffat. Så full av kärlek och energi. Jag är så glad över att ha fått dela ett helt fantastiskt första år ihop!

När vi lekte turister på riktigt

Här satt syrran och såg cool ut i väntan på att det lilla turisttåget i Visby skulle avgå. Jag rekomenderar verkligen det lilla blå tåget på Öster om ni är på Gotland på semester! Det är mysigt och tar inte ens en halvtimme, men man får lära sig en hel del om ön och om Visby! Det blir mycket roligare att gå inne i Visby när man kan lite av "öjns" historia!
Det blir ju lätt så, när man bor någonstans, att man inte gör de där turistsakerna. Jag kände mig duktig när jag bodde i USA, för jag gick verkligen på alla de där turistpunkterna och upplevde hela Santa Barbara och LA. Jag passade på när vi hade besök, eller med andra kompisar som inte varit. Jag har varit på Grand Canyon fyra gånger, Griffith Park typ lika många och till och med två gånger på Universal Studios och i Las Vegas. Platser som många av mina vänner från lokalbefolkningen aldrig vart på men väl kände till och skulle göra "någon gång". Men "någon gång" blir sällan av när man bor på en plats. Jag åkte aldrig Paddanbåten när jag bodde i Göteborg, fast jag alltid tänkte göra det. I USA passade jag på, för jag visste heller inte hur länge jag skulle vara där. Det kändes bra att liksom få det gjort några gånger.

Jag kan väl inte vara sämre nu på Gotland? Jag måste ju göra de där turistgrejorna som man senare alltid fnyser åt, som del av lokalbefolkningen! Jag vet ju inte hur länge de här grejorna finns kvar? Hur länge jag är kvar? Hur länge världen är som den är? Världen förändras och det är lika bra att leva medan man kan, istället för att lägga på is och vänta på en annan vacker dag.
 
Det roligaste med resan var nog att berättarrösten som guidade oss är samma person som vi använde i en reklamfilm vi gjorde, så jag var mer än bekant med den där rösten. Guiden var härligt blandad humor och historia, så det var väl värt att lyssna. Och så fick syrran, som har svårt att gå, ta sig runt hela muren. Visste ni till exempel att muren byggdes främst för att hålla lantisarna borta från Visby, och inte fiender från havet? Eller att man inte ska hälla hett vatten intill husknuten, för då kan "di sma underjordi" komma och förstöra ditt liv?
 
Det lilla tåget var ett härligt och mysigt sätt att ta sig runt Rosornas stad utan att behöva ta ett enda steg.
Det rekomenderas varmt!
 

När man misslyckades med att hitta Russen

 
Det är inte lätt att hitta hästar på Lojsta hed. Hagen är rejält stor, och tydligen kan omkring fyrahundra hästar gömma sig fint i skogarna där ute. Det blev vi varse när vi åkte ut för att titta på Vitnos och hans kompisar. Mamma läste Vitnos för oss som barn och det var en storfavorit. Vi begav oss av mot Lojsta hed fulla av förväntan, med GPS:en inställd på Lojsta Hed.
GPS:en tog oss visserligen till Lojsta Hed, men inte till Russen. Istället hamnade vi på en lång skogsväg som fladdrade av fjärilsvingar, till min systers stora missnöje. Hon tycker att fjärilar är det läskigaste som finns. Jag var däremot mest sur för att dem inte stod still och för att jag inte hade något mackroobjektiv medmig. Men efter lite googlande och lite kikande på vägskyltarna kom vi tillslut till en plats skyltad "Russhage". Bingo! Äntligen skulle vi se något annat än fjärilar.
Ivriga spanade vi in skyltarna och begav oss sedan in mot själva hagen. Det var öde så när på två kvinnor en bit bort som tog en mycket kort runda, inte ens in i hagen kom dem innan dem vände. Vi däremot var fast beslutna att se några hästar!  
Vi pratade om minnen, om hur gamla hästar vi älskat och saknar, om att ha häst och annat i den stilen medan vi smög längs stigarna i skogen. Till en början höll vi oss tysta och spanade, men allteftersom tiden gick utan att vi skymtade anat än flugor och hästbajs började vi misströsta. Min syster har en ryggskada som gör att hon inte kan gå långa sträckor, så vi tvingades tillslut vända tillbaka igen.
Vi såg hästspår, i alla möjliga storlekar. Det var väldigt irriterande! Men det blev i alla fall en väldigt mysig promenad! Det var en helt magisk skog. Den måste vara odlad från början, för ett tag gick vi längs en lång allé där träden växte alldels för fint för at kunna vara en slump.
Det var torrt och kvavt. De stackars hästarna hade antagligen en vattenkälla dem stod och tryckte vid, men vi var glada över den hårda marken som i alla fall gjorde det lätt att vandra på. Men vi önskade att vi hade en karta och visste vart det där vattnet fanns, för det var antagligen där fyrahundra-något hästar stod och gömde sig bakom ett träd eller två. 
Bättre lycka nästa gång, men skam den som ger sig! We will be back! Vitnos, vi återvänder!
Scrolla ner mot det förflutna