När man beställt en ny säng

Vi har beställt säng. Äntligen! Inga ben, ingen gavel, utan enbart säng. Jag såg framför mig snidade träben, minst 20cm höga och gärna lite knubbigt svarvade. Fanns det att köpa? Nej. Efter mycket funderande, letande och kikande så tänkte jag helt ärligt tillverka egna. Jag har besökt varenda butik och scannat hela internet på den svenska marknaden. Men just när jag gav upp och googlade om det gick att köpa från utlandet, snubblade jag på dessa ovan till höger, från IKEA av alla ställen. Varför dök inte dessa upp när jag googlade, måtro? Så dessa har jag beställt hem via sambon, som är på fastlandet just nu. Han hinner hem innan sängen, så det är ingen panik. Sängen är beställd från EM som just öppnat i Visby. Vi fick ett riktigt bra öppningserbjudande, så vi (jag) slog till.
 
Det blir en 160, superskön och i ljust tyg. Svensktillverkad. Så det känns skönt, nu är det bara att vänta på att den kommer till butiken, där jag sedan hämtar den. Jag har aldrig köpt ny säng förut, så det har varit en hel del val och koll av priser, material, kvalité mm, men nu är det allstå bestämt. Tänk så mycket vi komplicerar vardagen med alla beslut som man intalar sig är så viktiga i stunden, men som man ändå glömt bort om tio år. Men nu är det alltså beställt och valen avklarade. Gaveln ska bli ett spännande projekt. Jag har en tanke på hur jag vill ha det, och sambon är med på banan, så det ska bli roligt men det kommer att ta tid. Och tid har vi ju. Och de kommande två veckorna är jag åndå gräsänka och då duger 110-sängen vi har just nu mer än gott. 

När hatet inte får ta över världen

Sedan hashtaggen "me too" spreds över världen för en dryg vecka sedan har nätet svämmat över med kommentarer, hat, beskyllan och försvar. Häxjakt på offer och förövare. Jag tycker det är fantastiskt att en liten tagg kan väcka liv i en så stor, tyvärr ofta sovande, fråga, som jämställdhet och kvinnohat ofta är. Min facebook har varit en vacker plats för vänner som delat sina historier och fått stöd och kärlek. Men jag läser på nyheterna om utpekade kändisar, som på olika sätt missbrukat sin position. Jag blir förvånad över att man vågar göra på det viset, idag, nu när allting är så trasparant. Men jag är inte förvånad över hur många kända mediaprofiler och kändisar som pekas ut. Det här är inte ett problem bland slummen ute i gränderna. Det här är ett samhällsproblem med etiketter som "humor" och "för mycket att dricka". 
 
Hösten faller över Sverige och ute stormar det. Jag tänker tillbaka på livet och på hur vi påverkas av det vi är med om. Jag insåg att en stor del av min personlighet präglats av just mäns oförmåga att hantera sin egen sexualitet i samband med alkohol. Dålig humor och för mycket alkohol. Det påverkar unga flickor som växer upp. Personligen var jag ganska sent ute i svängen festande och drickande, eftersom jag elitsatsade på friidrott. Som idrottsnörd gick jag hem tidigt från de få fester jag ens gick till tog det ett tag innan jag gick ut över huvud taget. På högstadiet föredrog jag skolböckerna framför pojkarna, även om jag sneglade på dem och försökte lista ut vem drömprinsen var.
 
Jag faller in i kategorin söt, med lite smink till och med snygg, vilket jag upptäckte när jag flyttade hemifrån och började gymnasiet som sextonåring. Innan dess var jag naiv och hade aldrig varit kär. Jag hade haft "en crush på" någon kille i skolan eller ett par i friidrotten, men ingenting på riktigt. Jag hade aldrig tidigare fått komplimanger av någon kille. I början var det kul, uppmärksamheten, men ganska snabbt blev det obehagligt. Jag vet inte hur många fina kommentarer jag har fått, som avslutats med "hora" när jag vänligt svarat att jag inte varit intresserad. Det var länge sedan jag tappade räkningen på antalet killar som tryckt sitt hårda underliv mot min rumpa på dansgolvet och gnuggat sig mot mig för att jag skulle känna deras stånd. Jag skulle uppenbarligen tycka om det, men jag hatade det. Hatade det intensivt. Killarna på krogen fick mig att känna mig smutsig och ju mer komplimanger jag fick, ju mindre betydde dem.
 
Jag slutade gå till dansgolv nära på direkt efter att jag började. Jag har hållit mig undan från platser med alkohol sedan dess. Till fester kommer jag först och går när folk tagit några glas. Jag avskyr krogen av hela mitt väsen och föredrar alla gånger middagsbjudningar eller hemmafester bland vänner. För mig är det nu en del av min personlighet. Men hade det varit annorlunda, om jag fötts annorlunda? Om jag varit mindre söt, mindre attraktiv, hade jag då blivit mindre utsatt när jag varit ute? Hade jag då tyckt om alkohol, om partyn och uppmärksamheten från männen, om den kommit i mindre doser och färre tillfällen? Det kommer jag aldrig få veta. Men jag vet att om världen varit annorlunda, om man inte kunde skylla på dålig humor eller alkohol, skulle jag definitivt ha älskat krogen. För det som än idag väcker obehag i mig är vetskapen om att något obehagligt kommer att hända där. 
 
Att se bra ut är mångas allra största dröm. Många lägger tusnetals kronor i månaden på "skönhet". Ändå är det skambelagt att säga "jag är snygg". Man får inte tycka att man ser bra ut, får då är man narcisistisk eller "ego". Vi kvinnor ser dömmande på varandra och klankar ner på "defekter". Skådespelare hängs ut på nätet för att dem har finnar eller porer. Bloggare hånas för sin vikt, för sina rutiner eller sina klädval. Vi hatar på andra för att själva må bättre, mäter varandra och oss själva med orealistiska måttstockar vi fått av retuscherade bilder som är helt omöjliga att nå upp till. Att vara snygg är något man vill uppnå, ett mål. Vi hatar andra som vi tycker redan är där. Jag har varit modell både för företag och för fotografvänner. Jag behöver ingen annan som berättar för mig att jag ser bra ut, det har världen redan talat om för mig att jag är. Jag är inget ideal, men jag har tillräckligt många av punkterna på den oskrivna listan vi mäter skönhet med för att placera mig själv högt på skalan. Men det spelar fan ingen roll i livet. Livet blir inte bättre för att man räknas som snygg. Bara annorlunda. Vissa saker blir enklare, andra svårare. #Metoo berörde mig starkt eftersom jag upplevt så himla mycket skit, ofta kopplat till utseende, från män. Men att tagga män som gjort en oförrätter och sprida hat gör inte världen bättre.
 
Kärlek gör världen bättre. Tjejer måste sluta hata andra tjejer och killar måste sluta skylla oförsvarbart beteende på humor eller droger. Vi måste ta ansvar. För oss själva, först och främst. Alkoholen får dig inte att säga saker du inte tycker, den förstärker bara din sinnesstämning och tar bort dina spärrar. Det du säger på fyllan tänker du när du är nykter, även om du kanske förtrycker det. Växer du upp i en värld där du kallar dina kompisar "hora" eller "slampa" på skoj, så kommer du att säga det på fyllan när det verkligen gäller. Om du tycker att det är okej att skriva hatiskt till någon över internet är du inte oskyldig. Du är lika skyldig som om personen stod mitt framför dig, du är lika otrevlig och lika omogen. Yttrandefrihet innebär att du har rätt att yttra din politiska åsikt, det är inget svepskäl till att tvinga på någon annan dina sneda värderingar om skönhetsideal. Skönhetsideal du matats med från modetidningar, reklamaffisher och filmer på samma sätt som vi matats med en machokultur och att "grabbsnack" är okej. Men nu är 2017 snart slut, och det är dags att dags att sluta upp med att skylla på det förflutna och ta ansvar för framtiden. Vi är här nu. 
 
Nästa gång du sätter på en film, sluta upp med att kritisera skådespelarens utseende. Klädval. Kritisera inte hennes sätt att prata. Hennes sminkning. Kritisera istället varför det är färre kvinnor än män på scen. Varför kvinnorna inte får vara lika badass, ha lika häftiga vapen, köra de coolaste bilarna. Kritisera dig själv för att du är kritisk istället för att njuta av en fantastiskt bra film, tillverkad av hundratals passionerade människor, män såväl som kvinnor. Världen är vacker om du väljer att se den så.
Spread love, not hate. Dare to be you. That's true beauty.

När man flyttade in i kontoret

 
Äntligen. Jag har äntligen ett kontor! Kontraktet är påskrivet, möblerna (dem jag har just nu) är inflyttade ochlyckan är total. Gissa vart jag kommer att vara efter/innan jobbet den här veckan? Valpen är inte lika road, men det är förståligt. Inte en enda leksak, bara färglukt, och matte är upptagen med annat. Vi får se hur det kommer att bli. jag funderar på att dölja det där proppskåpet med ett drapperi, för det är inte så himla tjisigt att titta på. Egentligen borde skrivbordet vara vid fönstret, eftersom det finns flest eluttag där, men då får jag ju blänk i skärmarna, så jag vill nog ha det ungefär där det står. Ja, ni ser ungefär hur det kommer att se ut. Det kommer ett stycke som ska sitta bakom, och så ska de där lådorna upp ovanpå skivan. På bilden är det nymålat igen. I alla fall vissa delar, där färgen liksom lossnat trots att det inte skavts av. Där fick jag slipa ner och måla om. De där sockerlådorna är roliga att ha med, då kontoret ligger i ett före detta sockerbruk. Jag fick tipset att sätta upp dem på väggen, så det funderar jag på just nu. Bakom skrivbordet, i olika höjder.
 
Jag älskar rummet. Stort, ljust och rymligt. här kommer jag kunna ha enkla produktfotograferingar såväl som att träffa kunder, redigera bilder och tillbringa många, sena kvällar över en fotobok eller en video som utvecklar mig. Drömmen som slog in.   
Mobilbilder från igår. Nu ska jag dit och fortsätta få det i ordning!
Scrolla ner mot det förflutna