När man tar farväl av Maiko

 
Det knackade på dörren igår, sent. Solen hade gått ner. Klockan hade passerat 11. På tröskeln stod en främling med stora ögon och sa de där orden ingen kattägare vill höra. Att han kört på en katt. Han undrade om det var vår.
 
Mitt hjärta skrek och min hjärna "mutade" volymen, klickade på ljudlöst så att hjärtat skrek bakom en skärm av isolerande glas. Bultade på glaset, hårt. Säg att det inte är någon av våra... men jag visste. Redan då. Det måste det vara. Vem av dem? Geisha, min 10 år gamla rumskamrat som på något vis alltid funnits hos mig? Maiko, vår två år gamle kärleksklump, Hollies bästa vän och den socialaste av alla katter jag träffat? In i det sista hoppades jag att jag inte skulle känna igen katten som låg precis vid vår infart.
 
Men det var Maiko. Det var min älskling, som alltid sov i fotendan på sängen framåt småtimmarna, på sin filt. Det var Hollies bästa vän, som vuxit upp med henne och som trodde han var någon form av hund. Han låg där, till synes oskadd men helt stilla. "Den dog direkt" sa mannen olyckligt. Hans frus röst darrade av undantryckt gråt när hon fick fram att hon inte trodde den hann lida. Jag kramade om dem, hårt, och tackade dem. Tackade för att dem kommit in, sagt till. Så att vi fick säga farväl och hålla om honom, istället för att hitta honom i diket dagen efter... Istället för att få gå och undra varför han inte kommit in, vad som hänt... vi fick veta. Jag gick för att berätta för sambon. Det var det värsta besked jag kunde ge honom. Jag tog hans ansikte i mina händer och bara berättade. "Jag beklagar. Det var Maiko. Han är död."
 
Sedan hämtade jag Maiko och satt med honom på trappan. Jag höll honom i famnen. Han var varm och go, som om han bara var sövd. Jag satt där och berättade för honom hur mycket jag älskade honom och hur tacksam jag var för allt. För att det hände nu, när jag var hemma, och fick ta förväl. Nu, efter att jag gosat med honom och haft honom i sängen de senaste nätterna. Glasväggen rasade, chocken släppte fram sorgen, en tung våg av känslor. Jag lät dem skölja över mig. Sambon kom och satte sig hos oss, och med en sovande Livia i famnen grät vi ihop och sörjde vår lille kille. Det var så vackert även om det var hemskt. Tillslut tog tårarna slut, även om sorgen kommer att tynga hjärtat länge. Saknaden kommer vara värst. Tomheten. Det känns redan tomt här hemma. För maiko vare ingen vanlig katt, inte på något sätt. Vi kommer antagligen skaffa katt igen i framtiden, men aldrig kommer vi kunna ersätta honom. Han var så tuff, så klok och så kärleksfull, så trygg, lustig och knasig. I eftermiddag kommer vi ha en liten begravning för honom. Och gråta lite mer.
Det känns så overkligt. Så sjukt overkligt. Jag trodde inte det skulle hända honom, som alltid var så försiktig och som alltid tittade sig så noga för. I alla fall inte än på en tio, femton år. Vår älskade, lilla kille. Du kommer vara saknad resten av våra liv.
 
Scrolla ner mot det förflutna