När morgonstund har guld i mun

 
Så här vacker var himlen i söndags morse när jag och syrran körde söderut. Först var det inte alls något speciellt, och syrran sa snällt "Du får gärna stanna och ta kort om du vill". Och visst var det fint, grått och disigt och molnigt med dimma rumt träden. Men inte så där fantastiskt att det kändes värt att stanna bilen, utan helt tillräckligt att njuta av det på håll medan vi susade förbi på väg hem.
 
Men sedan skingrades molnen just innan solen gick upp och himlen fylldes av färg. Då sa jag till syrran: "Du, jag stannar nog en stund trots allt!". Dessutom hade inte Hollie gjort ifrån sig, så hon fick en chans att göra det medan jag beundrade soluppgången och knäppte några bilder på det fina ljuset.
 
 
Det var inte så värst kallt, bara några få minusgrader. Det fick mig att vakna till lite extra också, vilket är bra när man ska köra sex och en halv timme, pausa en stund och sedan köra två timmar till. Då är det bra att vara allert! Och det gick renar bara några hundra meter efter att vi startade igen, så då var det bra att jag var klarvaken och hade koll. Renar är nämnligen inte så intellienta, utan har en tendens att springa ut rakt i vägen och sedan följa den framför bilen en bra bit. Har man otur kan man köra rätt länge med en ren framför sig. Men dessa svängde av ganska direkt och lät oss fortsätta vår färd.
 
Ljudbok, lite kyla och bra sällskap. Då är det enkelt att köra långt!
 

När det är den bästa tiden i mitt liv

 
Jag vaknar på morgonen till gnistrande frost och somnar till ljudet av Hollies lugna andetag. Det känns som om jag har semester nu när jag är hos mamma, men jag arbetar ändå mina arbetstimmar varje dag. Och jag har bokat biljetten hem till Gotland nu, det blir på söndag, så det är inte många dagar kvar här nu. Men jag ser tillbaka på de senaste veckorna med sådana varma känslor i bröstet att det är svårt att hålla leendet borta. Jag har knappt hunnit blogga, för jag har jobbat och sedan varit social med vänner jag inte träffat på alldeles för länge. Släktingar och familjemedlemmar jag inte umgås med tillräckligt ofta. Jag känner mig så enormt lycklig över att vara hemma. Hemma. I Sverige. 
 
De här bilderna tog jag i morgonljuset på Gotland innan jag for iväg ut på äventyr. Så overkligt att det fortfarande "bara" är höst på Gotland, att gräset fortfarand eär grönt där, när jag inte sett gräs på många dagar nu. Just den här morgonen då dessa bilder togsvar helt perfekt, en sådan man föreställer sig när livet verkligen leker. Och det slog mig att jag äntligen är där igen. Att lyckan bor i mitt hjärta igen, fullt ut och helt. Det finns ingen rädsla, ingen ånger. Det finns bara nuet och drömmar, längtan och frisk luft. Nu är den bästa tiden i mitt liv. Jag är klar med skola, med stress, med oro över jobb eller framtidsplaner. Jag vet vem jag är, vad jag vill, och tillsammans med min sambo vet jag att oavsett vad för svårigheter som kommer, så klarar vi allt. Jag har aldrig känt mig starkare, tryggare eller lyckligare. Det är precis så här livet ska vara: inte perfekt, men fyllt med tacksamhet över vad det innehåller och med vackra människor att dela det med. Och husdjur, så klart.
 
Det var fantastiskt att bo i USA i tre år, men det är ännu mer fantastiskt att vara hemma igen. Jag kunde inte ens drömma om att det skulle bli så här bra när jag bokade flyttlasset hem för ett och ett halvt år sedan.
 
God morgon och hoppas ni får en fantastisk dag!

När tystnaden sänker sig över Jämtland

 
Snöfall. Tysta, stora vita flingor som sakta faller mot marken. Allt vitare, allt mjukare.
 
Ni vet hur snön lägger sig som ett täcke över världen. Lugnar ner oss med sin mjukhet och kyla. Hela världen går i dvala, till och med trafiken saktar ner. Snön kommer med stillhet och lugn, med julkänslor och med en önskan att stanna inne, tända levande ljus, krypa ihop insvept i en filt med en varm kopp mellan handflatorna.
 
Men för varje snöflinga som faller är det nåonting annat som händer.
 
Det är som om dem laddar. Redan inne, innan man tar på sig lager på lager av jackor, strumpor och byxor. Redan där är det någonting som sker, en energi som vibrerar strax under pälsen. Och när man öppnar dörren är det som att ett istolskott avfyrats och får tystnaden och lugnet att gå i tusen bitar.
 
 
För om det är några som verkligen älskar vintern, så är det våra hundar. Tova, mammas svarta hund, är tre år och en blandras mellan Rottweiler, Berner sennen, Flatcoated retriver/Schäfer och Bordercollie. Fastän hon är stor, närmare fyrtio kilo, är hon fantastisk mot min lilla visp till 19,5kg unghund på ungefär ett och ett halvt år. Hon låter Hollie springa runt, runt, runt och skutta som den studsboll hon är.  
 
 
Det gulligaste är att Tova gärna lägger sig ner, så att Hollie ska nå upp. Hollie hoppar över henne, ställer sig på eller springer runt medan Tova tålmodigt ligger still i snön. Tova är ju ganska så exakt dubbelt så stor som Hollie och skulle ju kunna vara hur tuff som helst. Men det är hon inte. Även om det kan se riktigt brutalt ut när de ligger på varandra och man ser deras tänder. De gör ju inte illa varandra. Även om de naffsar varandra biter de inte hårt. 
 
Det är härligt att se dem hålla på. Och själv kan man stå stilla och bara njuta av att vintern är här!
 
Scrolla ner mot det förflutna