När man visar sin hemläxa

 
Ni bör pausa här lite innan ni scrollar ner, så hinner den ladda. För de första sekunderna kommer det att hacka och bara vara fult... 
 
Ja, ni ser ju kaoset här ovan. Så här såg det ut runt 7 på morgonen i mitt vardagsrum i Söndags. Jag ville ha mjukt ljus från fönstret, och det händer bara tidigt på morgonen. Så det var bara att ta sig upp. Min läxa var att göra ett så kallat "cinemagraph", vilket är ett fotografi med rörelse i, något som upprepas om och om igen utan att någonsin stanna.
 
Men nu är ju vår lärare inte nöjd med bara vilket foto som helst, utan ville ju ha något som skulle kunna användas inom marknadsföring. Så jag valde att göra reklam för kaffe. Först hade jag en helgalen idé om smink och vatten men det blev helt okontrollerbart på grund av behov av blixtar och extrem vind. Så det fick bli plan B, och jag är helt okej med resultatet. Helt klart bättre än mitt förra försök senast jag fick det i läxa.
 
Man gör en kort video på några sekunder och sedan fryser man vald frame, och maskar sedan fram den del av bilden man vill ha i rörelse. Ganska enkelt egentligen. Men internet är inte riktigt skapat för cinemagraph's av hög kvalité, så först kunde jag inte ens lägga upp den här. Jag fick minska kvalitén med omkring 62% för att lyckas få upp den i bloggen. 
 
Den här duken förresten...! Jag köpte den och kopparna och tänkte lämna tillbaka allt efteråt. Men den här duken var bara för vacker. Jag älskar mönstret och färgen. Jag dras verkligen till blått. Så den behöll jag, och den flyttar hem till Sverige med oss.  
 
Tips för fin rök på bild:
Koka vatten och doppa en oanvänd tapong i vattnet. Lägg tapongen i koppen. 
 
 
Får det lov att vara en kopp kaffe?

När dagarna är räknade

 
Tänk att det nu är exakt en månad tills vi flyttar hem. En månad innan vi sätter oss på flyget för första gången tillsammans. Vi reser till Island där vi spenderar nästan ett dygn, innan vi landar i Stockholm och flyger vidare för att hamna på Gotland den sista Maj. Jag och sambon har aldrig flygit tillsammans, vilket är lite festligt med tanke på att vi bott ihop i USA i tre år. Vi har alltid haft olika dagar och varit hemma olika. Till och med när vi skulle tillsammans till och från Lake Tahoe. Då flög vi helt olika plan och olika tider. Så det blir premiär!
 
 
Hittills är planen att tillbringa några veckor på Gotland och komma i ordning, innan vi åker upp till min mamma, träffar vår lilla valp för första gången och hämtar hem katten till Gotland, så att hon får en chans att landa och känna sig hemma innan vi tar hem ett litet vilddjur. Sedan åker vi upp igen, och hämtar det lilla livet. Vår nya, lilla familjemedlem. Det ska bli helt underbart. Och ser inte dessa bilder ut som om dem kunde ha varit tagna någonstans där, i Jämtland eller på Gotland? Kalifornien är inte så annorlunda beroende på hur man tittar.
 
 
Innan vi åker ska vi fira. Bjuda över vänner och jag ska visa mitt hem här för min mamma och syster, som inte sett det annat än i mina bilder. Vi ska gå på Disneyland och Universal Studios. Med pappa åker vi till Six Flags och jag funderar på att skicka iväg föräldrarna på vinprovning med min sambo - så får jag och min syster tid ihop. Jag längtar att få visa dem mitt amerikanska hem och efter att få presentera dem för människor jag kommit att betrakta som min familj.
 
 
Vi flyttar hem, men vi lämnar inte USA för alltid. Både jag och sambon har fått bestående känslor för den här platsen och för människorna här. Jag hoppas att få påhälsning från många väl hemma sen, och att jag får komma och hälsa på, ofta. Jag har format vänskapsband för livet här, precis som dem jag har kvar hemma, dem som höll min utlandsflytt och alla äventyr vi haft på tumanhand under tiden. Det här är inte ett hej då, det är hej så länge.
 
Men först så blir det ett hej! Ikväll landar sambons mamma här i USA! Det ska bli så roligt med besök! Jag är på ett bröllop så jag hoppas grabbarna hållit hemmet rent... ytterst tveksam på den! Det här med att bo med tre grabbar varav två under 20 är inte direkt ett superrecept på ett rent hem. Men jisses så kul det ska bli att ha henne här!
 
En månad kvar, sedan åker vi!

När man kan lyckas trots andras mistro

Hela mitt liv har jag fått höra att jag kommer att misslyckas, att jag inte är bra nog: jag får höra att jag är svag, mindre smart och att jag måste anpassa mig efter den värld jag föddes i. Jag har fått höra att jag är mindre intressant, mindre värd och mindre viktig. Och just det ja, jag förväntas vara okej med det. Något jag hela mitt liv har haft extremt svårt för. 
 
Jag är kvinna och när man föds med det könet föds man in i en värld av förväntningar. Man föds in i ett system med tydliga regler för vad man får och inte får göra, en roll man tvingas in i med våld och lirkande, tillsägelser, komplimanger och försmädelser. Rollen som kvinna har tack och lov förändrats ordentligt sedan generationerna som föddes före mig, men det har tyvärr bidragit till en stor osäkerhet och en i många fall ännu mer negativ attityd. Följer man inte reglerna är man "pojkflicka" eller "konstig", "äcklig" eller "onormal". Det finns regler för hur långt mitt hår ska vara för att jag inte ska "se lesbisk ut", för hur och var jag ska raka mig för att inte vara "äcklig" och jobb med mindre lön som jag förväntas ta eftersom det är "kvinnodominerade yrken".
 
Sedan finns det riktlinjer som är rent av omöjliga att leva efter: jag får inte skaffa barn för tidigt, för det är "oansvarigt", inte för sent, för det anses farligt, jag får inte vilja leva barnlöst, för det är "egoistiskt att bara tänka på sig själv", men vill jag absolut ha barn så är det själviskt att "tvinga barn att födas för att du vill ha ett". Jag kan som kvinna aldrig lyckas och det är samhället väldigt tydliga med att förklara för mig. Jag måste vara evigt ung vuxen: jag ska ha bikini från ungefär ett års ålder för att dölja något män får visa fritt, men sedan bör jag använda antirynkkräm vid 25 för att inte börja se "gammal" ut. Och misslyckades jag, då finns det filter för mobilen så att huden slätas ut, för rynkor, det är inte okej för tjejer.
 
Ja, jag vet. Det är deprimenrande, men vet ni? Man behöver inte lyssna. Man behöver inte foga sig och vara en duktig flicka och lyssna när någon säger att du inte klarar den där utbildningen, att det där yrket är för svårt eller att tjejfotboll inte är riktig fotboll. Jag tänker dela med mig av mina tips för att lyckas, och vara lycklig.
 
"Doubt has killed more dreams than Failure ever will."
 
Tro på dig själv.
För du kan. Oavsett vad folk har sagt till dig så kan du gå hem själv på natten. Japp, för din trygghet kan du ha din nyckel i handen eller hårsprey i handväskan. Hårspray i ögonen är inte mysigt. Ingen har rätt i att hålla dig inne bara för att du är kvinna. Inom idrott så kan tjejer bli lika bra om inte bättre än killar. Ja, vi är fysiskt olika men inte därmed sämre eller tråkigare. "Tjejsport" är mindre populärt än "killsport" - förkortat sport - men det är ju för att det är vad vi väljer. Jag tror att vi ofta väljer av vana snarare än intresse. Vi är hjärntvättade av vårt samhälle - herrfotboll sänds på bättre tider så självklart kollar man på det. Det är det som skrivs om i media så självklart pratas det mer om. Men om det ska ändras måste vi börja med att tro på oss själva, tro att tjejer visst är lika duktiga som killar. Vi måste uppmuntra tjejer att idrotta och inte sluta när dem kommer upp i tonåren. Vi måste uppmuntra unga killar att bjuda med tjejerna. 
 
Om inte du tror på dig själv, hur ska andra kunna göra det? Det börjar med dig. Och det är svårt, särskilt när du blivit intalad hela ditt liv att det är olämpligt, fel eller svårt. Men ju mer du övar, ju bättre blir du, oavsett om det är inom fotboll, marknadsföring eller aktiehandel. Jag valde att gå Konst & Design på gymnasiet 26 mil hemifrån, trots att min pappa då var emot det och med motiveringen att där skulle jag inte kunna få jobb och det skulle inte gå att få hop ekonomin. Men jag och min mamma löste det, eftersom att jag verkligen ville, så gav båda mina föräldrar med sig och lät mig prova. Idag jobbar jag kreativt och min konstutbildning har gett mig ett enorm kunskap inom mitt nuvarande yrke, fotografi och egenföretagare. Mitt ex kallade mig och min utbildning efter studenten för "värdelös och misslyckad" men den är grunden för den fantastiska platform jag står på idag. Det finns mänger av människor som inte tror på dig. Hitta dem som faktiskt tror och använd deras stöd åt att styrka din egen tro. Det viktigaste är inte vad andra tycker, utan att du tror på dig själv och dina drömmar.
 
Fråga dig själv alla frågor.
För att du ska tro på dig själv behöver du stärka ditt självförtroende. Det gör du genom att fråga dig just det där alla andra kommer att fråga dig. Om du vet alla svaren på frågorna är det mycket lättare att behålla självförtroendet när någon ifrågasätter dig. Kunskap är makt. Om du slänger ur dig "jag vill ha hund" i samma stund tanken slår dig, är det lätt att bli krossad under andras ord om mängden ansvar, tidsplanering och aktivitet det kräver. Men om du tänker efter först, googlar, frågar hundägare och människor du ser upp till, så är det mycket lättare att stå emot negativ kritik och andras värderingar. Läs på om din dröm. Vad behövs för att du ska lyckas? Vad kommer det kosta? Vad har du för fördelar? Har du några mentorer? Vad är den svaga punkten i din plan? 
 
När jag köpte min första egna hund, rottismixen Lady, var vi på 12-veckorsvaccinering hos en veterinär i Växjö. Jag var nitton år. Veterinären tittade på mig och min valp och sa sedan "Välkomna tillbaka om ett år för avlivning". Hon sa att ungdomar inte vet vad dem ger sig in i och att rottweiler är farliga. Jag har aldrig blivit så arg eller förolämpad i hela mitt liv. Lady somnade nyligen in sju år gammal och har aldrig varit "farlig", så vida du inte råkar vara en bit hundgodis i min hand. Dem slukade hon hela. Jag som hundägare gick kurser och hade innan hundägarskapet med henne uppfostrat hennes mamma samt läst flera böcker om hundar och två böcker om att ha rottweiler. Lady gick både valpkurs och agilitykurs och var min klippa i många år. Omvärldens fördomar var att det är en farlig ras och att jag var en liten, dum blondin. Med Lady fick jag utstå så mycket fördomar att jag idag blir ursinnig om någon antyder att jag inte skulle vara en fullgod hundägare eller att jag inte skulle veta vad jag ger mig in i när det kommer till att skaffa en ny hund. Det finns en gräns på hur mycket kritik jag tänker svälja bara för att jag råkar vara ung, blond och kvinna. En äldre, gråhårig man blir inte ifrågasatt på samma vis som jag blir, trots att han kanske skaffar hund för första gången och jag har haft hund halva mitt liv och älskat och umgåts med hundar hela livet.
 
Om du redan frågat dig frågorna andra kommer att ställa, blir det lättare att bemöta dem, besvara dem om du vill, men än viktigare, inte låta sig nedslås av dem. Gör din research, läs böcker, googla, fråga andra.
 
Hitta mentorer och support.
Men vem frågar man? Alla människor är inte bra mentorer eller värda att lyssna på. Kika i din närhet. Vilka är där du vill vara? Vilka människor beundrar du? Om du ska baka en kaka, frågar du din mormor, som bakat hela livet, klasskompisen som har betygsvarning i hemkunskap eller ett forum på nätet där alla säger olika saker och du inte vet vilka dem är? Om du ska köpa en ny kamera, frågar du grannen som är bilmekaniker om råd, din mamma som fotograferar med sin mobilkamera eller säljaren i affären som jobbat med kameror i årtionden? Vi har alla massor av människor runt oss och deras råd är jätteviktiga ibland, men andra gånger fullkompligt oväsentliga. Hitta människorna du behöver just för det du är intresserad av. Har du en hobbyfotograf eller en riktig fotograf i kompiskretsen? Prata kameror med dem. Eller sök online och hitta fotografer du verkligen beundrar. Mejla eller ring dem. Gå in på speciella fotohemsidor och fotoforum. Fråga inte på recept.se om bästa kameran. Det här må låta självklart men det är nog det vanligaste misstaget de flesta gör. man frågar mamma, pappa eller syskonen om saker dem inte har en aning om.
 
I mitt liv har jag flera mentorer. Jag har en bröllopsmentor, en mentor inom fotografi, en mentor inom ljussättning, en mentor när det kommer till företagande. Dem lyssnar jag på. Dem frågar jag om råd. Sedan kan min fasters vän säga vad han vill om foto: jag kommer att le och nicka men inte mer än så. Är det någonting som verkar bra eller intressant, tar jag det han sagt och bollar det med någon eller alla av mina mentorer. Sedan kan personerna vara hur duktiga som helst, om inte jag beundrar det dem gör kommer jag inte lägga tid på det dem säger. 
 
Ta råd från folk du beundrar och ingen annan.
Sedan kan personen vare en riktigt duktig fotograf - om jag inte tycker om bildstilen kommer jag inte lyssna på dem när det kommer till foto. Jag kanske lyssnar på dem när det kommer till råd om fotobranchen, men jag skulle inte ta råd om posering, bildredigering eller liknande. Jag måste respektera och beundra dig för att vilja ha dina råd. Sedan kan jag ha en vanlig konversation med vem som helst.
 
Till exempel, så har jag en lärare som fotat för National Geographic innan han gick i pension. Han påstår att fotobranchen är död och att vi alla borde ta och bli filmare istället. Han är en duktig fotograf men jag anser inte hans tankesätt särskilt verklighetsbaserat eller inovativt, snarare väldigt bittert. En annan fotograf sa en gång att ja, fotoyrket såsom jag lärde mig är borta, men fotoyrket som du lär dig lever, så länge du lär dig förändras med världen. Tillgång och efterfrågan, tekik och möjligheter förändras. Det finns ingen branch som är exakt som den var för hundra år sedan. Och tur är väl det! 
 
Så när det kommer till att ta råd, så fundera på vem du tar rådet ifrån och varför dem ger det. Ibladn slinker bittra uttalanden ut folk. Som att "det finns inga jobb" eller "det är för svårt!". Ja, med den inställningen får man inte jobb. Det finns ingenting i livet som är lekande lätt. Allt är ett jobb och kräver att du gör ditt bästa, oavsett om det handlar om att du vill bli fotograf eller om du vill bli hundägare. Om du ser det som problem blir det jobbigt. Om du ser det som tillfälliga utmaningar blir det till och med väldigt roligt.

Lyssna inte på resten
.
Ja, just det. Skit i alla andra. Jag menar det. Vad spelar det för roll om din klasskamrat tycker att det är svårt att bli fotograf eller om din veterinär tycker att hundar är svåruppfostrade? Det är ju du som lever ditt liv, inte dem. Så lyssna inte på dem. Min sambo bryr sig inte om ifall mina ben är rakade eller orakade. Så varför ska jag bry mig om att min killkompis tycker att orakade ben är osexiga? Jag lägger hellre tiden jag kunde ha lagt på att raka benen på att sitta på balkongen och prata några extra minuter med mannen i mitt liv. Om något inte är relevant för dig, varför lägga tid på det? 
 
Det finns ett underbart ordspråk på engelska: "Those who mind don't matter and those who matter don't mind". Det spelar ingen roll för mig ifall mina fotografkompisar inte tycker om mina bilder. Det viktigaste är att mina kunder älskar dem och att dem fungerar som det är tänkt. Bilder jag tar för SBCC's marknadsföring kan ibland bli tekiskt bättre om jag gjort si eller så, men det är inte relevant i det sammanhanget. En vän till mig fotograferar solnedgångar och redigerar sina bilder på tok för mycket. Men hans kunder älskar det, och han älskar det. Så vad spelar det för roll att det inte är "fotografiskt korrekt"? Ingen alls. Dem som älskar det, älskar det. Låt dem som sitter bittra hemma sitta bittra hemma utan dig.
 
Alla människor har åsikter, men det betyder inte att du måste lyssna på dem. När du är ung bombarderas du av andras åsikter och alla äldre verkar tro att din ringa ålder ger dem rätt att tala till dig som att din egen åsikt är fel om den inte stämmer med deras. Så är det inte. Vi kan ha olika åsikter, och det är okej. Jag kommer lyssna, reflektera och sedan göra vad jag vill av åsikterna jag får av andra. De allra flesta skakar jag av mig och glömmer. Några tar jag till mig. Någon förändrar hela mitt tankesätt. Varje åsikt är en legobit men det är du som bygger med dem. Vilka väljer du att använda? Det är upp till dig.
Jag är kvinna och jag kan göra precis vad jag vill. Nej, jag är inte lika stark som min sambo. Nej, jag är inte lika välutbildad som mina mentorer. Men jag har mina drömmar och genom att lyssna på rätt männsikor vid rätt tillfällen ritar jag en karta dit. Jag är tjugosex år och ser mig som väldigt framgångsrik. Jag är rik på kunskap, erfarenheter och lycka. Men mest på människor omkring mig. Jag har ett fantastiskt nätverk och jag har äntligen lärt mig att lyssna på dem. Som ung tjej försökte jag lyssna på alla. Och vet ni? Det går inte. På sin höjd får man bara en kraftig huvudvärk, och i värsta fall blir man galen.
 
Låt ingen tala om för dig att din dröm är omöjlig. Med rätt människor till hjälp är månen bara en raket bort.
Scrolla ner mot det förflutna