När dagarna rinner iväg

Han. Killen som oförskräkt talade om för mig om mina horisonter var sneda när jag målade tavlor på gymnasiet. Han som lika oförskräckt sa till mig att sluta gnälla när gymnasiet tog slut och vuxenlivet började. Han som pekar på min favoritbild och säger åt mig vad som ska förbättras. Han som pratar bredaste gotländslan för att få mig att skratta när jag är skitsur. Som kittlar mig och gör grimaser om han tycker att jag ser för allvarlig ut. Han som lagar mat och tvingar mig att äta om jag glömt det. Han som jag måste påminna om allt hela tiden, föruitom mat, för det glömmer han aldrig. Efter att ha bott ihop i snart tre år inser vi att vi är mer nykära nu än vad vi var när det var nytt. Killen som förälskade sig en kattunge och lyckades få mig att gå med på att ta med den hem till Sverige med några miner och väl valda ord. Killen som är min familj. Nu också med katt. Och snart också med valp. Första familjebilden? Inte så smickrande men väldigt mycket oss. Så här ligger vi och njuter av sista dagarna med Ninja innan hon flyttar till våra vänner medan vi väntar på att hon kan komma till oss i Sverige.
Han, killen som stal mitt hjärta när jag inte tittade och som betalat skulden med leenden och skratt enda sedan dess. Jag är den rikaste människan som har honom i mitt liv. Och tänk att en sådan här liten hårboll kan sno hjärtat på en så stor, ruffsig karl.

När man är sommarfin

Vi är dagar ifrån att åka hem till Sverige. Jag går med lätta steg och solen värmer ett redan varmt hjärta. Jag skulle vilja säga att jag vandrar längs stranden och njuter av de sista dagarna i USA, men det är inte min grej. Jag jobbar in i det sista. Redigerar bilder, fotar. Mellan varven sitter jag i sängen med kattungen i knäet och ser henne bita mig mjukt i handen. Hon är inte hårdhänt, men ihärdig. Och jag är hopplöst förälskad i henne och försöker att inte gråta vid tanken på att inte få se henne på månader. Hon jagar våra fötter och händer men sover på eller mellan oss om nätterna. Kommer upp och spinner och somnar på min bröstkorg om kvällarna. Trycker in sig under min haka och somnar sedan där. Nöjd. Lycklig. Trygg. Och jag blir alldeles varm vid tanken på att hon lever tack vare oss.
 
Den här sommaren kommer bli så annorlunda, så underbar och så flyktig. Vi kommer bli med kattungar och ha hundvalpar hemma, vi kommer flytta från ett hem till ett annat. Vi kommer säga hej då till vänner och hej till andra. Och jag hoppas få gå längs steninga stränder och frodiga ängar i mulet väder med en växande valp skuttande vid mina fötter och kameran om halsen. Som vanligt blir det inte alls som man ville eller trodde. Men det blir vackert. Mycket vackrare än jag kunde ha föreställt mig för några månader sedan. 

När man fotat hotell igen

Min mentor ringde i sista minuten och frågade om jag ville hänga på och fota hotell igen. Så de senaste dagarna har jag och min mentor fotat vackra hotellrum och deras swimingpool. Det är en sådan härlig kontrast, att fota hotell och att fota bröllop. Tvärtom i alla tankar. Tvärtom i hur man gör. Men likadant hur man tittar, hur kan kommunicerar. Jag älskar det. Dessa kontraster mellan fartfylldhet och lugn. Fotografi är så mycket mer än att trycka på en knapp. Det kräver så mycket och det är en fantastiskt känsla att få ge allt och se resultatet. Kontraster. Vackert både i bild och i yrkeslivet! Det här blev nog mitt sista uppdrag i USA. Nu styr vi blicken mot Sverige.
Jag hoppas att få fotografera många hotell framöver! Gärna hemma i Sverige.
Scrolla ner mot det förflutna