När man längtar tillbaka till Yosemite

Jullovet har börjat och det är så underbart! Jag har suttit och redigerat jättemycket och dessa bilder blev liggande på skrivbordet ett tag, så jag tänkte att jag lika väl kan kasta upp dem! Jisses vad jag längtar tillbaka. Jag planerar lite äventyr nu på lovet, men Yosemite blir nog inte av igen. På ett tag. Men någon dag... så vackert!
Bergen, skogen, den fräscha luften. Fågelsången. Som hemma i Sverige. Jag har inte redigerat dessa bilder men de ska väl hinnas med tids nog. Det känns alltid som jag ligger efter när det kommer till att gå igenom bilderna jag tar. Alltid. Och det känns så skönt med lov! Den här veckan betar jag av det som halkat efter. I alla fall går jag igenom det, ser vad som finns.
Och det bästa med att gå igenom bilderna är att minnas. Man minns vad man såg, hur underbart det var.
Det är fotografiernas magi: möjligheten att minnas ögonblick om och om igen.

När man spenderade morgonen i skogen

Vissa föredrar en vit sandstrand och palmträd. Andra föredrar stupande berg, magiska vattenfall flera hundra meter höga och djupa skogar med höstskiftande löv. Så är det. Man gillar olika. Och det innebär inte att det ena eller det andra är vackrare. Det handlar om att ens ögon drar sig till vissa saker och ens livsglädje ökar vid synen av det där. För mig finns det ingenting vackrare än vattenfall.
Och höstlöv. Jag älskar hösten, den kommer varje år och sveper in livet i en vind av förändring. Man uppskattar värmen så mycket mer på hösten, tar till vara på varje varm dag. Om våren längtar  man så mycket och drömmer om när det bli ännu varmare, att de där dagarna inte uppskattas lika mycket. Men om hösten, när allt blir kallare och kallare, tar man varenda chans att njuta av en solvarm smekning mot kinden.
Jag avundas er därhemma som just nu har frostiga grässtrån som gnistrar i morgonljuset. Ni där hemma avundas mig som inte behöver en vinterjacka över huvud taget och som precis som amerikanerna börjar ta fram halsduken när temperaturen duckar ner under tjugo grader. Jag gick bakom två svenskar idag och hörde den klaga på hur kallt det är här. Jag gick i sommarklänning, och visst var det nog lite kyligt i skuggan. Men det var över tjugo grader i solen. Man längtar efter det man inte har. Och därför har jag alltid älskat hösten, för den har alltid påmint mig om vad jag har.
Att få komma upp till Yosemite och känna hösten på riktigt, var en välkommen påminnelse om att tiden går. För mig har tiden på sätt och vis stått still i över ett år. Det är en himla konstig känsla. Allt där hemma känns så nyligen och jag kan inte förstå hur barn hunnit växa så mycket och kompisar hunnit göra så mycket medan jag varit borta. För här är dagarna så lika varandra och livet så lugnt att tiden på vissa sätt står stilla. Att komma bort var en skön påminnelse om att det är jag som står stilla, inte tiden.
Som dessa två bilder ovan: det handlar om vinkel. Ur min synvinkel ser allting likadant ut hemma, med små justeringar. För er, som varit där varje dag och sett årstiderna rulla, känns tiden nog mycket mer greppbar. Jag längtar hem, men jag trivs så bra här just nu, lär mig så mycket och utvecklas så mycket, som fotograf och som person. Mest som person.
Att komma till Yosemite så här Halloweenhelgen var nog det bästa vi kunde göra. Vi kom bort tillsammans, bara han och jag, fick ägna oss åt att amndas frisk luft och solsken, åt att njuta av att inte ha någonting att stressa över. För min sambo var det jättesvårt, för han har stressat hela terminen. För mig var det enklare, mest för att han var där. Han gör mig lugn med sitt lugn. Han får mig att slappna av. Och tillsammans fick vi njuta av att känna tiden rulla och nuet närvara.
Tillsammans fick vi se gyllene löv falla och en blå himmel glimta fram bakom dessa härliga berg och vi tittade på varandra och sa att, jo, vi åker tillbaka hit någongång. Den är platsen är så perfekt.
Tillsammans spenderade vi morgonen i skogen, insvepta i gyllene ljus som speglades i lika gyllene löv.
Nuet är den vackraste stunden på dagen.

När man firat Thanksgiving, del 2

Bättre sent än aldrig, sägs det ju. Men jag  har äntligen fått tillbaka min dator helt - sambon har fört över sitt och blev klar med sitt sista projekt idag. Gissa att jag suttit vid datorn mycket de senaste dagarna. Jobbat ikapp lite. Så jag tänkte visa resten av bilderna från Thanksgiving - för även om det egentligen är för sent att visa Thanksgiving efter jul, så var platsen alltför vacker för att inte visa!

Minns du inte det andra inlägget? Klicka här.
Vi gick ut, jag och Han, för att titta lite på gården. Det var väl tredje eller fjärde gången Han firade Thanksgiving där, så för honom var det inte direkt någonting nytt att se. Men jag gick omkring med stora ögonen och kelade med getter och hästar. Och han gick omkring och log åt mina glada, barnsliga utrop "Tiiitta!!!" och "Åhhh har du sett...?!". Ja, klart han hade sett.
Det är en fantastisk plats: en vingård i Kalifornien, omgiven av gamla ekar och mjuka kullar. Själva huset är mjukt gul i en solvarm färg som min mamma skulle tokälska. Och nej, tokälska var inget ord innan det här inlägget skrevs, jag myntade det precis.
Och inne den där stugan lekte barnen kurragömma eller jage eller någonting under bordet. De trodde att ingen såg dem, men alla log mot varandra och visste precis vart barnen var. Bara hunden misslyckades med att hålla masken, varpå den stora flickan, fyra år, viskade till hunden "don´t look, you are giving us away!". Samma sak åt mig "No photos!"

Vi lämnade stugan så att barnen kunde springa av sig lite och så att vi vuxna kunde njuta av utsikten och av varandras sällskap.
Solen var låg men ännu inte på väg ner, skuggorna hårda som knivseggar. Och jag kunde inte låta bli att undra hur landskapet skulle se ut om det vore insvept i dimma, eller nerbäddat i solens allra sista, gyllene strålar. Det finns tillfällen man helt enkelt känner att man befinner sig på en plats vid fel tid.
Men det var vackert ändå. Väldigt vackert. Mina tankar vandrade iväg till Gotland. Just den här delen av Kalifornien hade många detaljer som påminde om Sverige. När jag gick där, bredvid Honom, kunde vi likaväl ha vandrat på hans ö, eller någonstans i Norra Ale. När amerikanskan klingade ut var det lätt att drömma sig iväg.
Högst upp på en av kullarna stannade vi, barnen sprang omkring och de flesta satt ner i skuggan. Jag gick runt kullen och tog fotograferade åt alla håll.
Solen blev mer och mer gyllene medan vi gick tillbaka mot gården, men det var inte en sådan dag man ser en fantastisk solnedgång. Inga moln och ingen dimma kunde fånga upp solstrålarna. Allting blev bara vitt. Himlen bleknade och mörknade, utan pampiga färger.
Men så var jag ju inte där för att fotografera, så det gjorde inte så mycket. Väl tillbaka i huset igen fick grabbarna för sig att tävla i armhävningar. Det var en låt där dem sjöng "up" och "down" sjukt mycket och man skulle göra armhävningar till dem orden. Så det var fyra minuter med up:s och down:s och fyra minuter, det är ju ingenting...
Två killar klarade att genomföra hela låten. Dock tyckte jag att en av dem hade en hel del att öva på när det gällde tekniken, det var nästan lite fusk där. Det här var ett av dem sällsynta tillfällena då jag var tacksam för könsroller, för att jag stod där iförd klänning och slapp vara med.
Sedan var maten klar och resten av kvällen tillbringades vid matbordet och sedan i Jacuzzin.
Jag somnade i bilen hem, efter en lång dag ute i friska luften med trevligt sällskap.
Scrolla ner mot det förflutna