När det är dags att åka igen

Så var det dags, att hoppa in i bilen och åka söderut igen. Att lämna mamma och Tova, hennes bolltokiga hund, att lämna den totala tystnaden där brusandet av löv tycks mullra över vidderna i brist på ljudet av fordon. Det är dags att lämna lugnet och åka ner tillbaka till sensommaren. Här uppe har hösten anlänt, om än bara försiktigt, med gula inslag i björkarna och utblommade rallarrosor i dikena.
 
 
Nästa gång jag kommer upp, har trädens löv fallit, och grenarna kommer att vara täckta av ett tunt lager frost. kanske har snön fallit, inte bara några flingor, utan ett tunt lager på marken. Nästa gång jag kommer upp har mamma höstlov och vi kommer kunna umgås mer. Då kommer min syster att vara med, och mitt hjärta kommer att vara till bredden fyllt av julkänslor, för så är det alltid i november. Men nu, nu har första frosten just kommit, och naturen har börjat förbereda sig på att fälla sommarens miljontals bland. Och jag vänder söderut mot Ramnäs och sedan Hallstahammar, kanske även Västerås och Uppsala. Jag kommer att ha en vecka innan båten går tillbaka, att hälsa på släktingar och att lära känna sambons nya arbetsplats, som jag också kommer att arbeta me på projektbasis. Nya kontakter kommer att knytas, nya projekt startas. Hösten är tiden för nystart och förändring. För mig börjar det idag. Hej, hösten.
 
Vi ses i november, Jämtland.
 

När man tagit sin sista utefika för säsongen

Min favoritplats i trädgården. Där har jag inte alls hunnit sitta så mycket som jag hoppats på - vädret har varit kallt och regnigt på Gotland den här sensommaren och hösten. Men några gånger har det blivit. Morgonkaffet i solen, fågelkvittret. Det är som allra mysigast här på morgonen, innan och efter bilarna kör in till stan i vad form av rusningstrafik Visby har att erbjuda. Men mellan nio och tio är det perfekt att sitta här. Lyssna på fåglarna. Titta på en lycklig valp som säger god morgon till världen.
Det var det här jag drömde om. När jag låg i sängen emd datorn i knäet borta i USA. När jag satt på uteplatsen vi hade och lyssnade till ambulans och brandbilar, tåg och den stora motorvägen hundra meter bort som leder genom hela Kalifornien. Då drömde jag om det här. Idag ska jag ställa in dessa möbler. För nu är sommaren över och det är dags att morgonfika inne framöver.
Dessa fantastiska höstmornar. Sista bilden är utsikten från stolen när jag sitter och dricker kaffe. En valp som säger hej till världen och ett av de vackraste hus jag sett. Ibland blir drömmar verklighet.  

När man vandrade tillsammans i solnedgången

Dessa bilder är en vecka gamla, nästan två, men jag har inte hunnit kika på dem, förrän nu. Det var jag, sambon och Hollie. jag packade in dem i bilen och sa "nu ska vi ut på äventyr". Ingen av dem protesterade. Det var kallt som sjutton, men så himla mysigt. 
Det är det här jag älskar med Gotland. Det fantastiska landskapet med sina formationer och stränder, stenar och träd. Jag älskar raukarna. Mötet mellan land och hav. Och det är fantastiskt att dela det med sambon. Nu även med Hollie. Hon älskar att få hänga med på äventyr och har till och med lärt sig hoppa in i bilen själv. Allt för att få vara med husse och matte.
Att hoppa är hon förresten en hejare på! Ni ser vattnet där? Husse stod på andra sidan, så då hoppade hon helt enkelt till honom. För just vatten är hon inte så förtjust i, även om det är kul att plaska tassarna och gräva i det. Hon börjar bli så stor!
Min lilla familj. 
Två stycken små klätterapor. 
Okej, tre då. 
Matte var såtaskig som klättrade upp dit Hollie inte kunde följa efter. Men Hollie gav inte upp förrän efter några riktigt bra försök. Den som sa att hundar inte kan klättra har aldrig träffat Hollie. 
En underbar kväll med familjen, på ön jag drömt om i många år.
Scrolla ner mot det förflutna