När man tagit sin sista utefika för säsongen

Min favoritplats i trädgården. Där har jag inte alls hunnit sitta så mycket som jag hoppats på - vädret har varit kallt och regnigt på Gotland den här sensommaren och hösten. Men några gånger har det blivit. Morgonkaffet i solen, fågelkvittret. Det är som allra mysigast här på morgonen, innan och efter bilarna kör in till stan i vad form av rusningstrafik Visby har att erbjuda. Men mellan nio och tio är det perfekt att sitta här. Lyssna på fåglarna. Titta på en lycklig valp som säger god morgon till världen.
Det var det här jag drömde om. När jag låg i sängen emd datorn i knäet borta i USA. När jag satt på uteplatsen vi hade och lyssnade till ambulans och brandbilar, tåg och den stora motorvägen hundra meter bort som leder genom hela Kalifornien. Då drömde jag om det här. Idag ska jag ställa in dessa möbler. För nu är sommaren över och det är dags att morgonfika inne framöver.
Dessa fantastiska höstmornar. Sista bilden är utsikten från stolen när jag sitter och dricker kaffe. En valp som säger hej till världen och ett av de vackraste hus jag sett. Ibland blir drömmar verklighet.  

När man vandrade tillsammans i solnedgången

Dessa bilder är en vecka gamla, nästan två, men jag har inte hunnit kika på dem, förrän nu. Det var jag, sambon och Hollie. jag packade in dem i bilen och sa "nu ska vi ut på äventyr". Ingen av dem protesterade. Det var kallt som sjutton, men så himla mysigt. 
Det är det här jag älskar med Gotland. Det fantastiska landskapet med sina formationer och stränder, stenar och träd. Jag älskar raukarna. Mötet mellan land och hav. Och det är fantastiskt att dela det med sambon. Nu även med Hollie. Hon älskar att få hänga med på äventyr och har till och med lärt sig hoppa in i bilen själv. Allt för att få vara med husse och matte.
Att hoppa är hon förresten en hejare på! Ni ser vattnet där? Husse stod på andra sidan, så då hoppade hon helt enkelt till honom. För just vatten är hon inte så förtjust i, även om det är kul att plaska tassarna och gräva i det. Hon börjar bli så stor!
Min lilla familj. 
Två stycken små klätterapor. 
Okej, tre då. 
Matte var såtaskig som klättrade upp dit Hollie inte kunde följa efter. Men Hollie gav inte upp förrän efter några riktigt bra försök. Den som sa att hundar inte kan klättra har aldrig träffat Hollie. 
En underbar kväll med familjen, på ön jag drömt om i många år.

När hösten kommit till Gotland

Den är här nu. Vissa svär och gnäller, men jag går med solsken i hjärtat och bara njuter. Tre år. Så lång tid har gått sedan jag senast kände den här sortens sköld, de här doftarna. Tre år har gått sedan jag vandrade längs skogsvägar och beundrade trädens gröna löv sakta ändra färg. På Gotland har vädret varit förfärligt och de stackars bönderna har stått och stampat och sett sina pengar gå om intet då regnen gjort det omöjligt att skörda grödorna i tid. Den fuktoga marken har gjort att de som försökt trotsa vädret kört fast i leran. Jag har haft dåligt samvete över att älska hösten när jag sett deras miner och hört deras klagan.
Men det är så vackert. Så friskt. Så levande. Jag har saknat det så himla mycket. Hösten är min favoritårstid. Den kommer med förändring. Men förnyelse. Med förväntan och med nya tag. Det finns någonting allvarsamt med hösten. Någonting seriöst och mjukt på samma gång, som jag bara tycker om.
Och liten börjar bli stor. Snart får hon inte längre plats på sitt favoritställe i köket.
Scrolla ner mot det förflutna