När man får syn på sig själv i spegeln

 
När jag pluggade i USA tog jag en klass i kommunikation, där jag fick lära mig att att vår klädstil och vårt utseende är en viktig del i vår kommunikation med andra människor. Till exempel har man historiskt sett klätt sig efter sin kultur, och kulturer har sett helt annorlunda ut i olika länder. Men även idag, då USA har blivit stilförebild och allt fler länder i världen tar efter kändisarna i Hollywood i filmerna eller i Netflix TV-serier. Vi har tillgång till kläder på ett historiskt unikt sätt idag, och det finns många kategorier man omedvetet eller medvetet kan placera sig i beroende på kläder. T ex hårdrockare. Kommer det en snubbe med långt hår, tighta, svarta byxor, nitbälte och tatueringar förväntar vi oss inte att han lyssnar på Beethoven och är vegan. Ibland kan dessa ideal vara medvetna grupptillhörigheter, men ibland inte alls. Något blir mainstream, eller man ser något som man tycker är fint på TV och inspireras av det. Eller så tycker man vissa kläder är bekvämare än andra.
 
Jag har aldrig varit särskilt intresserad av kläder. Aldrig följt en enda modeblogg, aldrig köpt ett modemagasin och jag går i klädaffärer ett par gånger om året. Men med åren har jag fått en särpräglad stil och jag vet precis vilken typ av kläder jag gillar. Jag har dock aldrig haft en tanke på vad kläderna och stilen symboliserar för andra.
 
 
Ni som läser bloggen och inte känner mig personligen - eller som kände mig någon gång för många år sedan, baserar ju er bild av mig idag på texten jag skriver och bilderna jag visar. Den bilden har jag ingen koll på. Men ibland får man en sådan där "reallity-check", som när jag gick förbi spegeln med Livia i famnen och fick syn på sambon häromdagen. Livia hade enbart ärvda kläder på sig, sambon hade sina snickarkläder och jag hade min "hippie-cowboystil" som en gymnasievän så härligt beskrev det som för många år sedan. Mina gigantiska retroglasögon och håret i en slarvig knut.
 
 
Det slog mig kanske, eftersom jag nyss sett ett avsnitt "Vem bor här", och gissat rätt på en person genom att dömma henne på hennes glasögon (de liknade mina egna). Eller kanske för att jag dagarna innan råkade ha hört en vegan ha en lång monolog om att folk skaffade djur (barn, förstod jag sedan att hon menade, det var tydligen samma sak för henne) när dem inte har råd med det. Hon hade ett i mina ögon "typiskt" vegan-utseende, och jag skrattade lite åt mig själv när den insikten slogs mig. Man kan ju inte se på någon om man är vegan eller inte! Ändå får nog alla en bild i huvudet när man beskriver någon som vegan. Hon hade ett magert ansikte och en väldigt mager, kort kropp, intensiv blick och en bohemisk klädstil som på något sätt bara fick orden "militant vegan" att ringa i bakhuvudet. Militant berodde mer på tonfallet och att hon hördes över hela caféet, och inte på kläderna. Det slog mig då att jag aldrig träffat en knubbig vegan. Så min bild av en vegan är automatisk mager. 
 
 
När jag fick syn på oss, lilla familjen, i spegeln slog det mig: hur ser folk på oss? Vilken "kategori" placeras vi i? Ja, det var ju inte direkt svårt. Jag brast faktiskt i skratt och utbrast: "Adam, har du tänkt på vilket hippie-par vi framstår som egentligen? Du, med ditt långa år och 'manbun' och jag med mina gigantiska retroglasögon?!"
Sambon tittade på mig med sin allvarliga blick, som är typ identisk med vår dotters. "Jo, det är klart jag har."
"Det har inte jag! Men vi ser ju typ ut som extremhippies! Eller hipster eller vad det nu heter! Och det är ju inte helt fel heller, för du vill hugga din egen ved, vi vill odla egen mat, är helgalna i ekologiskt och jag är ju värsta loppistoken! Det är ju typ bara hönor som fattas!"
Sambon bara tittade på mig med den där blicken. Alla andra utom jag ser oss nog precis sådär.  Ändå är det så udda för mig att göra det. Jag ser oss som lättsamma och obrydda, som försöker göra så gott vi kan utan att vara extrema åt något håll. Lättsamma utan regler. Och så inser jag hur extrema vi antagligen upplevs!
 
 
Vi vill helst ha ganska neutrala leksaker och kläder på vår dotter nu medan hon är liten, för att inte påverka henne för mycket. Hon har mest ärvda kläder och en del som hon fått av sin farmor eller hemsytt från sin mormor. Det är mycket blått, grått och färgglatt, men enstaka väldigt tjejiga plagg. Enstaka väldigt maskulina plagg. jag får oftast höra att "han är söt", så oftast har hon nog mer "killkläder" än "tjejkläder". Det kommer en dag när hon själv bestämmer och då får hon ha chockrosa och knall-lila om hon vill, men jag vill inte placera henne i ett fack. Det kommer världen ändå göra tids nog - så som jag just placerade oss i ett!
 
Vi är typ ett stereotypiskt hippie/hipster/eko/vegetarian-par. Det som jag tycker är så roligt är att jag har jättesvårt att relatera till vintage-älskare eller vegetarianer/veganer. Jag kan inte alls se mig själv som en hippie eller hipster, men det är jag ju garanterat i mångas ögon. Retro-glasögonen gör sitt, men konstnärligheten, intresset av eko och second hand gör garanterat ännu mer. Jag fick höra att vi liknade ett annat par förra sommaren, och jag förstod inte alls. Han hade också långt, lockigt blont hår och hon var rakhårig och blond, men annars? Jag såg inga likheter alls. Men nu fattar jag. Dem var mycket mer "hipster" än oss. Men jag relaterar inte till hipsterkulturen, och då jag är helt ointresserad av musik, inte sett teater på flera år och knappt tittar på film, är jag rätt långt ifrån ansedd av mig själv som "kulturell finsmakare". 
 
Jag ser väl mer mig själv som en boheminspirerad människa som är väldigt empatisk, så att humanitära frågor berör mig djupt. Sedan är jag uppvuxen och fostrad in i att inte ha så mycket och att man kan klara det mesta själv. Återbruk, hemodlad mat och bakning har jag fått med uppväxten. Mat fri från kemikalier och odlat hållbart och nära fick jag upp ögonen för genom en underbar lärare i högstadiet. Mycket vegetariskt på grund av sambons bästa vän samt ekonomin - vill man enbart äta eko och närodlat och från schyssta platser kostar det mycket, så det blir inte kött mer än max en gång i veckan hos oss.

Sambon är uppvuxen på en ekologisk bondgård, så för honom är ekologi självklart på ett ännu större sätt. Hans pappa växte upp i gifterna på en gård som var stolt över sina gifter, och när han själv blev ekologisk bonde var det inte alls uppskattat av farfadern. Om jag förstått det hela rätt, ledde det till många års tystnad mellan far och son. Sambons farfar var så lycklig över att gifterna underlättade så mycket och gjorde det möjligt med större skördar. Sambons pappa var chockad över mängden gift och arbetsförhållandena och ville absolut inte bidra till det, för miljöns såväl som människornas skull.
Jag ser inte mig själv som extrem på något vis, tvärtom är empati, förlåtelse och förståelse mina ledord. Det som är viktigt för mig är helt oviktigt för många andra och det är helt okej. Vår uppväxt och vår omgivning kombinerad med vår kunskap och utbildning formar våra åsikter och vad vi anser viktigt i livet. Alla kan inte handla eko. Alla kan inte köpa allt begagnat. Alla kan inte odla. Därav vårt familjeledord: vi gör vår del så bra vi kan. Men det är okej att ingen gör allt - det tror jag inte heller skulle vara hållbart i längden. Om alla kan göra något är ju det alltid bättre än att inte göra någonting alls, eller än att en person gör allt och ingen annan bryr sig.
 
Det jag har svårt för är människor som nekar till klimatkrisen trots all forskning som finns i ämnet. Jag förstår dock helt att alla inte bryr sig så mycket. Det är ett sådant stort och invecklat problem och vi är så små, så känslan av maktlöshet är lätt kvävande. Jag förstår helt att man avfärdar eko som ett påhitt, om man inte har råd eller ork att förstå. Saknar man kunskapen och förutsättningarna är det omöjligt. 
 
Kanske tolkar man in dessa starka åsikter i valet av glasögon, frisyren eller i klädstilen på oss. När jag fick syn på oss i spegeln såg jag en rätt typisk "hipsterfamilj". Hade jag sett oss i "Vem bor här" hade jag absolut prickat in oss rätt. Ibland kan man döma efter utsidan, men man får aldrig glömma att det är en mer detaljerad person som gömmer sig under sminket eller bakom glasögonen! Få väljer nog en stil enbart för att tillhöra en grupp. Jag valde glasögonen för att jag ville slippa vända huvudet så mycket, och jag hatade dess storlek och form den första tiden. Jag kallade dem för tantglasögon och tvekade i veckor innan jag köpte dem, för jag älskade bågarna och avskydde formen på fronten. Nu älskar jag dem och vill inte ha något annat. Jag har haft dem i ca 6 år och bara bytt glaset.
 
Sambon har långt hår för att det är en symbol för honom att han växt som människa, inte för att någon annan (eller ens han själv) tycker att det är snyggt. Han slutade klippa det när han flyttade till USA och nu är det en del av hans identitet. Han fick många referenser till vikingar därborta och håret har blivit en del av honom. Vi skulle nog beskriva oss mer som hälsosamma, miljövänliga, konstnärliga hantverksälskare med passion för storytelling och god, nyttig mat. Men när jag ser oss i spegeln, ser jag ett hipsterpar med retroglasögon, "manbun" och en liten skrutt med könsneutrala, ärvda kläder och skrattar åt hur vi kategoriserar människor utefter våra intressen, kläder och livsval. 
 
Vem kategoriserar du dig själv som? Eller var katigoserar andra dig?
 
Scrolla ner mot det förflutna