När det gått ett år

Jag tog dessa bilder för ett år sedan nu, då jag var en annan person. Någon som var rädd att säga till, synas och lägga mig i. Rädd att göra fel. Jag fotade hela tiden som om jag bad om ursäkt, i smyg och osäkert, utan självförtroende. Nu när jag tittar tillbaka ser jag verkligen utvecklingen, resan jag gjort på ett år. Det här bröllopet var det allra sämsta jag fotade, inte för att bröllopet gick dåligt, utan för att jag fotade med en fotograf jag inte hade fotat med, som jag har en helt annan stil som, en annan vision. Det fanns ingen planerare eller koordinator och inget schema, och lokalen med dekor var inte alls i min smak, med sjuttiotalsbyggnaden draperad i turkost, ett tappert försök att skapa lite elegans där ingen fanns. Men dagen var vacker, paret underbart och golfbanan var fin. Och det var en bra erfarenhet. Att titta tillbaka och tänka att man gjort en sådan resa på kort tid, hur mycket man lärt sig och vad mycket mer jag har att lära mig. Om mindre än två månader tar jag examen, men lärandet, det slutar aldrig. 
 
Min resa har knappt startat. 

När man tillbringade kvällen ute i vinden

Igår tillbringade jag kvällen med två personer huttrandes i en iskall, obeveklig vind. Men det var värt varenda skakning. Utsikten var magisk och bilderna blev helt okej dem också. Det var ett helt år sedan jag var här nu, i ruinen Knapps Castle, ett nerbrunnet "hus" som numera är välbesökt av turister och lokala ungdomar som vill njuta av solnedgången och en stenformation. I USA är ruiner inte lika frekventa som hemma i Sverige, så denna är väligt populär.
Här uppe fotade jag ett brudpar förra året. Det känns som en livstid sedan. Det var innan jag var van att fota brudpar, innan jag lärt mig vilka poser som är polulära och vad man ska hålla koll på när man fotar par. Nu skulle jag jättegärna fota ett nytt par där. Men idag fotade jag en tjej. Men mestadels njöt jag bara av utsikten. Och av gott sällskap.
Hennes hår! <3 I sommar fotar jag brudpar i Gotländska ruiner! Det kommer att bli magiskt!

När man visar vad man gjort


Idag vaknade jag med en så underbar känsla i kroppen. Några dagars vila har verkligen gjort skillnad för måendet! Jag har vaknat helt slutkörd, trött och på halvdåligt humör i... ja det känns som för alltid men så är det ju så klart inte, men idag vaknade jag riktigt glad, skuttade upp, njöt av frisk luft och svenskt kaffe och solsken på rummet till Escape to the country på TV:n. De senaste dagarna av beslut har lämnat hjärtat mycket lättare och humöret mycket bättre.
 
Man ska aldrig vara rädd att räcka ut handen. Vissa kommer ta den, vissa kommer att ge dig high five och några kommer att ge dig möjligheter du inte ens kunde drömma om. Så känns det nu. De senaste dagarna har jag nätverkat med andra fotografer hemma i Sverige och blivit överväldigad av hur vänliga och givmilda folk är. Jag har så mycket fika inbokat att jag får se till att boka in lite träning också så att jag inte behöver rulla fram på Gotland. Just nu kan jag knappt vänta på att sommaren ska komma! Idag är planerna att redigera bilder och kanske sy lite. Dessa bilder i inlägget behöver bli klara och skickas iväg. Jag försöker att inte planera dessa lovdagar för mycket. Dem får bli lite som dem blir, och det känns jätteskönt. Jisses, vad skönt det är med lov! 
Scrolla ner mot det förflutna