När våren kommit till Santa Barbara

Det känns som om min livsglädje har återvänt. Inte för att den varit borta eller så, jag har bara varit så stressad att den liksom hamnat på efterkälken. De senaste dagarna har ja jobbat ikapp, rusat fram och tillbaka mellan olika ärenden och nu tillslut änns det plötsligt som att världen öppnar sin skönhet för mina ögon igen. Som att jag plötsligt kan se igen. Våren är här nu, och det har regnat här, så plötsligt har allting slagit ut och världen är för första gången på år faktiskt grönksnade grön istället för gulbrun! Idag gick jag runt på Campus och fotade blommor. När tusan fotade jag någo bara för skojs skull, senast? En vecka sedan. Jisses. Jag brukar säga att jag "fotar någonting varje dag". Och det gör jag. Men den här terminen har det mest varit jobb och läxor.

Jag har fått igång och formaterat min nya dator! Den fungerar fint och jag är i himlen. Att öppna photoshop för första gången var som att... nej, det går inte att beskriva känslan. En bild som på min dator fyllde skärmen var nu pytteliten i mitten! Vilken känsla!  
Har våren börjat komma till Sverige än?

När vi fick lite regn

För er måste det te sig som en udda sak att vara glad över. Regn. Det är ni kanske rätt trötta på efter vinter och vår? Ni längtar nog efter solsken, och värme. Kanske mest efter värmen? Men här, här behöver vi varenda droppe. Idag vaknade jag till ett mjukt regndis. Ingen dimma, baar grå himmel utan former, och ett regn så tunt att det inte gick att se först.
Efter en stund tilltog det i styrka, precis som vinden. Vindspelet utanför fönstret spelade så underbart. Jag älskar vindspel. Jag har suttit i några timmar nu och lyssnat på det, efter att först ha varit ute och fotat lite vattendroppar. Solen bryter fram nu, vill liksom inte hålla sig borta.
Men jag sitter inne och njuter av vindspelets vackra sång och tanken på att jag inom en månad är tillbaka på svensk mark, där jag får se mer dimma och regn. Jag längtar. Jag längtar ända in i själen. Idag är en sådan dag. Längta och redigera, det är vad jag sysslar med idag.

När man unnar sig en lunch på stranden

Lovet närmar sig sitt slut, och jag har försökt att krama ur de sista dropparna av ledighet och vila. Njutit av vädret och av solnedgångarna - och av att vara här. Njutit av Kalifornien.
Jag tog en sväng förbi 7eleven och plockade på mig en American Baugette, med cheddarost och pepperoni och annat gott, en dricka och en muffin, som jag tog med mig ner på stranden. Jag tog god tid på ig att hitta en bra plats att slå mig ner på. Jag hade ju inte bråttom någonstans.
Turistsässongen borjar vakna nu och man ser mer människor ute vid havet, hör fler oika språk. Jag hajar till varje gång jag hör svenska eller norska. Ändå kryllar Santa Barbara av svenskar, så att höra svenska här hör snarare till vanligheterna. Men då är det unge tjejer och killar, inte barnfamiljer. Men nu börjar barnfamiljerna alltså komma hit igen.
Vattnet känns plötsligt blåare, sanden vitare och solskenet varmare. Det sista är i alla fall ingen imbillning. Det var många veckor sedan vi hade under tjugo grader nu. Det har legat runt tjugofem i storts ett varje dag de senaste tre veckorna. Och jag gick där och försökte hitta den bästa lunchplatsen, en bit från turisterna men med så bra utsikt som möjligt.
Så jag gick ut på den lilla ön som är ihopbyggd med stenpiren (eller vad det nu heter när man bygger en lång betong- och stengrej runt en småbåtshamn för att skydda båtarna mot vind- & vågor) för att hitta en bra sten att ha som ryggstöd.
Och tillslut hittade jag min plats, en lagom sten att sitta och luta mig mot, att ha som lite vindskydd och stöd. Där satt jag mjukt och skönt. sanden var lagom varm sådär vid lunchtid, och inte så stekhet som dem kan bli på eftemiddagen.
Så där satt jag och filosoferade i en timme, ungefär. Dagdrömde, tittade på en vattenskoter som racade med sig själv ute på öppet vatten. På folk som stod och paddlade på surfbrädor eller på riktiga paddle boards, kanoter och kajaker, småbåtar med motor elelr med segel. Många var ute och njöt av dagen. Men på ön var det relativt lugnt: man måste ju gå runt längs hela den där piren för att komma dit, och det är många för lata för.
Det var en riktig turistväderdag. Perfekt för en lunch på stranden!
Scrolla ner mot det förflutna