När man fått fyra små gåvor

Det är farligt att åka och hälsa på Vonnie. Vonnie har egentligen samma namn som mig, hon heter också Annie. Men det blev för jobbigt för våra vänner att säga Vuxen-Annie och Lill-Annie (Tack för den, förresten...) Så efter ett tag blev hon Vonnie istället.

I alla fall. Det är farligt att hälsa på henne. För hon lyckas alltid övertala en att få med sig en massa vackra föremål hem. Allt från porslin, till böcker. Lyktor, ljusstakar, anslagstavlor, gamla sockerlådor, en stol... You name it, I have it!
 
Nu senast fick jag dessa vackra lyktor. Svartröda, borstade och slitna. Dem har funnits hos Kims mamma som gav dem till Kim som gav dem till Vonnie... ja, ni fattar. Så råkade jag se dem och utbrast: "Men vilka vackra lyktor!". Så nu står dem på min byrå och viskar till mig att hitta en bra plats. Jag ser framför mig en sliten grå hylla mot en vit vägg... så varför jar jag så få väggar för? Nej, när jag återvänder till Sverige om ett år får jag helt enkelt ta och leta rätt på en liten stuga någonstans. Lagomt rått och slitet där jag kan måla allt med kalkfärg och släpa hem gråbleka brädor och inreda så där slitet men romantiskt som jag drömmer om...

Ja, i alla fall... jag ville bara säga... tack Annie!

De finaste små lyktorna, så härligt slitna!
 

När man känner sig älskad

Den här veckan jobbar jag egentligen väldigt lite, men den är om möjligt ännu mer full med saker att göra, än vad förra veckan var. Men det är roliga saker! Vackra människor att träffa och göra roliga saker med. Jag har saknat det. Den senaste tiden har det varit så mycket jobb. Men nu tror jag att det kommer bli lugnare. På den fronten. Men jag har så många saker jag vill hinna göra innan den är dags att fly landet... Och så många fina människor jag vill hinna spendera tid med. Så lugnt lär det ju inte bli!

Men först vill jag bara passa på att säga tack. Tack för alla vänliga kommentarer, tack för allt beröm. Det värmer. Det finns massor av vackra människor där ute, människor som jag kanske en gång lär känna eller få äran att i alla fall stöta på någongång. Tack till dem som hittat in i mitt liv. Och tack för att ni stannar, trots att jag flyger & far & flänger.
 
Den fina buketten jag fick när vi hade Vernissage!
Vem älskar inte att få blommor?
Tack för dem också!
 

När man blivit förtrollad av skogen

 
Det går så fort nu! För en vecka sedan fanns de knappt knoppar på träden. Nu slår dem plötsligt ut i blommor och löv. Överallt spirar våren och kullarna blir allt mer inbäddade i grönska. Det är så vackert. Så fantastiskt. Hur det varje år bara kommer tillbaka. Just när man glömt hur mjukt landskapet ser ut iklätt sina gröna löv. Då kommer dem tillbaka. Och man undrar var det där gråbruna tog vägen.

Det är förtrollande. Och jag har väldigt svårt att gå in. Jag vill bara stanna ute i skogen, bli en liten fe och leva under de mäktiga trädkronorna.
Jag och mamma på skogsrunda... förtrollade av skogen
 
 
Scrolla ner mot det förflutna