När man hittat en pärla

Nära slutet av State Street, eller ja, över bron men ändå långt ner på gatan, ligger India House, stället vi förälskat oss i. Hela julen sa Han "ska vi äta indiskt idag?". Och jag kan inte klandra honom. Jag älskar indiskt. Allt indiskt.
Maten, så kryddig och underbar: massa kyckling och ris och goda såser. Just det här stället har buffé till och med klockan tre, för 8 dollar. Just nu är det ungefär femtio kronor. Tänker! Hur mycket god mat som helst för bara 50 kronor! Till och med jag äter mycket när vi är där. jag som annars äter ganska så små portioner.
Man kan sitta på stolar och äta, men det är mycket roligare att sitta längs med väggen, på mjuka kuddar och lagerpå lager av mattor, vid de låga glasborden. Jag älskar indisk inredning! Jag älskar textilerna, ljuslyktorna, formerna och framförallt, färgerna.
Och jag älskar att få uppleva allt det här med Han som betyder mest av alla. Yes, hit återvänder vi.

När man firat Thanksgiving, del 2

Bättre sent än aldrig, sägs det ju. Men jag  har äntligen fått tillbaka min dator helt - sambon har fört över sitt och blev klar med sitt sista projekt idag. Gissa att jag suttit vid datorn mycket de senaste dagarna. Jobbat ikapp lite. Så jag tänkte visa resten av bilderna från Thanksgiving - för även om det egentligen är för sent att visa Thanksgiving efter jul, så var platsen alltför vacker för att inte visa!

Minns du inte det andra inlägget? Klicka här.
Vi gick ut, jag och Han, för att titta lite på gården. Det var väl tredje eller fjärde gången Han firade Thanksgiving där, så för honom var det inte direkt någonting nytt att se. Men jag gick omkring med stora ögonen och kelade med getter och hästar. Och han gick omkring och log åt mina glada, barnsliga utrop "Tiiitta!!!" och "Åhhh har du sett...?!". Ja, klart han hade sett.
Det är en fantastisk plats: en vingård i Kalifornien, omgiven av gamla ekar och mjuka kullar. Själva huset är mjukt gul i en solvarm färg som min mamma skulle tokälska. Och nej, tokälska var inget ord innan det här inlägget skrevs, jag myntade det precis.
Och inne den där stugan lekte barnen kurragömma eller jage eller någonting under bordet. De trodde att ingen såg dem, men alla log mot varandra och visste precis vart barnen var. Bara hunden misslyckades med att hålla masken, varpå den stora flickan, fyra år, viskade till hunden "don´t look, you are giving us away!". Samma sak åt mig "No photos!"

Vi lämnade stugan så att barnen kunde springa av sig lite och så att vi vuxna kunde njuta av utsikten och av varandras sällskap.
Solen var låg men ännu inte på väg ner, skuggorna hårda som knivseggar. Och jag kunde inte låta bli att undra hur landskapet skulle se ut om det vore insvept i dimma, eller nerbäddat i solens allra sista, gyllene strålar. Det finns tillfällen man helt enkelt känner att man befinner sig på en plats vid fel tid.
Men det var vackert ändå. Väldigt vackert. Mina tankar vandrade iväg till Gotland. Just den här delen av Kalifornien hade många detaljer som påminde om Sverige. När jag gick där, bredvid Honom, kunde vi likaväl ha vandrat på hans ö, eller någonstans i Norra Ale. När amerikanskan klingade ut var det lätt att drömma sig iväg.
Högst upp på en av kullarna stannade vi, barnen sprang omkring och de flesta satt ner i skuggan. Jag gick runt kullen och tog fotograferade åt alla håll.
Solen blev mer och mer gyllene medan vi gick tillbaka mot gården, men det var inte en sådan dag man ser en fantastisk solnedgång. Inga moln och ingen dimma kunde fånga upp solstrålarna. Allting blev bara vitt. Himlen bleknade och mörknade, utan pampiga färger.
Men så var jag ju inte där för att fotografera, så det gjorde inte så mycket. Väl tillbaka i huset igen fick grabbarna för sig att tävla i armhävningar. Det var en låt där dem sjöng "up" och "down" sjukt mycket och man skulle göra armhävningar till dem orden. Så det var fyra minuter med up:s och down:s och fyra minuter, det är ju ingenting...
Två killar klarade att genomföra hela låten. Dock tyckte jag att en av dem hade en hel del att öva på när det gällde tekniken, det var nästan lite fusk där. Det här var ett av dem sällsynta tillfällena då jag var tacksam för könsroller, för att jag stod där iförd klänning och slapp vara med.
Sedan var maten klar och resten av kvällen tillbringades vid matbordet och sedan i Jacuzzin.
Jag somnade i bilen hem, efter en lång dag ute i friska luften med trevligt sällskap.

När man fotat lite mer abstrakt

Vad det är härligt med ledighet! Jag har varit så bortskämd det här året: först "semester" innan skolan började, när jag var tvungen att vara här tidigare för att gå en introkduktionskurs inför skolstarten. Innan dess? Ja, det måste ha varit under gymnasiet som jag senast varit ledig så här länge, och det var ett par år sedan. Fem år sedan, eller så. Jag har haft så fullt upp den här hösten. vad har egentligen tiden tagit vägen?
 
Nåväl, nu tar jag vara på den. Ytterligare bilder från en helt fantastisk promenad, med solnedgången framför fötterna och kameran i händerna. Livet blir inte mycket bättre än det är i dem ögonblicken. Då är allting fantastiskt.
Scrolla ner mot det förflutna