När julstämningen inföll sig

God jul och gott nytt år på er! Jag hoppas ni haft en fantastisk julhelg. Det har jag definitivt haft! Den började två dagar innan jul med en härlig julfest för de närmsta vännerna på ön. Vi gick all in med knytkallas och alla tog det hela på stort allvar!
Med hjälp av en av mina absoluta bästa vänner, Jenny, dukade vi fint i "salen" på på sambons barndomsgård där vi bor just nu. Jag fick äntligen ta fram mina fina tallrikar och dukar, bestick och annat roligt som legat i träda i många år. Jenny vek de finaste servetterna och jag letade rätt på varenda mässingsljusstake i huset. 
 Egentligen var dukningen superenkelt, men det blev väldigt stämningsfullt. Lite granris på borden och små pappersstjärnor från Rusta som jag köpte på utförsäljning för en femma styck. Den stora, grå duken är ett underlakan egentligen. De röda juldukarna fanns redan i huset, och den grå är troligtvis från Rusta den också.
Vi dukade upp mängder av små platser för mat och fika. Det blev riktigt mysigt och festen gjorde att jag verjkligen fick julstämning i hjärtat även i år! Det här är mitt favoritrum i det här huset, och det är som gjort för underbara julfester med vänner. 
Det var först några dagar senare som kattungen upptäckte julgranen. Julklapparna och julsnörena var ännu mer uppskattade. Höjdpunkten för kattungen var verkligen julafton, när snörena åkte av presenterna och blev tillåtet byte för honom att leka med!
God jul och Gott nytt år på er! 

När man läser vad man skrev idag 2015

På facebook 2015:
"Juletid.

Jag sitter med en kopp kaffe i köket och formaterar om en hårddisk. Igår retade den mig genom att stänga av sig konstant vilket hindrade mig från att jobba och jag irriterade mig verkligen på den. Bestämde mig för att ta kvällen ledigt från redigerande och starta om idag. Så nu sitter jag här och kikar ut över berg till hälften dolda av mjuka moln, palmer som lojt vajar i brisen och människor som påtar i sina kolonilotter intill mitt hus.

Det kunde inte vara mer fridfullt. Sambon sover fortfarande, tar sig sin första riktiga sovmorgon på ett halvår. Varje morgon startar man om. Varje morgon börjar vi om med ett fräscht sinne och förnyad kraft. Vissa dagar glömmer man det och iklär sig gårdagens stress tillsammans med rena strumpor. Den här terminen har varit den mest lärorika i mitt liv. Som fotograf men mest som människa. Att vara sambo med världens finaste människa har utvecklat mig så himla mycket. Att träffa och umgås med så många olika människor har utvecklat mig så himla mycket. Att jobba som lärarassistent har lärt mig så himla mycket. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig har varit så lycklig som efter den här terminen.

Jag vet att väldigt få av er kommer att läsa igenom den här texten, och därför tänker jag också vara väldigt öppen i den. Ni som läser får det som belöning, en inglimt i en annan människas värld. Idag lever vi bakom fasader, visar upp vad vi tror att andra kommer att klicka "gilla" på, och döljer vår vardag som vi ofta får ångest över, för att andras fasader ser så felfria ut. Jag har rensat ut på facebook och endast människor som är aktiva och nära i mitt liv har tillgång till det jag lägger upp. Det är så skönt. Det gör att jag känner mig fri.

När jag kom till USA 2014 var jag väldigt naiv. Jag ansåg att Sverige var ett dåligt land och jag ansåg USA som ett väldigt ytligt land. Nu är jag stoltare än någonsin över att vara Svensk, men jag skäms mer än någonsin över mina medsvenskar. Jag skäms över fördomsfullheten, bortskämdheten och trångsyntheten som sprider ut sig hemma. Jag skäms över jantelagen och över att allt ska vara så uniformerat. Här har jag träffat människor som inte har någonting, men som fortfarande är stolta och tar sitt ansvar och inte skyller "staten" för sina bekymmer. Här träffar jag människor som har tre jobb för att ens ha råd att studera, och som lyser av tacksamhet och livsgjädje. Hemma klagade studenterna på att bidragen var för låga, alkoholen för dyr och lägenheten för sliten. Men jag har aldrig träffat en student i Sverige som har tre extrajobb utöver sina heltidsstudier. Här bor folk fem personer i sunkiga hus som faller samman, utan isolering, och betalar lika mycket för sin lilla del i ett rum som jag betalade för min tvåa i Göteborg. Här har jag äran att känna människor som kämpar hårt och som är stolta över sig och sitt land. Hemma känner jag mestadels människor som tror att allt serveras på silverfat och som klagar på att lönen är låg eller studierna jobbiga eller kostnaderna för höga. Här har du inte anställningstrygghet och minimilönen är ungefär 60kr per timme för en vuxen människa. Den är tänkt att gå upp till runt 80kr. Hemma klagar folk på att dem inte vet vad dem vill plugga eller om det är värt det. Här drömmer folk om att få chansen att gå till College över huvud taget. Och vet ni vad jag skäms över? Att jag var en av dem. Som sköt upp mina drömmar för att jag inte visste om det "var värt det". Jag är så glad över att jag vågade släppa tryggheten och kasta mig ut.

Jag har aldrig varit så tacksam över någonting som jag är nu. Jag uppskattar allt jag har och allt jag äger så mycket mer än vad jag någonsin gjort. Jag lever på studiemedel, men det är ett av de förmånligaste lånen i världen. Många av mina medstudenter från andra länder har inte möljligheten att ta studielån, eller så är dem väldigt begränsade i vad dem kan läsa för att ha rätt till dem.

Jag har aldrig varit så lycklig som jag är nu. Jag bor med världens finaste människa, som uppskattar mig för den jag är och som stöttar mig i mina galenskaper. Jag har de allra vackraste och mest inspirerande vännerna, både i Sverige och i USA. Jag bor så bra, med bra folk, och vi har säkert ett av de bästa studentboenderna här i Santa Barbara. Jag längtar till min hund där hemma, till mitt jobb och mina kollegor. Jag har drömmar. Jag vet vart jag vill vara om tio år och vad jag vill göra då, och jag ser hur jag kan ta mig dit. Jag har inte haft drömmar sedan gymnasiet, men nu har jag det igen. Jag vågar drömma och längta, tack vare min underbara familj och sambo och mina vänner.

Med detta vill jag uppmana er alla andra att våga. Att ta ett steg tillbaka och se vad du har omkring dig att vara tacksam över. Se vad du till vardags tar för givet. Lycka är inte en splitter ny brödrost, utan att få känna smaken av rostat bröd. Lycka är inte att se bra ut på Facebook, det är att kunna skratta med den man älskar genom diskbergen. Har du drömmar, våga ta dig dit och skyll inte på någon annan för att du inte vågar. Ditt liv är ditt och du har fler möjligheter än vad du vill tro.

Till alla mina vänner: jag älskar er. Tack för att ni gör mig till den jag är. God jul!"

 

Det här skrev jag idag för två år sedan, och det är fortfarande lika sant. Jag känner precis samma sak. Om inte mer. Mer lycka, förvåning och stolthet över vad jag har, vad mitt liv innehåller. I skrivandets stund sitter jag på mitt kontor, det finaste kontoret i världen. Jag har ett kontor... jag har två jobb... jag har min sambo, samma fina människa som jag skrev om här för två år sedan... tre fantastiska husdjur. Den finaste och mest kärleksfulla och stöttande familjen i världen. Och jag har sambons familj, som sakta men säkert kommit mig närmare och närmare och som jag nu ser som min. Jag är så tacksam för hans familj, för vad våra familjer gjort och gör för oss. Utan våra familjer skulle vi inte vara dem vi är idag eller vara där vi är. Utan Sverige, så fyllt av möjligheter och hjälpmedel. Ingenting har egentligen förändrats, förutom att min utsikt just nu är ett blött fabrikstak och en grå himmel bakom kala, stilla trädgrenar. Jag utmanar dig till att luta dig tillbaka och ta några minuter och bara tänka på allt du är tacksam över och vad dem runt omkring dig betyder för dig. Vilka människor har hjälpt dig att bygga upp din värld och förgyller den varje dag?

När man sydde julgardiner

Julgardiner är något som jag aldrig riktigt prioriterat. Jag har inte ens funderat över det, inte direkt haft ett hem där fdet behövts. Men nu i år fick jag lite extra ansvar för att göra julfint i huset vi bor i, och då kändes julgardiner plötsligt väldigt viktigt. Men bor man på en ö är utbudet på gardiner längre än 250cm inte särskilt stort, i alla fall inte för rimliga priset. Jag kikade på några allternativ och på internet, men det var femhundrakronor och uppåt som gällde, för gardiner jag inte tyckte såg särskilt fina ut och som bara ska sitta uppe någon månad. Så jag fick en snilleblixt, tyckte jag, och köpte två par billiga vita gardiner på Rusta (Tove, 79kr/paret). Sedan klippte jag helt sonika av den ena och sydde ihop den med den andra. Mellan dem, för att dölja vad jag gjort, sydde jag ett guldband jag redan hade hemma. På det viset ser man inte att det är två gardiner som sytts ihop till ett par. 
Ni fick jag det att låta väldigt enkelt. Det var det inte riktigt. Det tog säkert en vecka från inköpet tills jag var klar. Först hittade jag inte pedalen till symaskinen, sedan fick jag låna en pedal fast till en äldre symaskin som tillhör sambons styvmor. Det var så klart fel märke så jag fick låna hela maskinen istället. Men då fungerade den inte korrekt så jag tänkte be och få låna sambons mammas symaskin istället. Klockan hade däremot rusat iväg och blivit närmare halv elva så då sköt jag upp det till nästa dag istället.

Då hittar jag min symaskinsfot, men inte elsladden. Min mamma påstod att det var enkelt att få tag på en sådan, så jag tittade hur uttaget såg ut och begav mig mot öns enda tygaffär och enligt google, enda symaskinsreparatör. Men hon hade ingen att sälja eller låna ut, så jag svängde in på en second handaffär. Där hittade jag en sladd som sg ut att passa, så jag chansade på 10kr och den fungerade! Sedan bar det hem för att sy. Då fick jag brottas med min symaskin ett tag, för den fungerade inte som jag mindes. Och när jag änligen kunde sy, nålade jag fast och gjorde klart gardinerna efter att ha mätt väggen och gardinstången typ tre gånger. Efter sista sömmen inser jag att gardinparen jag fäste ihop är olika breda, näsatn en decimeter. Jag döljer det så gott jag kan, hänger upp dem och inser... att längden som var angiven på förpackningen och deras faktiska längs skilde ordentligt. Ena paret var en decimtere för långt, andra var perfekt i ena hörnet och blev sedan tre centimeter länfre i andra.... jag brydde mig inte. Jag var bara lycklig att äntligen ha julgardiner!
 Kattungen var instängd på övervåningen medan jag sydde, men bevakade städningen från sin egna plats i den före detta fruktkorgen i fönstret som sambons styvmor ställt dit åt honom. Det är verkligen den bästa platsen i huset, enligt honom. Hans fruktkorg.
Scrolla ner mot det förflutna