När man var på husvisning

Den näst sista dagen 2017 gjorde jag och sambon någonting vi aldrig gjort förut. Vi gick på husvisning. Ute på landet, lagom långt från stan, ligger en gammal gård som nu ska säljas. Bilderna på nätet var fina även om utgångspriser var väldigt högt. Men vi bestämde oss i alla fall att kika på det. Vårt största mål 2018 är att köpa hus. Vi längtar efter någonting eget, där vi kan börja vårt liv tillsammans på riktigt. Något beständigt och långvarigt, tillräckligt skamfilat men inte alltför skabbigt, som vi kan ha som bas resten av vårt, förhoppningsvis, långa liv tillsammans. Egentligen skulle jag bara visa sambon vad huspriserna på Gotland låg på, men vi fastnade genast för huset och bestämde oss för att i alla fall titta på det.
Det var ett gammalt hus byggt i sekelskiftet mellan 1700- och 1800talet, med en charmig veranda framtill och lagom mycket byggnader och mark till. Solen sken för första gången på länge när visningen kom, så det lilla huset visade verkligen upp sig från sin bästa sida den där lördagsmorgonen. Båda sambons föräldrar kom dit för att se det och det var riktigt mysigt att knalla omkring och drömma, fundera och prata.  
Huset hade ganska låkt i tak, särskilt i dörrarna, men det var charmigt och ganska orört. Renoveringsbehovet var väldigt stort, med alla de där stora, dyra sakena kvar att åtgärda. Alla badrummen behövdes göras om från grunden, kök, byte av värmesystem och fönster, men kanske störst av allt, takbyte och all el behövs göras om. Men det är verkligen något sådant som det här vi drömmer om. Något charmigt, gotländskt, med lite uthus och hagar och möjligheter för framtiden. 
Det lantliga läget var jättefint och trädgården supermysig. Det var inte svårt att drömma sig bort till hur det skulle kunna bli, någon gång i framtiden. Men som med alla hus måste man skjuta drömmarna åt sidan och titta på vad det faktiskt är. Ett väldigt gammalt hus i stort behov av kostsam kärlek. Inte bara lite kosmetiska förändringar. Men det var himla skönt att drömma. Att gå där tillsammans och prata om framtiden, vad vi vill och vad vi drömmer om. Efter visningen kände vi oss ett steg närmare drömmen om ett eget boende. Nu har vi en bättre bild av vad vi vill ha. 
Hollie tyckte mest att vi tog för lång tid på oss. Hon satt och väntade i bilen medan vi kikade på vad som skulle kunna bli ett framtida hem. Hon fick komma ut och titta när alla andra åkt, men hon var inte särskilt intresserad av annat än att få gosa lite med husse. Så det bar iväg bort från det lilla huset på landet och iväg till kontoret, med våra hjärtan fyllda av drömmar och visioner. En fantastisk avslutning på ett år.  
 Vad vore livet utan drömmar?

När minnena tar vid

Nu närmar sommaren sig sitt slut. Två månader drygt, har vi bott i Sverige nu. På två månader har så himla mycket hänt, så himla lite hunnits med. Världen snurrar, obönhörligt. Hur kommer vi minnas den här sommaren? Jag kommer att minnas bråk, oro, rädsla och sorg. Hela 2017 kommer att ha en melankonisk ton i mina öron framöver. Det har varit Avskedens år, Bråkens år, Rädslans- och Sorgens år. Vackra själar har vandrat iväg alldeles för tidigt, bråk har blossat upp där jag trodde bara kärlek brann. Men jag hoppas också att jag kommer minnas stunderna som var så vackra. Minnas hur det kändes att stå i rummet som osade av damm med en lycklig gammal hund mitt i det, döv för byggandet och bara glad över att få vara med. Minnas hur det var att skratta med sambon och se hans ögon lysa när han fick bygga igen. 
När jag tittar på bilden på sopborsten kan jag inte låta bli att le. För sedan dess, sedan bilden togs, har så mycket hunnit hända. Borsten är nu favoritleksaken för den lilla valpen som nu sover vid mina fötter. Hon, som knappt var född när vi började renovera rummet, men som flyttade hit och bodde med oss i gästrummet medan vi avslutade den. Jag hoppas jag kommer att tänka tillbaka på den här sommaren och se det vackra, istället för det mörka. Att jag kommer att minnas hur mycket vi längtade efter en egen säng, efter en garderob, efter ett hem. Minnas hur sambon gick från att säga "Annies drömmar" till "våra drömmar". Minnas hur det var att anlända till Sverige igen och sitta på tåget och se de lummiga träden virvla förbi därute. Den stora delen av sommaren består redan av minnen. En liten del är kvar att uppleva. Den bästa delen är kvar. Delen där vi sakta landar och hittar hem, slappnar av och njuter. 
Nu kan jag ligga i sängen i vårt sovrum och njuta av tapeterna som sitter på väggarna istället för i en kasse i garderoben. Nu kan jag njuta av att se gamla kära ägodelar, som i sig själva bär med sig minnen, återigen komma upp ur lådorna för att älskas och användas. Jag hoppas att jag får ligga i detta rum i många, många år och fylla det med vackra minnen som väger ut de tunga som först fyllde sommaren. Jag hoppas att jag snart kan titta tillbaka på dessa bilder och känna "jisses, tänk att det såg ut sådär?!".
Så här såg det ut för några veckor sedan. Idag ser det helt annorlunda ut... men mer om det nästa vecka!

När kraften återvänder

Jag tog en hel del viktiga beslut tidigt i veckan samt i förre veckan, och dem har givit resultat. Tid och energi är tillbaka, och med det livsglädje, lycka och drivkraft. Den här helgen var jag ledig. Ledig. Jag minns inte ens att det ordet existerade. Men nu var jag alltså det, så jag och sambon satte igång att slutspurta inne i sovrummet där vi renoverar. Men när det var slipdags tog jag hunden till balkongen och lackade stolar istället.
Jag har köpt två snygga rottingstolar på Rusta, och sedan hade jag en liknande från IKEA sedan tidigare, som alla är tänka för utomhusbruk under tak. Vi har nu en superfin liten balkong som visserligen är oskyddad, men som är i lä, och då tänkte jag chansa. Jag har köpt riktigt stark lack, och nu behandlat stolarna, så får vi se om dem tål väta bättre. Om inte annat kommer dem vara sjukt snygga där så länge dem håller. Experimentet har startat! Jag stod på balkongen och lackade tre stolar medan valpen som vid mina fötter. Och under tiden slipade sambon i sovrummet:
Hans mamma var gullig och dammsög rummet tidigar på dagen. Jag försökte försynt säga att det inte var någon idé eftersom det ändå skulle slipas samma kväll, men hon dammsög ändå. Supersnällt, men hon skulle nog bli lite ledsen om hon såg det nu, några timmar senare... fast nu har vi slipat klart och det är dags att städa igen, för idag ska det tapetseras! Äntligen!
Och kanske, kanske, om vi har tur, kan man flytta in ikväll. Kanske. Jag vågar inte riktigt tänka på det. Det ska upp lite färg också, och garderoben är inte klar, men den tycker vi man kan ta allt eftersom. Det viktigaste är att få flytta ut ur gästrummet, särskilt eftersom vi får besök där senare nästa vecka.
Lister är uppe, dammet ligger som en fint täcke över golvet, och vi ser äntligen ljuset i slutet av tunneln! igår fick vi hjälp av sambons styvbror och hans kompis, som kikade förbi och erbjöd sig en hjälpande hand. Det är otroligt vad fort det går, när man är många! Och den här valpen... hon sover igenom bormaskiner, slipmaskiner, hamrande och skruvdragare. När vi kliver in i sovrummet för att arbeta går hon snällt och läger sig i gästrummet alldeles själv för att sova. Vad har vi gjort för att förtjäna en sådan liten drömvalp?! 
Här var hon en trött medhjälpare vid stolslackeringen...
Scrolla ner mot det förflutna