När man gjort det man älskar allra mest

 
En molnig himmel. Mörkt, hotfullt glågrå med moln som mullar över varandra i sin jakt på att hinna först över himlavalvet. Vingslag av fåglar, enstaka tjut när dem ropar till varandra över bruset av vågorna vid havet. Havet, nästan stilla. Nästan lugnt. Skimrande som en gigantisk spegel vars glas är så gammalt att det visar en annan verklighet än den vi ser med våra ögon. Det är det perfekta vädret att vandra längs kusten.
 
Jag tänker på glas när havet ligger så stilla. Det ser ut som en glasskiva med aning skrynklig yta, och jag vill sträcka ut mina fingrar och smeka den blanka ytan. Jag föreställer mig att den skulle vara sval mot huden, precis som glas. Att den skulle hålla, ett ögonblick, innan ytan brast. Havet ser ut som flytande silver under stormmolnen. 
 
 
Det var det här jag längtade mest till, när jag satt i solskenet i Kalifornien och saknade Sverige. Efter dessa stunder av absolut stillhet, då man inser hur liten man är. Hur liten mänskligheten är och hur stor och vacker, våldsam och kraftful vår värld är. Man går där och väntar på att himlen ska öppna sig och fälla iskalla vattendroppar i ens ansikte. Men vattendropparna som faller från himlen är varma så här års. Inte alls obehagliga. Jag älskar känslan av sommarregn mot mina kinder och i mitt hår.
 
 
Dofterna av sommar är som allra starkast just innan regnet faller. Det är som om hela världen håller andan, förbereder sig. Just innan solnedgången, de kvällar sommaren är insvept i moln, är färgerna som allra starkast och dofterna som allra mest intensiva. Det är som att vandra i ett drömlandskap och man vill inte vakna. Men till slut går solen ner ochd et är slut. Och jag måste vänta till nästa gång.
 
 
Och just då jag tror att molnen ska ge vika, att jag måste springa tillbaka till bilen som jag vandrat allt längre bort ifrån, då öppnar sig molnen. Men ut kommer inga droppar. Ut kommer inget oväder. Ut kommer kvällens sista solstrålar och himlen färgas rosa ett ögonblick, innan solen är borta och kvällen blivit natt. 
 
Och den enda väg jag kan gå är hem, med kameran fylld till bredden med bilder,
och hjärtat till bredden fyllt av fridfullhet.
 

När man var inne i de Karlsborgska skogarna

Inte långt ifrån sambons stuga låg en vacker skog. Jag och sambon var ute med Hollie när jag helt plötsligt tjöt till och traskade in bland de mörka stammarna. Det var magiskt, en riktig John Bauer-skog. Just i hjärtat var det så mörkt och vackert att jag tvingade sambon att ta bild på mig när jag satt på en sten just där skogen var som mörkast. Jag får ju så sällan var med på bild då jag alltid håller i kameran annars... 
Hollie var nyfiken på vad jag tittade på. Hon tyckte det var himla roligt att husse och matte ville gå i skogen med henna och jaga kottar, kasta pinnar och skutta mellan stenar där marken var fuktig och en dold bäck flöt fram. Tänk att skog kan vara så annorlunda. bara ett tiotal meter ifrån platsen där jag satt öppnade träden upp sig och hela världen belv ljusare och gästvänligare, men inte lika magisk. Där hojtade jag åt sambon att stanna till och lydig som han är gjorde han det i alla fall ett ögonblick... innan han fortsatte genom skogen.
 
Jag har aldrig varit ett fan av barrträd och barrskogar, men jag måste medge att just den där platsen var otroligt fin. Det var nästan tråkigt att vandra hemmåt igen, tillbaka in i solskenet och värmen. Men det var himla skönt att slippa myggen! Jisses vad det var mygg där i skogen.
Vad föredrar ni, lövskog eller barrskog?
 

När man visar sambons stuga

Nu när jag visar dessa bilder har han just städat ur den är lilla stugan och lämnat tillbaka nycklarna. Bor du, eller vill du bo, i Karlsborg så är den numera ledig. Jag var på besök hos honom för någon månad sedan men hade så klart glömt minneskortet i datorväskan så jag hittade just igen bilderna.

Här trivdes han väldigt bra, och så gjorde även Hollie de gånger hon följde med dit. Det var ett litet attefallshus som han hyrde under ett halvår, men bodde i betydligt längre än så tillsammans med en av sina bästa vänner, medan dem arbetade på Karlsborgs militärbas. Sambons tjänstgöring är över nu, så han behöver längre inte ha den här gulliga stugan till sitt förfogande. Men jag är riktigt glad över att jag hann ner och ta bilder på den innan han sa upp den.
Det var verkligen en fin stuga, om än lite typiskt ungkarl med lite röra i alla hörn och brist på dekoration. Men så skulle ju sambon inte bo där så länge och såg ingen mening med att dekorera den. han tog dit lite porslin och sovsäcken, det var i stort sett allt.  
Stugan var egentligen inte en stuga, utan gaveln på en gammal lada. Så ni skymtar resten av ladan genom fönstret uppe på väggen... men det såg ut som en stuga och det fanns ett litet badrum med dusch, en matvrå och ett sovloft. Jag blev väldigt inspirerad att bygga ett attefallshus i samma stil. Det var en ganska smart layout och den var hemskt trivsam. Där satt han och redigerade medan jag var på besök, och jag passade på att sitta på trappan och läsa med Hollie vid fötterna.
Det var varmt och skönt, och golven var härliga att gå barfota på. Det kändes verkligen som en sommaridyll. Jag hade bikini under klänningen och hade håret i en lös knut. Det är så skönt att få bry sig så lite om hu rman ser ut. Stugan låg så avskilt att det bara fanns ett enda bebott hus inom synhåll.
Och Hollie ville självklart vara med, men inte sitta still, på kort...
Scrolla ner mot det förflutna