När man lekt flytthjälp

Den lediga dagen idag - för övrigt den första på en vecka! - spenderades till hälften med redigering, en halvtimme for jag iväg och fotade en båt, och resterande hjälpte jag en av de bästa vännerna att flytta. Jag älskar flyttar! Jag älskar att problemlösa, packa in så mycket man kan så smart som möjligt i små utrymmen, känna musklerna arbeta när man bär och konkar, och se en tom yta förvandlas till ett hem! Imorgon efter jobbet ska jag antagligen komma över några timmar och skruva lite möbler. En timme, medan sista kärran åkte, spenderade jag på deras nya balkong med telefonen och instagram. Jag älskar nya vinklar, och ovanifrån är inte det jag vanligtvis fotar. Skulle gärna stå på den balkongen med ett teleobjektiv! Vilka mönster och texturer man såg!
 
Den bästa kameran är den man har med sig. Imorgon ringer klockan 4,45. Morgonpass tre dagar i sträck innan det blir dags för helg. En eferlängtad helg!

När hjärtat skriker av lycka

Jag vaknade ur någonting som närmast kan beskrivas som en mardröm, strax innan klockan fyra på morgonen. I två timmar kämpade jag med att somna om, men det gick inte. Jag satte mig vid datorn och fick sällskap i skype. Det är fördelen med att ha någon man tycker om på andra sidan jorden. Någon annan är vaken sex på en söndag - för det här hände igår. Vid åtta tittade jag ut och ett lätt regn föll och svepte in naturen i en ljust grå dimma. Jag tog Miranda och Sony-A och rusade ut till bilen och körde ut ur det till synes öde samhället.
Enstaka bilar körde förbi och tittade nyfiket när jag gick där med två kameror om halsen: analoga Miranda och digitala Sony-A. Jag älskar att fota analogt. Att inte bara bränna av bilder, utan att i lugn och ro leta rätt vinkel, fundera. men det är skönt med det digitala allternativet: bränn av snabbt när man ser någonting och se resultatet direkt. Att ha mina två kameror ger mig det bästa av två världar. Jag lyssnade på de trötta småfåglarna som mjukt börjat sjunga - eller snarare slutat för natten.
Och mitt hjärta skrek ut sin lycka, mina fötter dansade fram och på läpparna bredde leendet ut sig, oundvikligt. Det är det här jag älskar, det är det här jag brinner för. Min passion, det som får mig att känna att själen andas. Ni vet, som gör allt annat värt det. Äventyren jag har med kamerorna i naturen är det roligaste jag vet, och jag längtar tillbaka till USA nu där jag planerar en massa äventyr: jag tänker ta med mig tältet dit och tillbringa mina helger med att fotografera, uppleva, se. Förra året tog jag mig vatten över huvudet, men jag har lärt av det. Det är ju det här jag älskar, det här jag vill göra. Så varför gör jag det inte oftare?
Och som anektdot kan jag tillägga att, ja, jag höll på att inte komma loss med bilen, som sjunkit ner en aning i den mjuka myllan - i nedförsbacke. Det fick bli full gas och backen och när jag kom upp sprutade jorden från framdäcken. Men parkeringen var ju så liten... haha. Kul om jag och bilen hamnat i älven...

När man mötte solnedgången

Jag mötte solen när jag gick hem från tåget häromdagen. Jag gick och nynnade och kände värmen i nacken. Vek av. Hamnade på Ekekullen. Nynnade högre och tryckte in glasögonen i pannan medan jag tog bild efter bild. Min chef frågade mig tidigare i veckan om jag vill bli butikschef. Hon tycker att jag har potential. Vad vill jag?
Jag vill kyssa solnedgången med kameran. Jag vill att vinden smeker mina kinder medan jag sträcker på axlarna för att nå bara lite, lite högre. Jag vill känna doften av mjuk jord när jag vilar hakan mot marken och väntar på att blomman ska vajja åt rätt håll. 
Jag vill springa längs med skogsstigen och hinna sätta ner stativet i tid att fånga morgondimman innan den dansar iväg. Jag vill springa i kapp med morgonljuset, dansa ikapp med kvällssolen. Jag vill stå på höga berg, jag vill utforska de branta dalgångarna. Jag vill hitta den där vinkeln, den där platsen, vid just den där tidpunkten.
Men vem skulle betala mig för att göra det? Det är magiskt, för mig. Heligt. Att existera i ögonblicket, se det. verkligen se det, inte bara genom sökaren utan med hela själen. Vissa påstår att folk som fotar mycket missar att titta. jag fnyser åt det. Dem som fotar mycket lär sig att titta desto mer, lär sig att se det alla andra ser förbi. Ser. Ser de där tusentals detaljerna. De miljoner grässtråna som vajar i solnedgången. Dem som andra går förbi i stressen mot att komma hem och laga middag.
Jag vill vara fotograf. Naturfotograf. Men det betalar sig ju inte särskilt bra. Så vad ska jag tjäna pengarna på? Butikschef vore fantastiskt kul. Jag älskar mötet med människorna. Utmaningarna. Relgerna och rutinerna. Jakten, kampen. Att bygga om, exponera. Att hjälpa till. Jag drömmer om att ha en egen butik. En liten gårdsbutik på Gotland där jag kan sälja min kosnt och mina fotografier. Där jag kan ha en ateljé på gården. Ta fantastiska bilder, måla, pyssla. Vägen dit? Den är lång. Kanske går vägen dit genom kameran? Kanske går vägen dit genom att bli butikschef, kanske jobba i fotobutik? Kanske måste jag ta ett butiksjobb på Gotland för att ta mig dit? Jag bryr mig inte om vad jag jobbar med så länge jag är lycklig. Butiksjobb med rätt människor gör mig lycklig. Men ingenting gör mig så lycklig som att vara på jakt med kameran redo.
Jag tänker inte bli en av dem som kommer med dåliga ursäkter. Jag tänker bli en av dem som vad jag än gör, kommer att älska det. Och just nu står jag med en fot i butiken och en fot i studion. Och det är ju vägen dit som är det roliga, så varför oroa sig? Vad jag än "blir", är det viktigaste att det gör mig lycklig.
Scrolla ner mot det förflutna