När man byggde något man drömt om!

Jag drömde om att bygga en soffa av en säng, som jag sett på Pinterest. Men det kändes inte värt att lägga pengarna på det nu, när jag så snart flyttar hem. Men så stod det en övergiven säng vid vägkanten, och sambon hjälpte mig att bära den hem. Och så var det ju Monthly Makers med tema trä. Två flugor i en smäll, eller ödet?
Förra året såg jag Monthly makers och jag ville så gärna delta. Jag gjorde utmaningen i Januari men sedan drog terminen igång. Dessa bilder har legat i datorn i ett par veckor nu i väntan på tid att hinna upp på bloggen. Så jag passar på nu på skottdagen, sista chansen att ladda upp dem och vara med i skaparutmaningen! Haha. Även om det egentligen är för sent, för i Sverige är det redan Mars nu. Men i alla fall. Den här bänken var superenkel att bygga. Jag gjorde nästan allt själv, men lät sambon skruva i ett par skruvar, eftersom han tiggde så fint. Han älskar också att bygga.
Så här såg bänken ut när den var färdigbyggd! Sambon fick bestämma färg. Jag ville ha något uppiggande, något som poppade ut lite. Inte vitt, det skulle ha smällt in med staketet. Och jag spacklade igen lite hål, så att lämna den omålad fanns inte på kartan. Det var ju en säng van vid att bo inne, så något skydd mot väder och vind behövde den ju.
Och den blev grön! Fast, det visste ni ju. Kika på fina andra trägrejor HÄR!

När en hektiskt vecka går mot sitt slut

Den här terminen kommer nog att bli den mest hektiska hittills. Vi är en månad in på terminen och jag har verkligen fullt upp. Jag insåg igår att jag inte har någon fritid alls. Det finns alltid något som behöver göras, mejl ska skickas, bilder redigeras, läxor ska göras. En del av mig undrar om det är så här resten av mitt liv kommer att vara: Ständig stress men också så sjukt mycket glädje. Det är så kul. Särskilt allt som har med bröllop att göra. Det är verkligen ett helt nytt kapitel av mitt liv!
 
Läxorna är roliga. Lektionerna underbara. Jobben går superbra. Projekten på fritiden får jag hålla nere på, men det går ändå bra. Idag har jag filmat, som omväxling! Jag skulle behöva semester, haha. Men att filma känns som semester. Det var säkert ett halvår sedan som jag filmade något vettigt. imorgon blir det samma sak: jag ska filma hela dagen och redigera lite innan det blir lite mys med vänner. Äntligen några timmar ledigt!

Tills döden skiljer oss åt

Du låg där på marken, som om du lagt dig ner för att betrakta himlen. Den blå, molnfria tomheten ovanför oss. Du stirrade upp mot den utan att se den, dina fötter pekade upp och jag hoppas att din själ begivit sig dit, om du trodde på himlen. Jag stirrade på dig och någon minut blev till många fastän jag var paralyserad i ögonblicket. Att se dig ligga där. Fastän jag stirrade på dig så länge kan jag inte minnas hur du såg ut. Men jag minns henne. Hon som larmade sos. Jag kommer nog alltid att minnas hennes minspel, koncentrationen, hur hon vände dig ryggen som för att koncentrera sig bättre. Och alla andra. Vi alla andra, som stod hjälplösa och bara glodde, vill ehjälpa till men som var maktlösa.

Jag gick. Det tog lång tid, för jag stannade om och om igen och tittade på dig. Vi har nog aldrig träffats, men du förändrade mitt liv idag. När du tappade kontrollen och miste livet. Och jag höll mig lugn och tog en medmänniska till skolans sjukstuga för att se till att hon fick prata ut. Hon grät och skakade; jag var lugn. Jag undrade vad som var fel med mig, hur jag fortfarande kunde tänka så logiskt. Vi är olika, vi människor. Vissa klarar akuta situationer bättre än andra. Men alla berörs vi av dem. Många timmar senare brast det och jag grät för dig och din familj. Chocken släppte tillslut. Här vandrar jag i mina bekymmer som tidigare idag kändes så svåra, och där låg du och fick aldrig mer en chans att bekymra dig.

Tills döden skiljer oss åt lever vi människor sida vid sida. Och vi mitt i ungdomen tänker aldrig på hur skört det är, det där livet, och hur nära den är, den där döden. Vi blir tillsagda hur långt livet är. Jag ringde min sambo och berättade hur mycket jag älskar honom och hur mycket han betyder för mig. Det tog någon sekund. Och livet kan vara över på ett ögonblick. Man har inte tid att vänta med att leva. Ingen har tid att vänta på att älska. Lycka är någonting man väljer och ingenting man får. Och jag känner min än mer övertygad om att jag vill bli bröllopsfotograf. Få vara del av människors allra lyckligaste och största stund i livet. Jag vill leva mitt liv skrattandes och när jag går vill jag att mitt ansikte ska vara fårat av skrattrynkor. Jag väljer att greppa tag om mitt liv och göra det bästa av det. Tills döden skiljer oss åt.
All kärlek till din familj <3
Scrolla ner mot det förflutna