När man är skomakarens barn

Uttrycket "Skomakarens barn har alltid sämst på fötterna" eller "skomakarens barn har de sämsta skorna" är rätt väletablerat och det brukar ju oftast vara så. Man har inte tid att tänka på sig själv när man har något som yrke. Jag brukade önska mig en snickare som pojkvän innan det tog fart mellan mig och sambon, för jag hoppades på ett fint hem. Jag är himla glad att det blev en filmare istället, för nu blir hemmet färdigsnickrat (även om det inte alltid är rakt och även om det inte alltid går fort) fast av mig, och film har jag inte så stort behov av, så det gör ingenting om vi inte har det. Men... foton. I vardagsrummet hänger en stor ram och väntar på ett familjefoto. Jag tänkte ta ett i somras när fälten var gula. Jag tänkte ta ett i höstas när löven var röda. Men hann jag det? Nej.  
 
Nu när vi var i Ramnäs tog jag ju fina bilder på mig och Livia, men jag vill ju ha med sambon på bild också. Att få till det var lite svårare och tillslut blev det "men vi måååste hinna nu innan vi åker" och vi tog typ tio minuter med kameran. Livia behövde sova och var skitsur! Hon skulle absolut vara i min famn, och bara för det var sambon tvungen att försöka ta henne... han tyckte det var jätteroligt. Jag ville bara få till en seriös bild så jag var mindre glad även om hans skratt smittade mig. Livia hade kräks ner/spillt ut någons kvarglömda kaffekopp på alla mina kläder så jag kände mig väldigt obekväm i min "outfit", det enda som var rent i väskan innan hemfärden. Men jag och Livia matchade i alla fall, vilket jag tyckte var lite gulligt.
Att ta bild på sin egen familj är verkligen inte lätt! Inget jag rekommenderar. Då var det helt klart enklare (och roligare) att ta några bilder var för sig med Livia. Fönstret vi hittade var så himla fint, en riktig dröm att fotografera i! men inte när vi stod där och trängdes alla tre. Två och två var det perfekt! 
Sambon ska alltid försöka härma minerna han tror Livia gör... INTE en hit när jag vill ha seriösa, fina bilder! Det slutar oftast med att de ser lätt förvirrade ut bägge två.
 
Särskilt älskar jag närbilden på mig och Livia. Hon skrattar verkligen med alla tänderna. Hon har börjat skratta när kameran/telefonen kommer upp. Jag hoppas det innebär att hon ärvt sin pappas glädje att stå framför kameran, och inte min glädje att stanna bakom. Lilla skrutt, vad jag älskar att ta kort på dig!
Och på sambon, så klart. Hans hår var lagom galet dagen till ära. Jag hoppas Livia ärver hans lockar. Det verkar så än så länge. Hon har lite lockar på huvudet, men inte hans korkskruvar (än). Jag hoppas det kommer när hennes hår blir längre. Han hade inte heller korkskruvar i den åldern. Och mitt hår var lika vattenpass-rakt i den åldern som det är nu. Att det ser lätt vågigt ut på bilderna beror på att jag oftast har håret i fläta på natten och kvällen innan hade jag duschat, så det torkade aningen lockigt. Det är min enda chans för lockar! 
Nu har vi i alla fall lite bilder på oss. Nu ska vi bara lyckas välja någon att printa ut.
Några favoriter, någon?
 
Scrolla ner mot det förflutna