När det är dags att åka igen

Så var det dags, att hoppa in i bilen och åka söderut igen. Att lämna mamma och Tova, hennes bolltokiga hund, att lämna den totala tystnaden där brusandet av löv tycks mullra över vidderna i brist på ljudet av fordon. Det är dags att lämna lugnet och åka ner tillbaka till sensommaren. Här uppe har hösten anlänt, om än bara försiktigt, med gula inslag i björkarna och utblommade rallarrosor i dikena.
 
 
Nästa gång jag kommer upp, har trädens löv fallit, och grenarna kommer att vara täckta av ett tunt lager frost. kanske har snön fallit, inte bara några flingor, utan ett tunt lager på marken. Nästa gång jag kommer upp har mamma höstlov och vi kommer kunna umgås mer. Då kommer min syster att vara med, och mitt hjärta kommer att vara till bredden fyllt av julkänslor, för så är det alltid i november. Men nu, nu har första frosten just kommit, och naturen har börjat förbereda sig på att fälla sommarens miljontals bland. Och jag vänder söderut mot Ramnäs och sedan Hallstahammar, kanske även Västerås och Uppsala. Jag kommer att ha en vecka innan båten går tillbaka, att hälsa på släktingar och att lära känna sambons nya arbetsplats, som jag också kommer att arbeta me på projektbasis. Nya kontakter kommer att knytas, nya projekt startas. Hösten är tiden för nystart och förändring. För mig börjar det idag. Hej, hösten.
 
Vi ses i november, Jämtland.
 

När man gjort en mentalbeskrivning

 
Jag skrev igår hur gulliga valparna var, men jag skrev ingenting om hur det gick för Hollie på mentalbeskrivninge, den egentliga anledningen till att vi åkte upp till Sundsvall. Nåväl, det gick jättebra. En beskrivning är inte en stämpel om en hund är bra eller dåligt, utan snarare en utvärdering som berättar för uppfödaren om hon avlat på bra gener, och för oss vad vår hund är lämplig för och vad vi kan förvänta oss av henne i olika situationer.
 
 
Jag lämnade mobil och kamera i bilen, för jag trodde att det skulle dröja länge innan det var vår tur. Men tack vare strykningarna, var jag helt oförberedd när vi ropades upp. Flera av de andra hundägarna utryckte nervositet. Jag var mest nyfiken. Det var ju inget "prov", så jag såg inte vad jag skulle vara nervös över. jag var bara ruskigt nyfiken på hur Hollie skulle reagera när främmande människor hoppar fram ur buskarna, på skott eller plötsliga läskigheter.
 
 
Vi fick vad man skulle kunna säga var högsta beröm. Hollie är inte lättskrämd, men nyfiken. Hon blev inte rädd förrän "spökmomentet", när två konstiga vita figurer hoppade fram och sakta rörde sig mot oss. Då skällde hon och ställde sig framför mig, som för att skydda mig. Hon hade koll på dem hela tiden, tills att dem vände sig från henne och stannade. Då släppte rädslan och hon spang självmant fram för att undersöka vad det var, och när hon insåg attd et var människor blev hon glad och hälsade glatt på dem. Över lag fick jag höra att jag har en väldigt trygg, nyfiken dam, lagom lekfull och med en väldigt fin relation till mig. Tydligen tittade hon mycket på mig för att kolla hur jag reagerade eller om jag skulle komma med något kommando. Jag, som var tvungen att stirra rakt fram, såg nästan inga av hennes reaktioner. Men jag hörde att hon fnyste åt overallen som flög upp några meter bort och jag såg i ögonvrån hur hon tittade på mig vid den rasslande tunnan. Jag hörde hur hon glatt tuggade gräs när vi kollade passiviteten i tre minuter. Hon är en mycket stabil hund. Inte ens skotten skrämde henne. Jag kunde inte ha varit stoltare.
 
 
Så det var med glädje jag släppte henne med en syster och en bror, så att dem fick springa och leka, efteråt. Gosade valpar och åkte med på lunch med några andra av deltagarna innan jag körde vidare mot Jämtland och mamma. Stolt och lycklig, med en väldigt trött hund bak i bilen. Det var en otroligt rolig söndag och det var så kul att se likheterna och olikheterna mellan syskonen. Att Hollies systers öron stod upp medan brödernas låg precis som Hollies. Att Hollies syster var lika tyst som Hollie och tydligen reagerade typ likadant på "spökena". Att bröderna var mycket mer "pratiga" än flickorna. Hollie var minst av alla, med någon centimeter i mankhöjd till sin närmaste syster. Hanarna var mycket större. men alla var lika kärleksfulla och sociala.
 
Bild från Sara, Millis ägare.
 
Nedan ser ni vårt tappra försök till en gruppbild. 
 
Bild från Sara, Millis ägare. Messi, Hollie, Aiko, Millie och Fade.
 

När man varit med Hollie på Timrå BK

I helgen träffade Hollie fyra av sina helsyskon igen! Det skulle ha varit fem, men två var tvugna att stryka och den ena kom inte alls ens för att titta, vilket var lite tråkigt men knappast konstigt. Vi var alltså fyra från kullen som körde mentalbeskrivningstestet, och en som satt och väntade i bilen och fick träffa syskonen efteråt. Det var lite roligt i just Hollies kull, eftersom dem var åtta valpar, fyra tikar och fyra hanar, där två av varje hade ungefär samma teckning. Nu var det en från varje teckning som körde, två tikar och två hanar. Det var himla kul att se.
 
Och med som stöd, eller snanare maskotar, var Hollies nya halvsyskon som ganska nyligen flyttat hem till sina nya familjer. Uppfödaren behöll en liten flicka, med vackra blå ögon, och en av de andra valpköparna hade vägarna förbi och dök upp med sin lille hane. Det blev ett kärt återseende både för mor och son. Chili, Hollies mamma, nosade glatt på sin son som försökte (förjäves) dia lite. Det var jättekul att se Hollies lilla familj, och man blev ruskigt valpsjuk av att se dessa små aussietroll rulla runt med varandra i gräset.
 
 
Få saker på jorden är sötare än en aussievalp. Två aussievalpar är verkligen Sweetness Overload. Så härliga och keliga var dem också, för tuggandet kunde dem glatt ta ut på varandra. Vi ägare var rörande överens om att dessa små sötnosar är riktiga pirajor de första månaderna i livet, och att det helt klart är värt att offra sin näsa eller några fingrar för att klappa dem ändå.
 
Mamma Chili var helt okej med att gå från knä till knä och ta emot vår kärlek. Det var gott om famnar att sätta sig i en stund. Jag tycker inte att Hollie är så lik sin mamma, för mamman lägger nästan alltid ner öronen, medan Hollie oftast har sina uppe på sitt pigga vakna vis. Om några år vore det jätteroligt att ta valpar på Hollie, och behålla en. Än har jag fortfarande rumsrenträningen i för färskt minne för att lockas att ta hem en ny lten piraja.
 
Hur söta dem än är... för söta är dem!
 
Scrolla ner mot det förflutna