När tystnaden sänker sig över Jämtland

 
Snöfall. Tysta, stora vita flingor som sakta faller mot marken. Allt vitare, allt mjukare.
 
Ni vet hur snön lägger sig som ett täcke över världen. Lugnar ner oss med sin mjukhet och kyla. Hela världen går i dvala, till och med trafiken saktar ner. Snön kommer med stillhet och lugn, med julkänslor och med en önskan att stanna inne, tända levande ljus, krypa ihop insvept i en filt med en varm kopp mellan handflatorna.
 
Men för varje snöflinga som faller är det nåonting annat som händer.
 
Det är som om dem laddar. Redan inne, innan man tar på sig lager på lager av jackor, strumpor och byxor. Redan där är det någonting som sker, en energi som vibrerar strax under pälsen. Och när man öppnar dörren är det som att ett istolskott avfyrats och får tystnaden och lugnet att gå i tusen bitar.
 
 
För om det är några som verkligen älskar vintern, så är det våra hundar. Tova, mammas svarta hund, är tre år och en blandras mellan Rottweiler, Berner sennen, Flatcoated retriver/Schäfer och Bordercollie. Fastän hon är stor, närmare fyrtio kilo, är hon fantastisk mot min lilla visp till 19,5kg unghund på ungefär ett och ett halvt år. Hon låter Hollie springa runt, runt, runt och skutta som den studsboll hon är.  
 
 
Det gulligaste är att Tova gärna lägger sig ner, så att Hollie ska nå upp. Hollie hoppar över henne, ställer sig på eller springer runt medan Tova tålmodigt ligger still i snön. Tova är ju ganska så exakt dubbelt så stor som Hollie och skulle ju kunna vara hur tuff som helst. Men det är hon inte. Även om det kan se riktigt brutalt ut när de ligger på varandra och man ser deras tänder. De gör ju inte illa varandra. Även om de naffsar varandra biter de inte hårt. 
 
Det är härligt att se dem hålla på. Och själv kan man stå stilla och bara njuta av att vintern är här!
 

När man visar Maikos pappa

Jag tänkte passa på att introducera mammas hankatt! Det är lite svårt att tro att vår lille Maiko är son till den här bjässen! Mammas katt med den silkeslena pälsen och motorn som får en V8:a att låta tyst när den väl drar igång. Han är enorm, en bondkatt från trakterna där mamma bor, lekfull och nyfiken och inte alltid så intelligent. Jag tror mammas kusins man har sågat ner omkring tre träd för att få ner honom när han klättrat upp i jakt på något och inte kommit ner på någon vecka. 
 
Jag ser inga fysiska likheter mellan far och son, men dem är lika sociala och kärvänliga. Mamma kom aldrig riktigt på vad han skulle heta, så hon kallade honom för Lilleman medan hon funderade och tillslut blev det hans namn. Så kan det bli ibland! Lika lekfull som sin son, men dubbelt så stor, med betydligt längre, mjukare päls och en helt annan livsstil. Men lika härlig att umgås med. 

När man vaknar till vintern

Kyla. Någon som studsar upp och ner på ens bröstkorg i sin iver att börja dagen. En ljummen tunga i näsan för att understryka just sin iver. Doften av frost. Några ögonblick av ro medan hunden lugnar sig och får sitt morgongos, trycker sig tätt intill och man ligger där och blinkar sömnigt. Och sedan ger man med sig och går upp, klär sig, tittar ut. Och minns vad man knappt lade märket till när man sent på natten körde de sista milen genom kolsvarta, öde skogar och upp på uppfarten till mammas lägenhet. Att det är vinter här. Riktig vinter.
 
Jag har längtat så. Nu kom jag upp just när solen steg upp över trädtopparna och allting glittrade. Andedräkten stod som rök runt våra munnar när vi rusade ut, jag och hundarna. Det var minus tio grader och jag var smart nog att klä mig i mammas termobyxor. Jag tog med mina varmaste kläder men huttrar ändå när jag går omkring inne i lägenheten. Jag saknar att ha vedeldad värme!
 
 
Julkänslorna grep tag i mig och det riktigt kliar i fingrarna efter att få komma hem (fast jag just kom hit) och sy upp julgardiner, städa och fixa i ordning biblioteket. Det är inte ens november än. Så det är ett tag kvar, att sy upp gardiner, fixa och dona och göra hemmet ännu mer hemtrevligt. Sätta upp saker på väggarna och känna oss inflyttade på riktigt. Men först ska jag vara här i en vecka. Och jobba, träffa släktingar. Umgås med mamma och syrran. Kasta boll med mammas hund.
 
 
Mammas hund, Tova, är helt tokig i bollar. Jag har fått säkert tio stycken i knäet medan jag satt och skrev det här inlägget efter att vi kom in från att ha kastat boll i snön. Hollie tycker också om att jaga bollar, men hon kommer inte tillbaka med dem utan springer iväg, tuggar på dem och glömmer bort dem så att man aldrig mer återser dem.
 
Det är så här vintern ska vara! Kylig, knastrande under fötterna och gnistrande vacker!
 
Scrolla ner mot det förflutna