När man blev avtackad

 
Alltså... det här gänget! Jag har nog aldrig känt mig så älskad och uppskattad som jag gjort den senaste veckan. Jag har fått så många kramar och gratullationer, välönskningar och kärleksförklaringar. Sambon gick ut på Facebook med att han flyttar hem, så jag har självklart fått mängder med frågor om vi åker tillsammans och när, om vi kommer tillbaka och vad vi ska göra i Sverige. Och svaret på det är ju exakt vad vi gör här: skapa, leva och berätta historier.

Jag hoppas att i alla fall kunna jobba deltid som enbart fotograf, men Sverige är urvattnat av hobbyfotografer som underminerar marknaden för oss med utbildning och kunskap, och många förstår inte förän det är för sent vikten av en riktig fotograf. Så jag kan nog inte räkna med att jobba heltid i alla fall de första åren, utan räknar med att göra annat på sidan av. Jag hoppas få bli delaktig i sambons pappas gård, ekologiskt lantbruk, vilket jag tycker är så himla fint. Jag skulle gärna jobba med inredning eller i butik. Så en deltidstjänst på Indiska eller i en fotoaffär vore ju en riktig dröm. Särskilt i början, så jag får lära känna lite människor på Gotland! 
 
Sambon hoppas på att redigera på håll, både för Sverige och för USA, och att bli delaktig i sin pappas Whiskyföretag både inom tillverkningen och inom marknadsföring. Han vill gärna jobba med redigering för video och ljud, vilket går att göra från vilken plats som helst så länge han har ett snabbt bredband. Och från Gotland går det snabbt att pendla till Stockholm då och då, och från Arlanda ut i hela världen. Vi har ingen direkt plan, men massor av visioner. Sedan får vi se vad som händer. Vi båda lever efter tanken att livet är vad som pågår medan vi planerar. 
 
 
Men vad som än händer i framtiden så pågår livet just nu. Jag blev avtackad av de fina marknadsföringsgänget och fick se priserna vi vann tillsammans. Inte mindre än tre Awards vann vi genom mina bilder på den nationella marknadsföringstävlingen för olika College. Ett förstapris, ett andrapris och ett tredjepris. Det känns helt fantastiskt! Av tre bidrag inskickade fick vi tre priser! Det här är kanske ett tecken på att börja skicka in bidrag till tävlingar i alla fall. Jag gör aldrig det, för jag vet aldrig var jag ska skicka in. Men det var min fina chef (bilden ovan) som skickade in mina bilder den här gången och tur var väl det! Det känns så kul att avsluta min tid här på topp!
 
Dessutom blev jag bjuden på mat på favoritresturangen och jag fick ett fint kort med en liten kvinnlig viking på. Och en kaffekopp To Go med en bild från vår undervattensfotografering vi hade tidigare i vår! Så roligt. 

När man visar sneakpeaks!

Vilken härlig måndag det var idag! Jag har suttit och kikat lite på dessa bilder, som jag tog igår på stranden med vänner. Dem är inte klara men jag kunde inte låta bli att visa en sneakpeak! Annars har jag hunnit tvätta, få nyheter från Sverige, lämnat tillbaka utrustning samt retunerat objektivet jag köpte i fredags. Det var helt enkelt alldeles för tungt och tjockt för mig. Så jag tog beslutet idag att det inte skulle fungera. 
 
Men jag har hittat ett annat som är jätteintressant, så det känns superbra ändå. Det viktigaste är att det är rätt i slutendan! Så jag böejar måndagen friskt och härligt med en renbäddad säng och nytvättade kläder, med nya, fina bilder på hårddisken och nya tankar som snurrar i huvudet. Jag tänker avsluta dagen med sockerkaka och kommunikationsuppsats. Ser fram emot att visa de redigerade bilderna senare i veckan Jag älskar måndagar, den är så himla sköna och produktiva!

När man bjussar på sig själv

Först tänkte jag bara skriva att jag fotade under vatten här om dagen. Men då kändes det som om jag undvek någonting. För det är ju tyst här inne just nu av en anledning. 
 
Jag lever i en overklig verklighet just nu. Jag har pausat alla mina planer i väntan på vad som händer, i väntan på hur Cancern kommer att förändras. Flyttar jag hem direkt exter examen? Stannar jag här över sommaren såsom jag planerat? Det är ett vakuum i hjärnan just nu och samtidigt pågår verkligheten som om ingenting är annorlunda. Cancern växer i henne och ligger som en tickande bomb, men ingenting är egentigen annorlunda förutom att vi nu vet om det.

Jag får frågan hur jag mår. Jag måste svarar att jag mår fantastiskt, i alla fall när det kommer till mig själv. Jag är överarbetad och stressad över allt jag måste hinna med. Då och då dippar mina känslor och sorgen tränger sig på fastän den ännu inte är inbjuden. Mina dagar ser annars precis likadana ut som innan. Jag betar av alla punkter på schemat, jag skrattar och jag har roligt. Den enda skillnaden? Jag tar mer ledigt. Senaste dagarna har jag umgåtts mycket mer med vänner. Suttit stilla och andats, mediterat, tagit en tupplur i trädgården. Sådana saker. Tagit tid för mig själv. Och läskigt nog inser jag att det är något jag blivit så sjukt dålig på det senaste året. Det är nästan skönt att ha ett skäl att göra det nu. "Det är mycket som händer i livet just nu, jag måste vila...
 
Jag har aldrig varit på en bättre plats i livet. Aldrig fått så mycket beröm, jobberbjudanden eller möjligheter. Det är häftigt! Och samtidigt har jag aldrig känt mig mer utarbetad eller känslomässigt trött som jag gör just nu. En konstig kontrast! Så vad gör jag egentligen om dagarna? Jo, för att återknyta till bilden på den snygga bruden som simmar så ägnar jag mina dagar mest åt att fotografera och redigera och då och då någon läxa i kommunikation. Jag fotograferade under vatten för första gången, iklädd snorkel och mask i barnstorlek (6-12 år!) som passade mitt minihuvud perfekt. Så jag tänkte bjuda på två fantastiska selfies där jag av någon anledning har fantastiska, gigantiska läppar. GoPro. Så sjukt smickrande... 
Tjoho!
Scrolla ner mot det förflutna