När man invigde bröllopssäsongen också

 
Det har varit väldigt tyst här, och det är främst för att vi inofficiellt flyttat in i huset och inte har internetuppkoppling. Jag har använt upp min mobila surf, så jag är nästan helt avskuren från internetvärlden just nu. Det är tekniska problem på kontoret så jag kan bara åka dit på kontorstimmarna då det finns manuella nycklar. Jag hoppas verkligen att det där löser sig nästa vecka! För nu behöver jag verkligen kontoret. Igår invigde jag bröllopssäsongen med en underbar vigsel i Elinghems Ödekyrka. Det var ca 24 grader och strålande solsken, så lite svårt rent fotografiskt, men vi hade ändå ganska tur med lite moln under själva vigseln. Sedan avslutades det med mingel och fest på Ihre Kvarn.  
 
 
Och vad har hänt annars i veckan då? Jag har pratat om Bröllopsfoto på lokalradion. Det var verkligen en spännande upplevelse! Jag tycker personligen att min svenska är rätt dålig, men en knasig blanddialekt och många svenska ord tycks på något magiskt vis bytas ut mot engelska... sedan är jag lite ökänd för att prata fort, så jag var inte riktigt övertygad om att radioprat var något för mig. Men det gick bra! Jag tänkte hela tiden på att prata lugnt, så när sambon lyssnade kände han inte igen min röst... jag hittar tyvärr inte inspelningen så här nästan en vecka senare, annars hade det varit riktigt roligt att höra själv. Och sambon hävdar bestämt att den gotländska dialekten smög sig in tillsammans med satsmelodin... vem vet, kanske har jag en fin dialekt inom några år? En bra vecka, har det varit, och nu tar jag helg i Karlskoga med sambon. Ha en fin helg! 
 
Det känns bra nu!
 

När drömmar blir dyrare och dyrare

 
Livet går vidare och tar riktningar man inte förväntade sig. Jag skrattade lite när jag kikade på mina minnen idag. För sju år sedan drömde jag om en reflexskärm. Varför minns jag inte, men jag minns hur mycket jag ville ha en. Nu är det en självklar del av mitt liv. Jag tror att jag har tre stycken egna, sedan har sambon en till. Idag drömmer jag om en egen studio, om en yta stor nog att ställa upp både blixtar och reflexskärmar. Jag har siktet inställt på att antingen betala för ett hörn av Sockerbruket i Roma, där jag har kontor för tillfället, eller på att köpa och bygga om en gammal lada. Om sju år får vi se vilken av dem drömmarna som slog in, eller om jag är någon helt annanstans än vad jag drömmer om idag. Livet beter sig ju på det sättet. För sju år sedan hade jag ingen aning om att jag skulle bli fotograf och egenföretagare. Och nu sitter jag här, i köket på huset jag köpt med sambon, och planerar företagets utveckling under sommaren och hösten. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig, för ibland slår dem in!
 

När man tittar tillbaka

Vissa vänner saknar man lite intensivare än andra. Vissa saker saknar man aningen djupare i själen än vad man saknar andra. De är egentligen få saker jag saknar från USA. Nu har jag bott i Sverige i ungefär nio månader. Jag har hunnit landa, känna efter. Hittat flera nya vänner, tagit upp kontakten med gamla. Livet i Sverige fortsatte ju inte bara för att jag försvann. Folk har förändrats, gått vidare, deras liv har tagit andra vägar än mitt. Vissa vänskaper har runnit ut i sanden, andra har blivit starkare och till och med vackrare av frånvaron. Men det finns vänner i USA som jag saknar med varje andetag jag tar. Som jag tänker på lite extra. En sådan är Heather. Min egna make up artist. Det var hon och jag och drömmarna och gemensam kreativitet. När hon och jag möttes exploderade våra liv och vi båda två förändrades på ett sätt ingen människa förändrat mig förut. 
Det är tack vare Heather jag är vart jag är på många sätt. Vi träffades på en make up-klass, och det var inte en sådan ögonblicklig vänskap, men vi växte samman. När man träffar en ny vän handlar det om att våga sträcka ut en hand. Våga öppna sig, och våga vara öppen. Våga dela med sig om drömmar och tankar, och möta främlingen framför sig. Många gånger blir det tomma ord och löften, ytliga saker om allt man skulle vilja göra ihop. Men det stannar där. För efteråt är det ingen som tar tag i det. Det finns tusen skäl att ingenting händer, att drömmarna aldrig blir mer än så. Men Heather och jag vågade. Trevande till en början. 
Jag tror att det var jag som frågade först. Jag gör sällan det. Jag är ofta alltför bekväm i mig själv för att sträcka mig ut mot nya människor, eller mot gamla. Jag har alltid sett mig själv som en dålig vän. En som sällan smsar eller ringer, för jag är så bekväm i min egen bubbla att jag inte strävar efter att spräcka den. Mer sociala människor har tröttnat på mig för att jag sällan tar intitivet att hitta på något. Få har förstått att det inte handlar om att jag inte vill umgås, utan snarare om att jag inte tänker på att jag behöver det. Jag mår så bra med en bok, med min kamera, med min penna, att jag inte tänker på att jag mår lika bra eller kanske bättre med vänner omkring mig. Att umgås med vänner värmer hela själen. Det har hänt mig mer än en gång att jag tittat upp och känt mig kall, och insett att jag suttit ensam för länge. I USA var ensamheten svårast. Att vara långt bort från de människor jag hittade som förstod mig, förstod att min tystnad inte berodde på ovilja att prata utan på att jag fastnat i min bubbla och glömt bort tiden. På många sätt är det en vacker förmåga, att kunna stänga av tiden och kunna sitta i timmar eller dagar för mig själv och bara skapa. Men när det kommer till att vårda relationer, är det en farlig egenskap.
Men med Heather sträckte jag mig ut och vi möttes i vår kreativitet och i vårt konstnärskap. Vi insåg att vi var för sig hade någonting fint, men att vi tillsammans kunde skapa någonting fantastiskt, och utvecklas som pesroner och tillsammans. Våra idéer stannade inte vid prat. Heathers händer blev stadigare och skickligare, våra idéer vildare och min ljussättning och förvåma att prata allt bättre. Och nu saknar jag henne så hårt. Det var hon och jag och våra idéer som ledde till att jag träffade min mentor, så att jag i sin tur blev bröllopsfotograf, bäst i klassen på foto, tutor på Photodepartment och skolans fotograf. Självsäker nog att starta eget företag och stå på egna ben. Och hon i sin tur blev skicklig nog att börja jobba med make up på heltid, och har nu sin egen Instagram, arbetar på en stor sminkkedja och håller på att lansera sina egna, ekologiska och miljövänliga sminkprodukter.
Vissa vänner saknar man lite extra. Vänner är helt otroliga. Dem gör en starkare, skickligare, modigare.

Och nu är det nästan exakt ett år sedan vi hade den här fotograferingen, som blev totalt misslyckad men som är ett av de finaste minnena jag har från USA. När underbara Jackie, som var modell, blev stungen av en mygga och hela ansiktet svullnade upp några minuter efter att vi anlänt till platsen och vi fick avbryta efter inte ens en kvarts fotograferande när vi förberett oss i veckor. Men vad jag lärde mig av upplevelsen. Och vad jag är tacksam över Heather, make up artisten som fyllde mitt liv med färg jag inte ens vågat drömma om.
 
Scrolla ner mot det förflutna