När man satt upp en hylla

Så här har det sett ut i vardagsrummet sista månaderna: en tv inklämd mellan den vackra bulväggen och spisen. Men vi tyckte det var väldigt tråkigt, den fula fläkten ovan kändes väldigt synlig och det var inte så mysigt. Vi pratade om olika lösningar och jag föreslog olika lösningar med material vi hade hemma. Men sambon tyckte inte om någon av mina idéer. Så stod vi inne i planteringsboden och jag fick syn på en bred, sned bräda och pekade på den. "Menar du allvar?" frågade sambon.
"Ja, det gör jag. Men jag förstår om du inte gillar det."
"Jag ÄLSKAR det!" svarade han glatt. Och det är därför jag älskar honom. Hur många normala människor tar en gammal sliten, sned bräda och placerar över TV:n?
Att sätta upp den var däremot inte alls lätt. Väggen bakom visade sig vara murad med någon porös sten. Så det blev till att borra fula hål och plugga, dessutom limmade vi för extra stabilitet. Efteråt betsade jag hyllan och målade även väggen med ett lager vit färg. När jag väl tittade närmare på den såg jag hur smutsgrå den var, men det var så ingrott att det inte fungerade att skura. Men jag hade lite färg över från att vi målade om öppna spisen och vedhållaren.
Så jag har piffat upp vardagsrummet lite och gjort klart för höst. jag kastade bort den stora grenen som stått i hörnet och lät sambons aktiebrev flytta upp över TV:n. Vi ska bestämma ihop vad vi ska ha över där sedan. Sambon ville ha fyra bilder på huset, en per årstid. Men tills dess står en karaff han köpt på loppis, en bild på Livia, en liten uggleljusstake från Rusta, en tom ram som väntar på bild och... en målad tavla.

En väldigt unik, målad tavla. Inte något märkvärdigt konstverk, men den bär på en fin historia. Jag målade den när jag var 18 år och gav den till sambon när han tog studenten, så att han skulle minnas mig. Jag trodde då att det var farväl. Jag trodde att jag aldrig mer skulle träffa den där underbara killen jag bott med i två år och som jag såg som min allra närmaste killkompis. Han som jag absolut inte alls nej absolut inte hade några känslor för, men som jag ändå använde som måttstock när jag tittade på andra killar. I efterhand så är det klart att jag var kär i honom, men då var jag så involverad med en annan och så rädd att förlora vänskapen med Adam, min sambo, att jag aldrig skulle ha erkänt det för mig själv. Dessutom var jag helt säker på att han var kär i en annan... de två fåglarna i tavlan är han och jag. Cirklandes om varandra utan att aldrig komma samman. fyra år senare skulle vi dock tillbringa en romantisk sommar ihop, och tio år senare föddes vår dotter. 
Tänk, så det kan bli. Och nu står tavlan i vårt vardagsrum på Gotland.
Tänk om Annie, 18 år hade kunnat ana det!
 
Scrolla ner mot det förflutna