När man renoverar ett sovrum

Jag kan inte vara med på bild utan grimaser. Det går helt enkelt inte. Men den där bilden sammanfattade verkligen vårt velande. Jag och sambon ska renovera vårt sovrum, som hade hans gamla bebistapeter kvar på väggarna, så vi började hela resan med att välja ut tapeter. Rummet är inte superstort (eller jo, det är nog det största sovrum jag har haft) och ligger i nordväst, så det är ganska mörkt där halva dagen. Men så är det ju ändå ett sovrum, och det ska ju vara lite mysigt, så vi beslutade ganska snabbt oss för att sätta upp en fondvägg bakom sängen. Men hur skulle den, och tapeterna runt, se ut? Oj oj oj. Voine, voine, som pappas faster skulle ha sagt. Där var vi inte överens. Sambon propsade på en fototapet. Antingen den här med bergen, eller med kartorna.
Jag var lite anti-fototapet redan från början, efter fyra år som Rustaanställd med lite inriktning just på tapeter, så har jag sett en del. Syrran hade en i sitt tonårsrum och den var supersnygg... på bild. Men i verkligheten så fungerar det inte. Dem ser så fejk ut. Det finns inget djup, när dem kommer så nära som man ändå är när man tittar på dem. Det blir väldigt platt, sedan glänser dem när lamporna är tända och ser ännu mer platta ut. Jag skulle nog klara mig en dag eller två, kanske en vecka... sedan skulle jag tröttna. Kartorna är superfina, och i ett kontor skulle jag nog gilla den, men inte i mitt sovrum. Bergen däremot är underbar i färgen, men den känns alldeles för trendig. Då vore det ju roligare om man tryckt upp något eget, men nu är det hela konceptet jag inte gillar. Så vi skulle enas om en tapet. En vanlig tapet. Det var lättare sagt än gjort. Jag älskar kraftigt mönstrade orientaliska eller marockanska mönster, eller traditionella medaljongtapeter i sirlig utföring. Sambon gillade inte saker som upprepade sig. Nehej... ska vi ens ha tapet då? Vi pratade om att måla väggen i betong eller spika upp träplank istället, men tillslut enades vi om en tapet, två besök och några hemlånade böcker senare.  Det var väl mest en kompromiss. Någonting jag älskade och han var okej med, färgen vi båda älskade och lagom mörk. jag komemr att älska det här sovrummet.
Det kommer bli superbra det här! Den kommer om en vecka till butiken. Tills dess ska vi göra iordning underlaget och bygga bort de gamla garderoberna. Så vi har att göra och kan gott vänta.

När vi fick nya soffor!

 
Ovan ser ni gamla bilder från vårt vardagsrum. Hemskt. En dassbrun heltäckningsmatta och vita väggar med gult i, så att ummet för det mesta har en nära på sjuklig färgton. Inte varm och mjuk som kaffetoner, utan mer urtvättad gammal studentlägenhet. Och det är det väl. När vi flyttade in stod där den fula soffan och den där hemska fåtöljen, inget annat. Sedan dess har den där soffan åkt ut på balkongen och ersatts av en med samma funktion fast i trä, som i sin tur nu ersatts av dessa skönheter. Även dem går lite i brunt, då det passar lägenheten, man tänker liksom inte på hur gulnat allt är när allt går i samma ton.
 
Jag älskar det. Vi fick sofforna gratis av en vän som fick dem av en som skulle flytta. Allt ni ser ovan var i stort sett gratis. De bruna kuddarna är köpta på rea, bordsbenen på glasbordet är köpta, likaså ljusstaken och ramarna, Allt annat är hittat eller fått. Glasskivan, sofforna och lampan kommer från samma person. Sidoborden är hittade på gatan och har målats om, den bruna puffen är hittad på gatan och har bara blivit tvättad. Bilderna i ramarna har jag tagit och var testprints från när jag bytte färg i vår skrivare. För att vara ett hem som kostat nästan gratis och bebos av fattiga studenter så tycker jag nu att det är riktigt mysigt.
 
Ge ditt hem tid att växa, tacka ja och var uppmärksam omkring dig, så kan du få det riktigt mysigt även utan en budget! Det behöver inte vara dyrt för att fungera.
Den lilla soffan är min nya favoritplats i den här delen av vardagsrummet, och jag sitter här i skrivandets stund och har en Engelsk bakshow på TV:n. Så himla mysigt! Vilken skillnad lite inredning gör. Men fy fan för smutsbruna golv och gulaktiga väggar.

När man visar hur vi bor

Jag insåg att det inte är långt kvar innan jag lämnar den här lägenheten, det här rummet. Jag har tänkt så mycket på vad jag flyttar till, men inte vad jag flyttar ifrån. Jag flyttar ifrån en lägenhet som var okej som studentlya, men som jag innerst inne inte riktigt kunde trivas och känna mig hemma i. Men rummet, det har varit min fristad i tre år. Sakta men säkert utvecklats till vad det är idag. En ljus bas med mycket blå och turkosa detaljer.  
Just nu är sängen min absoluta favoritplats. Massor av kuddar och filtar i mjuka färger. Sambon klagade först och frågade varför i hela friden jag skaffade så många kuddar. Nu, efter att ha kunnat sitta upp-pallad och titta på TV, dricka te och mysa, håller han helt med mig i uttalandet om att "man kan inte ha för många kuddar". Nu håller han med mig om att vi har "tillräckligt" istället för "för många". 
Det här påslakanet köpte jag för några veckor sedan, om ni minns? Nu är det ihopsytt. För i USA lägger man inte täcket i påslakanet, utan på. Och sedan viker man bara kanten över täcket, som i sig själv redan är mönstrat. Sjukt opraktiskt och aningen ofräscht i mina svenska ögon. Täcken tvättas ju inte så ofta som påslakan, så dem vill man ju gärna hålla skyddade... så jag köpte ett annat påslakan och sydde helt sonika ihop dem. Det blev precis sådär mjukt och mysigt som jag hoppats. och nu är rummet ännu mer blått än det var förut. 
Något annat som vi har mycket är levande ljus. Jag älskar verkligen levande ljus, och så gör min sambo. Det bästa vi vet är att släcka alla lampor, tända ljusen och krypa ner i sängen framför en episod av Outlander, som vi nu är inne på sässong två av. Om jag får bestämma, så lyser ljusslingan i gardinen. Får han bestämma slocknar allt utom ljusen. Och TV:n. Har ni TV i sovrummet? Vi diskuterar just nu om vi ska ha eller inte ha det i Sverige sen. Vi har ju haft det nu för att vi måste. Men det vore ganska skönt att ha så lite saker som möjligt i ett framtida sovrum. Och hålla det fritt från elektronik.
Förresten, så har sambon i stort sett slutat dricka alkohol. Något som sakta men säkert bara hände. Han skojar om att det är jag som smittar, men det är nog mer tankegången om att leva nyttigt som gör att han så sakta väljer bort det. För hade det varit mina vanor enbart, så hade han varit en godisråtta... så nu har vi en massa viner och finare alkoholsorter som mestadels bara står. Helt annorlunda än när jag flyttade hit, då vi hade vänner över och dem drack vin och whiskey och levde ett mer studentaktigt liv. Nu är vi mer hippevuxna, skulle jag tro; sambon är nästan lika mycket nykterist som jag är, vi odlar våra egna grönsaker på balkongen och köper enbart ekologisk mat. Vi tror på kärlek och önskat fred på jorden. Och just det, jag har hippeglasögon. Och sambon har planterat om en lavender som nu står i sovrummet... 
Vilket hippeliv vi lever. Förhoppningsvis blir det ännu mer hippiliv i sommar, när jag återförenas med mina djur och flyttar ut på landet. Och kanske blir med kattunge och hundvalp. Drömmar fyller hjärtat, planering fyller huvudet och dagarna är en hårfin balans mellan för mycket att göra och lagon mycket att göra. Mindre än två månader har jag kvar i det här rummet. Sedan börjar nya äventyr. Jag genomgår en sådan konstig blandning av lycka och rädsla, att se fram emot framtiden och vilja frysa tiden på samma gång. 
I det här rummet har vi utvecklats som människor, byggt en relation och skapat massor av vackra minnen. Det ska bli så spännande att ta reda på vad nästa kapitel kommer att innehålla...!
Scrolla ner mot det förflutna