När man försökte ta lite bilder på Hollie

Hur man tar bra bilder på valpar:
1. Lägg dig i gräset så du är i deras höjd för att få en bra vinkel.
2. Locka på valpen eller gör ljud för att få dem att titta in i kameran.
3. Flytta lycklig valp från ansiktet och muta dem med en kotte.
4. Ge upp försöken att övertyga valpen om att kotten är godare än mattes öra och mys istället.
Hade för plan att ta några fina bilder på Hollie i kvällsljuset, men gav upp det. Ska göra ett nytt försök med ett annat objektiv och med sambon som sällskap som kanske kan få henne att tugga på honom istället för på mig... annars får jag fota henne med macro istället. Men jisses, vad mysig hon är! Hollie, nu tio veckor och full av lycka och kärlek!
<3

När man summerar veckan

 
 
Den här veckan har jag lärt mig...
... vad ett VAT-nummer är.
... att Skarphäll ligger ganska centralt vid Visby.
... att ta ett djupt andetag och tvinga mig själv att ta kontroll. Finns tiden, är det möjligta tt kontrollera känslorna också.
... att Hollie är sjukt smart. 

Valpen har lärt sig...
... att komma upp i sängen genom att först kliva på sin madrass.
... att sluta bita när man ropar "AAJJJ!".
... att vänta på ett "varsågod" innan hon äter sin mat.
Den här veckan har jag...
... arbetat mindre än jag gjort på hela sommaren, men mått tio gånger bättre.
... gått och lagt mig i tid och fått sova om nätterna, valpen sover till sju-åtta nu hon också.
... renoverat mer i sovrummet, spacklat, slipat, målat, tapetserat...
... försökt övertala katten att gå ut, men hon vägrar lämna övervåningen.
... skrattat mer än någonsin i sommar.
... byggt om på jobbet och fått massor av beröm av kunderna.
... mött två kändisar. Det är så kul att se "kända" människor på riktigt, dem är ju bara människor som råkar vara lite kända. 
 
Jag har längtat efter...
... att få klart sovrummet! Få känna mig hemma. Att jag bor någonstans... att inte ha ett hem tär verkligen. I varje familj finns en kultur, som man växt upp i och skapat eller lärt in. Just nu bor vi på ett sätt där minst två sådana kulturer krockat och det känns som om livet står på paus. Det värsta jag vet är att vara beroende av andra. Att vara självständig är det jag värderat högst sedan tidig ungdom, och att nu bo i någon annans hus, på deras nåder, på obestämd tid, är det jobbigaste jag varit med om. Tidigare har allting varit tidsbestämt, upphandlat, avtalat och uppstyrt.
 
Nu bor i vi i ett hus som ägs av sambons pappa, som han och hans blivande fru delvis bor i, tills dess att dem bestämt sig hur dem vill bo och genomfört det. Det innebär att vi inte känner att huset är vårt eller att vi kan/vill/vågar röra någonting tills dess att det blir vårt - om det blir det. Och dem känner att vi tagit över och att vi förändrat fär mycket redan så att dem känner sig ännu mer utflyttade. Det var bråkigt ett tag, där framförallt jag känt mig anklagad för att ha flyttat/slängt saker som jag aldrig ens sett. Jag kände att jag fick skulden för allt som dem störde sig på, bara för att jag uttryckt att jag vill förändra. Så när någonting ändrats har alla antagit att det varit jag. Det fick mig att känna mig ovälkommen och illa behandlad, och jag ville bara flytta ut igen. 
 
Det där med boende är så viktigt, att man kan komma hem och slappna av, känna sig trygg. jag har inte kunnat det på hela sommaren. Jag har känt mig som om marken skakat och som om jag aldrig kan vila, som om jag tassar på tårna för att inte göra någon irriterad samtidigt som jag bara vill lägga mig ner i gräset och andas. Jag accepterade redan tidigt att allt jag drömmer om får vänta. Att om vi någon gång får ta över huset, då är det tid att drömma. Nu drömmer jag inte om något mer än sovrummet. Allt annat har jag stängt av. Tidigare så har man alltid vetat. Nu hänger tiden vi bor här på någon annan. Någon annan ska bygga/köpa boende, lägga om lån, planera, fundera. Det kan ta två år, det kan ta fem. Jag och sambon kan inget göra för att påskynda processen. vi har ingen insyn i hur det går. Vi bara vet att tills det är löst så är vi inneboende här. I drömhuset. En situation som är underbar eftersom att huset och läget är mer än jag någonsin kunnat drömma om, men ovetskapen och osäkerheten och att inte ha behörighet att göra ett endaste dugg gör så ont, så ont. I alla andra boenden har jag kunnat flytta in. Här kan jag bara stanna. Avvakta. Leva på paus. Inte våga drömma om renoveringar, om barn, om DIY-projekt. Boende är så viktigt, så avgörande, fast man önskar att det inte vore det.
 
För annars? Om vi flyttar till lägenhet så länge? Då försvinner pengar vi vill kunna spara till framtiden, till renoveringar och företaget. Då försvinner kanske tid, när man behöver pendla längre sträckor. Möjligheten till att vara ute, till parkering och trädgård. Det vore inte heller optimalt, men kanske den enda lösningen, om det här fortsätter. Vi får se. Vi tar en dag i sänder. Kanske blir det bättre nu när sovrummet blir klart, och vi får en plats som känns vår. Ett ställe att dra oss tillbaka till. Stänga in oss i. Som vi skapat själva såsom vi vill ha det, med våra regler och vår kultur. Enkla saker, som man stör sig på. Hur man förvarar saker, hur man städar, vanor...
 
Jag har drömt om...
... att ha ett eget boende med min sambo. Fortfarande. Men vi har landat i att försöka klara av att bo som vi bor. Vi tycker egentligen inte att det finns några problem förutom dem vi skapar med bristande kommunikation. Jag drömmer om att ta över den här gården med min sambo, driva den på det sätt vi funderar på. Steg för steg skapa någonting tillsammans. Någonting nygammalt.
 
Jag har önskat...
... att bli sedd för den jag är istället för den folk förväntar sig att jag ska vara. 
... att det blir jul snart, för jisses vad jag älskar julen.
... att valptänderna ska vara klara, för aj aj aj vad ont det gör i näsan nu när Hollie bits!
 

När kraften återvänder

Jag tog en hel del viktiga beslut tidigt i veckan samt i förre veckan, och dem har givit resultat. Tid och energi är tillbaka, och med det livsglädje, lycka och drivkraft. Den här helgen var jag ledig. Ledig. Jag minns inte ens att det ordet existerade. Men nu var jag alltså det, så jag och sambon satte igång att slutspurta inne i sovrummet där vi renoverar. Men när det var slipdags tog jag hunden till balkongen och lackade stolar istället.
Jag har köpt två snygga rottingstolar på Rusta, och sedan hade jag en liknande från IKEA sedan tidigare, som alla är tänka för utomhusbruk under tak. Vi har nu en superfin liten balkong som visserligen är oskyddad, men som är i lä, och då tänkte jag chansa. Jag har köpt riktigt stark lack, och nu behandlat stolarna, så får vi se om dem tål väta bättre. Om inte annat kommer dem vara sjukt snygga där så länge dem håller. Experimentet har startat! Jag stod på balkongen och lackade tre stolar medan valpen som vid mina fötter. Och under tiden slipade sambon i sovrummet:
Hans mamma var gullig och dammsög rummet tidigar på dagen. Jag försökte försynt säga att det inte var någon idé eftersom det ändå skulle slipas samma kväll, men hon dammsög ändå. Supersnällt, men hon skulle nog bli lite ledsen om hon såg det nu, några timmar senare... fast nu har vi slipat klart och det är dags att städa igen, för idag ska det tapetseras! Äntligen!
Och kanske, kanske, om vi har tur, kan man flytta in ikväll. Kanske. Jag vågar inte riktigt tänka på det. Det ska upp lite färg också, och garderoben är inte klar, men den tycker vi man kan ta allt eftersom. Det viktigaste är att få flytta ut ur gästrummet, särskilt eftersom vi får besök där senare nästa vecka.
Lister är uppe, dammet ligger som en fint täcke över golvet, och vi ser äntligen ljuset i slutet av tunneln! igår fick vi hjälp av sambons styvbror och hans kompis, som kikade förbi och erbjöd sig en hjälpande hand. Det är otroligt vad fort det går, när man är många! Och den här valpen... hon sover igenom bormaskiner, slipmaskiner, hamrande och skruvdragare. När vi kliver in i sovrummet för att arbeta går hon snällt och läger sig i gästrummet alldeles själv för att sova. Vad har vi gjort för att förtjäna en sådan liten drömvalp?! 
Här var hon en trött medhjälpare vid stolslackeringen...
Scrolla ner mot det förflutna