När man lämnar Gotland och Hollie

Det här är så svårt! Att gå hemifrån och se två stora, sorgsna ögon stirra på en. Hennes blick ber, nej - tigger - om att få följa med. Hon har som vanligt ingen aning om hur länge jag blir borta, men hon anar att det är ett tag. Hon ser min väska och vill helst knalla med till bilen. Men det får hon inte. Den här gången är det bara jag som åker till fastlandet, som ska sitta på en färja och sedan i en bil när det är stekande hett ute. Hon kommer att ha det bättre hemma, i det svala vardagsrummet hos husse.

Jag är på väg till Jämtland och ska vara där en vecka. Det ska bli skönt och roligt, med släktträff inplanerad. Och så ska vi begrava min förra hund, Lady. Jag och mamma ska sprida hennes aska på den plats där våra andra älskade hundar vilar. Jag förväntar mig både skratt och gråt den här veckan. Mest skratt. Det är så livet ska levas, med plats för både och, men med fokus på det vackra. I alla fall så är det så jag vill leva.
Hej då, Hollie! Hej då, Gotland! Vi ses om en vecka!
 

När man ger ifrån sig ett livstecken

 
God kväll! Här börjar det att dofta kanelbullar. Vi har, som resterande Sverige, ungefär 30 grader ute, men inne är det svalt och skönt. Våra tjocka väggar isolerar värmen bra. Jag hoppas bara dem isolerar mot kylan lika effektivt i vinter...
 
Hollie har stulit sin första mat, i förrgår. Vi skulle grilla och jag hade gjort i ordning grillspett och ställt på köksbänken. När jag skulle hämta dem för att lägga på grillen hittade jag henne gluffsa i sig för glatta livet. Hon plockade ner dem en och en ur foliet i formen, gnagde av grillspettet och svalde köttet helt medan hon ratade grönsakerna. Som tur var blev det några kvar till oss. Hon mådde så illa efteråt att hon kräktes fem gånger och tillbringade resterande stund av kvällen med att ligga stilla och tycka synd om sig själv. Men det hindrar henne inte från att nosa nu när hon känner doften av mat! Med andra ord är det nog slut på husfriden. Hittills har vi alltid kunnat lämna mat framme, men nu verkar det vara slut med det. Vi har nu en trotsig liten tonåring i huset, full av rackartyg men framförallt full av kärlek!
 
Nu ska jag plocka ut bullar ur ugnen!

När det redan gått ett år

För ett år sedan idag hämtade vi hem den här krabbaten. Vi kivades om vem som skulle få sitta och hålla om henne på vägen hem i bilen. Vi kunde inte låta bli att klappa och pussa på henne trots att hon gnagde glatt på tår och fingrar och näsor, glasögon och skägg - kort och slätt, allt hon kom åt! Gnagigare valp har jag aldrig mött! Det var lite surt att ha någon så söt intill sig, men inte kunna kramas och pussas oavbrutet! Men det kom sen. När valptänderna trillat ut blev hon mycket trevligare att krama. Och nu väcker hon mig varje morgon med att lägga sig på rygg tätt intill mig och vila pannan mot min kind och bli kliad på magen. Sötare lilla troll och underbarare hund har jag aldrig träffat. Så full av kärlek och energi. Jag är så glad över att ha fått dela ett helt fantastiskt första år ihop!
Scrolla ner mot det förflutna