När vi förlovat oss

 
Då har vi gjort det. För exakt en vecka sedan stod vi omgiven av de allra närmaste famijemedlemmar och bytte varsin ring med varandra. Det var så vackert. Det var en kort borglig vigsel men vi ser det som en förlovning, för vi vill ha ett stort, mer traditionellt bröllop framgent. Vi kom ner från fjället efter en vandring på fyra dygn och mötte först upp fotografen, sedan samlade hon familjen på en fin plats och vi mötte dem där. Min moster vigde oss. När hon var klar och slutat prata kom Livia försiktigt upp för att kolla om det verkligen var jag, sedan hade jag henne i famnen och där ville hon stanna resten av eftermiddagen. När resten av bilderna kommit ska jag berätta mer i detalj hur allt var. Och jag ska gå igenom bilderna vi tog under själva vandringen och visa er hela resan. 
 
 
Men nu har vi varit hemma sedan natten till måndagen och landade rakt in i en galen produktionsvecka och ett grupparbete för min del. Både mentalt och fyiskt är vi fortfarande helt slut, så vi tar den här helgen helt ledigt. I skrivandets stund sover Livia middag på sin pappas bröst i vår säng, bland kläderna jag just packat upp ur alla väskor och som han behöver sortera. Jag ville passa på att uppdatera er och säga att vi inte dog på vandringen. Tvärtom. Den här vandringen har fört oss ännu närmare varandra och livet känns plötsligt så mycket bättre. Efter veckor av stress kan vi se varandra i ögonen och vi vet, i djupet av våra hjärtan, att tillsammans klarar vi allt. Men mer om det senare! Nu ska jag njuta av en lugn stund innan det blir födelsedagsfika hos vänner, sedan myskväll hemma då jag och Livia ska städa lite medan Adam åker och bowlar med en barndomsvän som fyller trettio. Det blir en fin helg det här!
 
Scrolla ner mot det förflutna