När det är andra advent!

 
Hej söndag och andra advent! Jag vaknade helt slutkörd efter en heldag på stan igår där jag fotograferade och filmade för medeltidsveckan. Efter att ha mått relativt bra i nästan två veckor tog jag det lite för hårt och somnade sent med huvudvärk, vaknade med migrän och en trötthet från helvetet. Men peppar, peppar, några alvedon och extra timmars sömn, en lugn morgon och en stor kopp kränkus sommarblandning verkar ha återställt mig något! Jag är trött som tusan men på ett sådant myshumör att det verkligen känns som andra advent. Trots att vi har regn och inte snö!
 
Nu för jag över gårdagens bilder och videoklipp till hårddisken, sedan bär det in till stan för att uppleva de sista timmarna av Medeltida jul. Dock kommer jag inte att fotografera någonting idag. Även jag måste inse att jag är tvungen att ta det lugnt... för jag är ju trots allt gravid och med den här foglossningen är det bara att inse att jag inte är lika rörlig som jag brukar. Det här med att ta det lugnt är inte direkt min starka sida... men idag blir det lugnt, det lovar jag! Ha en fin söndag och en härlig advent!
 
Våra riddare är fantastiskt duktiga! På bild "Tvenne Pilar" som var extra vass igår.

När man vänder hem igen

 
Ikväll går färjan tillbaka till ön som stal mitt hjärta för så många år sedan. Den tar oss hem till den lilla stugan, den som jag kikade på på nätet men viftade bort eftersom vi just bestämt att avvakta till slutet av sommaren med husjakten, men som min styvsvärmor skickade till mig och uppmuntrade mig att i alla fall titta på. Stugan jag lade bud på innan jag lämnade visnningen. Som vi fick besked att vi skulle få köpa på sambons födelsedag. Jag har längtat efter den, och efter de två katterna som fått vara ensamma kvar där medan jag och deras husse varit och jobbat på fastlandet.
 
 
Dessa bilder togs ett par dagar innan vi lämnade ön. En av sambons bästa vänner var på besök och vi tog som vanligt med oss en väska med korv och bröd ner till havet och vår favoritplats. Vi satt där och såg solen gå ner, andades in röken från elden och njöt av att lyssna på bruset av vågorna. Sambon älskar att vara eldansvarig, så det blev hans jobb.
 
 
Jag, Hollie och sambons kompis gick ner till havet istället. Hollie jagade stenar vi kastade i vattnet och stod sedan där och väntade tålmodigt på att vi skulle kasta en sten till. Och en till. Och en till. Vilket jag gjorde, för vem kan motstå blicken från de där ljust whiskyfärgade ögonen?
 
 
Det är så intressant att se vad som gör olika människor lyckliga. För Hollie är lycka att få jaga stenar som plaskar i vattnet. För min sambo är lycka att få bygga upp och sköta om en eldstad ute i det fria. För hans kompis är lycka att hitta ett fint ställe för en stunds yoga. För mig är lycka att få ha kameran i händerna och låta blicken glida över världen i jakt på vackra vinklar, färger, former eller ögonblick att fånga. 
 
 
De här stunderna vid havet är för mig de allra bästa med vårt lilla hus. Att det är en så kort promenad ner till vattnet. Till en lugn vik där det nästan aldrig är någon. Man känner sig som om man är mitt ute i naturen. Och det är man kanske, även om det finns ett mindre villaområde bara fem minuter bort, en väg och kanske en kvart in till närmaste stad. Men här ute är vi i nuet, och det enda som betyder någonting är värmen från elden och solens sakta nedgång bakom horisonten. Och att jag kastar en sten då och då så att Hollie får jaga plasket. Annars står hon där och ser ledsen ut.
 
 
För mig är det här livskvalité. För mig är det här lyx. Det känns som om alla mina drömmar har slagit in. Vi har vår lilla stuga på landet, vi har världens härligaste lilla familj och vi har våra drömjobb. Allt man ser fram emot är småsaker och inget oroar mig nu. Pengar kommer och går. Sjukdomar och skador kan man inte förebygga så värst. Vad som händer kommer att ske och det finns ingen anledning att tänka på det. Det enda som jag tänker på just nu är de små sakerna jag längtar efter. Att färdigställa bibloteket och att göra gäststugan bebolig. Att packa upp kartonger och sätta upp tavlor på väggarna. Att sitta med Maiko i knät i kväll och att klappa Geisha i morgon när hon kommer in för att säga god morgon. 
 
Inget annat spelar någon roll.

När man var på "husvisning"

Jag måste bara dela med mig av en sak! När jag var hos mamma förra veckan såg vi en annons på ett hus. Jag föll direkt, och vi gick in på nätet för att kika på bilderna. Huset var i hemskt dåligt skick, men mamma är ju händig och det stod att ena uthuset var vinterbonat, så vi diskuterade om det kanske var ett projekt hon kunde ta på sig över ett års tid. Visingen var i helgen, och då hade jag ju åkt hem, men vi hoppade in i bilen och körde bort för att i alla fall se utsidan.
 
 
Och vilken utsida... tyvärr alldeles förfallet för att rädda. Vi gick där varv efter varv och tog in detaljerna. Alla hus var murkna, grunden föll sönder och var dränkt i vatten. Allt var snett och det var hål rakt in på flera ställen. Det boede vara olagligt att låta en byggnad förfalla. Fråga mig inte hur en sådan lag skulle vara, men när så här vackra och unika hus förfaller sönder bränner det i mitt hjärta. Vi pratade om att leta reda på originalritningarna, riva och bygga nytt nästan likadant och bevara, ifall det mot all förmodan fanns, detaljer som kunde räddas. Om inte återskapa huset så gott som möjligt. För vilken vacker plats det låg på, och vilken historia huset bar på.
 
 
Dem skulle ha 200 000kr för det. Det ska bli spännande att se vad det säljs för tillslut. För någon kommer ju att föälska sig i tomten. Huset är i behov av allt för mycket för att kunna bevaras. Men vilken liten drömstuga det här var än gång i tiden. Och kanske blir det en drömstuga igen här någon dag. Men inte nu och inte för min mamma. Hennes husdrömmar fortsätter.
Raftälven 109, aka Tomtebo, uppfört av en fotograf & konstnär. En dröm som förföll.
Scrolla ner mot det förflutna