När man vänder hem igen

 
Ikväll går färjan tillbaka till ön som stal mitt hjärta för så många år sedan. Den tar oss hem till den lilla stugan, den som jag kikade på på nätet men viftade bort eftersom vi just bestämt att avvakta till slutet av sommaren med husjakten, men som min styvsvärmor skickade till mig och uppmuntrade mig att i alla fall titta på. Stugan jag lade bud på innan jag lämnade visnningen. Som vi fick besked att vi skulle få köpa på sambons födelsedag. Jag har längtat efter den, och efter de två katterna som fått vara ensamma kvar där medan jag och deras husse varit och jobbat på fastlandet.
 
 
Dessa bilder togs ett par dagar innan vi lämnade ön. En av sambons bästa vänner var på besök och vi tog som vanligt med oss en väska med korv och bröd ner till havet och vår favoritplats. Vi satt där och såg solen gå ner, andades in röken från elden och njöt av att lyssna på bruset av vågorna. Sambon älskar att vara eldansvarig, så det blev hans jobb.
 
 
Jag, Hollie och sambons kompis gick ner till havet istället. Hollie jagade stenar vi kastade i vattnet och stod sedan där och väntade tålmodigt på att vi skulle kasta en sten till. Och en till. Och en till. Vilket jag gjorde, för vem kan motstå blicken från de där ljust whiskyfärgade ögonen?
 
 
Det är så intressant att se vad som gör olika människor lyckliga. För Hollie är lycka att få jaga stenar som plaskar i vattnet. För min sambo är lycka att få bygga upp och sköta om en eldstad ute i det fria. För hans kompis är lycka att hitta ett fint ställe för en stunds yoga. För mig är lycka att få ha kameran i händerna och låta blicken glida över världen i jakt på vackra vinklar, färger, former eller ögonblick att fånga. 
 
 
De här stunderna vid havet är för mig de allra bästa med vårt lilla hus. Att det är en så kort promenad ner till vattnet. Till en lugn vik där det nästan aldrig är någon. Man känner sig som om man är mitt ute i naturen. Och det är man kanske, även om det finns ett mindre villaområde bara fem minuter bort, en väg och kanske en kvart in till närmaste stad. Men här ute är vi i nuet, och det enda som betyder någonting är värmen från elden och solens sakta nedgång bakom horisonten. Och att jag kastar en sten då och då så att Hollie får jaga plasket. Annars står hon där och ser ledsen ut.
 
 
För mig är det här livskvalité. För mig är det här lyx. Det känns som om alla mina drömmar har slagit in. Vi har vår lilla stuga på landet, vi har världens härligaste lilla familj och vi har våra drömjobb. Allt man ser fram emot är småsaker och inget oroar mig nu. Pengar kommer och går. Sjukdomar och skador kan man inte förebygga så värst. Vad som händer kommer att ske och det finns ingen anledning att tänka på det. Det enda som jag tänker på just nu är de små sakerna jag längtar efter. Att färdigställa bibloteket och att göra gäststugan bebolig. Att packa upp kartonger och sätta upp tavlor på väggarna. Att sitta med Maiko i knät i kväll och att klappa Geisha i morgon när hon kommer in för att säga god morgon. 
 
Inget annat spelar någon roll.

När man var på "husvisning"

Jag måste bara dela med mig av en sak! När jag var hos mamma förra veckan såg vi en annons på ett hus. Jag föll direkt, och vi gick in på nätet för att kika på bilderna. Huset var i hemskt dåligt skick, men mamma är ju händig och det stod att ena uthuset var vinterbonat, så vi diskuterade om det kanske var ett projekt hon kunde ta på sig över ett års tid. Visingen var i helgen, och då hade jag ju åkt hem, men vi hoppade in i bilen och körde bort för att i alla fall se utsidan.
 
 
Och vilken utsida... tyvärr alldeles förfallet för att rädda. Vi gick där varv efter varv och tog in detaljerna. Alla hus var murkna, grunden föll sönder och var dränkt i vatten. Allt var snett och det var hål rakt in på flera ställen. Det boede vara olagligt att låta en byggnad förfalla. Fråga mig inte hur en sådan lag skulle vara, men när så här vackra och unika hus förfaller sönder bränner det i mitt hjärta. Vi pratade om att leta reda på originalritningarna, riva och bygga nytt nästan likadant och bevara, ifall det mot all förmodan fanns, detaljer som kunde räddas. Om inte återskapa huset så gott som möjligt. För vilken vacker plats det låg på, och vilken historia huset bar på.
 
 
Dem skulle ha 200 000kr för det. Det ska bli spännande att se vad det säljs för tillslut. För någon kommer ju att föälska sig i tomten. Huset är i behov av allt för mycket för att kunna bevaras. Men vilken liten drömstuga det här var än gång i tiden. Och kanske blir det en drömstuga igen här någon dag. Men inte nu och inte för min mamma. Hennes husdrömmar fortsätter.
Raftälven 109, aka Tomtebo, uppfört av en fotograf & konstnär. En dröm som förföll.

När det är dags att åka igen

Så var det dags, att hoppa in i bilen och åka söderut igen. Att lämna mamma och Tova, hennes bolltokiga hund, att lämna den totala tystnaden där brusandet av löv tycks mullra över vidderna i brist på ljudet av fordon. Det är dags att lämna lugnet och åka ner tillbaka till sensommaren. Här uppe har hösten anlänt, om än bara försiktigt, med gula inslag i björkarna och utblommade rallarrosor i dikena.
 
 
Nästa gång jag kommer upp, har trädens löv fallit, och grenarna kommer att vara täckta av ett tunt lager frost. kanske har snön fallit, inte bara några flingor, utan ett tunt lager på marken. Nästa gång jag kommer upp har mamma höstlov och vi kommer kunna umgås mer. Då kommer min syster att vara med, och mitt hjärta kommer att vara till bredden fyllt av julkänslor, för så är det alltid i november. Men nu, nu har första frosten just kommit, och naturen har börjat förbereda sig på att fälla sommarens miljontals bland. Och jag vänder söderut mot Ramnäs och sedan Hallstahammar, kanske även Västerås och Uppsala. Jag kommer att ha en vecka innan båten går tillbaka, att hälsa på släktingar och att lära känna sambons nya arbetsplats, som jag också kommer att arbeta me på projektbasis. Nya kontakter kommer att knytas, nya projekt startas. Hösten är tiden för nystart och förändring. För mig börjar det idag. Hej, hösten.
 
Vi ses i november, Jämtland.
 
Scrolla ner mot det förflutna