När man reste genom vintern

Jag kom på att jag aldrig visade bilderna jag tog mellan mammas hem i Jämtland och båten från Nynäshamn. Eller, bilderna är ju alla från Jämtland. Efter det hade vi inte tid att stanna längre. Men det fantastiska morgonljuset, stundtals alldeles gyllene, frosten och dimman var alltför magisk för att ens sambon skulle kunna köra igenom den utan att stanna.
Vintern är så förbaskat vacker. Jag hade glömt hur kall den är, och hur underbart det är att honna in i en varm bil efter att ha varit ute och fotograferat frost. Men nu minns jag igen, och jag är inte rädd för att stanna. Tvärtom önskar jag mig mer frost. Dessa tusentals kristaller överallt, som förvandlar landskapet så drastiskt. Lyser upp, fötrollar mig.
Genom rutan satt jag och fyrade av, då sambon inte hittade någonstans att stanna på (läs, ignorerade mina "Ååhh kan vi stanna här? Och här? Och här? Men här då?"). Det är högst ovanligt. Åren av fotograferande gör att jag brukar vara sparsam med att trycka av. Först njuta av det jag ser, fundera på hur jag vill ha det. Det är sällan jag bara fyrar av utan att tänka först. Förutom på bröllop, men då är det ögonblicken jag fångar. Landskap brukar man sällan behöva skynda sig för att fånga på bild. Träden brukar stå kvar tills man är klar. 
Men det fanns stunder då inte ens sambon kunde motstå att stanna till och andas iskall vinterluft. Och jag är tacksam för att han inte fotograferade mig... fast nu när jag tänker efter tror jag att han tog ett kort eller två. Men med tanke på vad jag hade på mig, är det nog bäst så att jag slipper de dem. Sambon är fin vadän han har på sig. 
Vi har båda två saknat detta magiska vinterland. Hur det ångar om andedräkten, hur det immar om bilfönstret. Jag har saknat att se landskapet försvinna bort i dimma, svepas in i mystik och rofylldhet. Jag och sambon delar vår kärlek till det där magiska, överjordiska och lätt episka. Så vi missade närapå färjan eftersom vi stannade allt för ofta för att njuta, filma och fotografera det.
Snart är vintern här på riktigt. Jisses, avdent till helgen?! Så underbart.

När vi har snö!

Vi har snö! Den är blaskig och tråkig, men det är i alla fall snö! Hollie har inte riktigt bestämt sig för vad hon ska tycka om den. Ena stunden är hon överlycklig och tokskuttar omkring, nästa står hon bara och nosar, smakar och tittar på mig med huvudet på sned. Älskade valp. Älskade lilla valp. Nu sex månader gammal. Och nu har hon sett sin första snö! Jisses, vart tar tiden vägen?

 

När den är här!

Frosten. Som jag längtat! Vi mötte vinter som just kommit till Jämtland för några veckor sedan, men då var hösten fortfarande kvar hos oss på Gotland. Nu kom frosten. Perfekt några dagar efter att jag plockat in solcellslamporna som inte tål frost. Och idag vaknade jag bredvid sambon som kom hem inatt! Bästa morgonen på mycket länge. Och idag bär det av ut i Roma, där vi har kontoren, med de sista grejorna. Och så ska vi röja hemma. Nu har jag vinterkänslor och lyckorus i kroppen. Att se alla saker man har så kära, fina minnen med, det betyder så mycket. Äntligen ska kontor, sovrum och garderob bli klara. De sista pusselbitarna har anlänt! 
Scrolla ner mot det förflutna