När vintern så sakta ger vika

Det här är en av mina absoluta favorittider på året. När vintern sakta ger vika för våren. När snön börjar smälta bort, knopparna börjar synas och snödropparna tränger fram ur jorden och lyser grönt och vitt mot den bruna marken. Nu när snön smällt undan lite kan man gå i skogen igen. Det var så tråkigt när snön var som djupast; man orkade inte gå så långt. Men Hollie går alltid tio gånger längre än jag, helst i snön, så för henne spelar det inte så stor roll. Jisses, jag kan inte förstå att den här hunden inte funnits i mitt liv i ett år än. Hon är en så självklar del av min själ och min tillvaro.
Jag är så stolt över hur min sambo har varit med henne. Han, som aldrig haft hund innan, har tagit det på största allvar och är riktigt duktig med henne. Jag är så stolt över min lilla familj. Fast den där kattungen skulle behöva lära sig ett och annat av sin "syster", då han, medan jag och Hollie pulsade i snön, öppnade pastapaketet och hade roligt med pastan. Han hittar på en del bus, den där katten. Det ska bli skönt när han väl är kastrerad och får gå ut, så att han kan göra av med mer energi.
 
Idag har jag legat dålig större delen av dagen, och då har han varit underbar. Legat på min bröstkorg och sovit, spinnandes av välbehag. Då älskar man honom helhjärtat och bottenlöst och glömmer bort hur jobbigt det är att hårbanden försvinner, att pastan öppnades eller att örontopsarna har lekts med över hela golvet. Vad vore livet utan djur? Jag är så glad att jag har mina "små". 
Och nu är våren på gång, om än med några små baksmällar i form av frost och snölingor.

När solen går ner över stranden

Det fanns en tid då jag drömde om att bo så att jag kunde vandra längs med stränderna, eller bland raukarna, på vackra Gotland. Jag drömde om att höra edn mjuka dialekten omkring mig, om att slippa stressen av bilar som i långa led otåligt väntar på att komma fram till nästa avfart, tutandes då och då, eller kasta sig ut för att slinka in i minsta lucka mellan bilarna i hopp om att komma fram en minut tidigare. Och nu är jag här.
Nu kan jag svänga in mot ringmuren på väg hem från kontoret, och gå längs med muren tills jag kommer fram till vattnet. Jag kan andas in den friska luften, fri från avgaser, och lyssna till havets svaga brus, vindens smekningar mot kala trädgrenar och ljudet av tassar mot snön. Varje gång jag stannar till och betraktar mitt nya hem slås jag över hur sällan jag tar mig tid att stanna upp, njuta av det. Det känns som om jag levt i ett vakuum, som om jag vandrat med huvudet i en plastpåse sedan jag kom hit.
De senaste veckorna har jag tagit fler chanser att stanna upp. Det är så lite folk här nu, staden ligger i en mysig dvala under sitt täcke av snö. Och jag njuter. Det var det här jag drömde om. Det tog mig tre månader i USA innan hemlängtan slog till, en längtan som bara blev starkare och djupare med tiden. Det tog tre månader innan jag kände mig hemma här för första gången. Det verkar vara någonting med mig och tre månader. Och för varje vecka som rinner förbi känner jag mig mer och mer hemma, mer trygg och allt lyckligare. varje gång jag sätter mig på båten känns det som om jag har ett osynligt gummiband knutet till ön, och jag längtar tillbaka nästan innan färjan lämnat hamnen.
Jag är hemma nu. Vissa drömmer om palmer och solsken. Jag drömmer om uråldriga stenformationer, om vatten som stillsamt skvalpar, om krumma träd som avtecknar sig mot en molnig himmel. Och min dröm slog in. Jag behöver fortfarande påminna mig om det. Jag är hemma.

När man började en ny vecka

Idag var jag på kontoret en sväng, men mestadels arbetade jag hemma. Mitt skrivbord är nu färdigt, och jag är så himla nöjd. Imorgon tar jag med mig kameran och fotograferar det, så att jag kan visa det. Jag och Hollie hann med en långrunda vid muren, där Hollie fick se sitt livs första pulka. Hon ville väldigt gärna vara med och leka och tyckte att jag var supertaskig som inet lät henne rusa efter den. Jag längtar efter att åka pulka med henne och se om hon skulle kunna tänka sig att åka med, eller om hon skulle nöja sig med att rusa efter, så som Lady gjorde.
 
Det var fantastiskt vackert vid muren och jag svor lågt för mig själv att kametran låg kvar hemma. Så jag åker tillbaka imorgon, tänker jag mig, och tar lite bilder. Idag fick jag nöja mig med mobilen. Jag släppte Hollie lite och kastade snöboll. Det var ingen annan där. Bara Hollie och Havet, jag och snön. Jag lovade mig att komma tillbaka oftare, ett löfte som jag vet att jag inte kommer att hålla. Det är lättare att vara lat och ta långa promenader runt gården, än att åka in till Visby, parkera, och ta en långpromenad där. Men Hollie behöver dem, och jag älskar dem, så latheten ska inte få segra!
Vackra, underbara Gotland! <3
Scrolla ner mot det förflutna