När man varit i San Fransisco
Minns ni att jag var i San Fransisco över Thanksgiving? Minns ni att alla bilderna från lördagen försvann? Dem kom aldrig tillbaka. Däremot fanns printscreens av dem, eller skärmdumpar, liggandes i Lightroom. Så jag printscreenade en massa bilder, så att minnerna efter resan finns kvar.
Minnen behöver inte vara i bilder. Minnen kan vara de rent psykiska: de där fladdrande bilderna man upplever då och då, som oväntat kommer över en när man minst anar det. Men de där minnerna är svekfulla: de förändras, bleknar eller försvinner helt. Minns du den där gamla kompisen? När du sedan ser en bild känner du knappt igen hen. För minnet har förskönats eller förvränkts beroende på om det var bra eller dåligt.
Men bilder förändras inte. De förblir sig lika; formen är fast och färgerna är vad dem är. Kanske kan dem blekna en aning beroende på vilket papper dem skrivits ut på, om de är utskrivna. Är de digitala däremot, ser dem likadana ut oavsett om bilden togs 1992 eller 2012. Färgerna är lika klara, ansiktena likadana. Därför älskar jag att ha kameran med mig. För den fångar någonting mitt huvud inte klarar av.
Kameran fryser ögonblicken och låter mig återuppleva dem om och om igen. När jag ser bilderna minns jag hur jag kände mig: kall, men uppspelt, lycklig. Jag kände mig som om jag kommit hem, för San Fransisco påminde mig såpass mycket om min hemstad Göteborg. Små spårvagnar, raka gator, blandad arkitektur. Och regn. Jag hade inte sett regn mer än fyra dagar på fyra månader innan jag kom till San Fransisco.
Ja, jag kände mig hemma. För kanske första gången sedan jag kom till USA kände jag mig verkligen hemma. Här var något jag var bekant med, trygg men, kände till. Här fanns visserligen palmer, men det var så likt hemma att det inte kändes konstigt med julgranar och palmer bredvid varandra längre.
Här regnade det. Och det var julpynt överallt. Och lamporna reflekterades i vattnet och fick hela staden att glimma, att glittra. Det var fullt av liv, det var fullt av bilar. Skratt och sorlande röster. Och fast en dyster skugga låg över oss i och med att det var samma kväll som sambons dator fick kaffet över sig, höll vi ändå humöret uppe och njöt av det som var.
Vi åt middag uppe i The Cheesecake Factory uppe i Macy´s, med utsikt över torget. Något jag varmt rekomenderar alla som besöker San Fransisco: fantastisk utsikt och fantastisk mat till rimliga priser.
Från resturangens balkong såg man ner över en is, som såg tom ut när vi tittade ner men som hann fyllas med folk lagom tills att vi kom ner igen. Mig gjorde det ingenting, jag ville inte åka. Jag ville bara gå gata upp och gata ner och titta.
Njuta av varje steg. Och det gjorde jag. Skuttade och skrattade som om det vore första gången jag någonsin besökte en större stad. Men det var bara så mysigt. Trots datorn. Att vara där, med de där människorna, känna julstämningen krypa fram...
Se folk åka på isen. Stämningen var så härlig. Alla var ute för att ha en trevlig lördagskväll, för att ha roligt med vänner och familj, umgås och njuta trots att regnet ömsom i ett dis smekte våra kinder, ömsom dundrade ner mot oss som pinnar mot ett trumskinn.
Och jag är så glad att jag har bilder från dessa minnen. Så att dem inte bleknar. Så att jag då och då kan titta på dem och tänka att just ja, så där var det, så där såg det ut... när vi med fina vänner besökte San Fransisco.
Så skönt att du har dessa bilder var de var verkligen fina. Man kan riktigt följa med i hela resan :)