När Annie mötte Miranda

Jag är inte en sådan person som ger prylar namn. Inte i normala fall. Men om en kamera heter Miranda så heter hon det. Och det känns bara roligt att kalla henne så, denna kamera som jag ska ha så roligt med. Kameran jag köpte av Soltan och hans dotter på en Megaloppis.
 
Soltan, som varit i Sverige sedan femtiotalet och retsamt sa till mig att han varit svensk längre än jag och att han betalat mycket mer skatt än mig. Vilket jag bara kunde skratta och hålla med om! Underbart när människor har humor. Och vågar prata om de där sakerna som ingen vågar prata om. Vågar skämta om dem, med en främling. Det gör mig lite, lite stoltare. Att ta över kameran efter en sådan människa.
 
Jag köpte henne för trehundra kronor. Hon är i ett fantastiskt skick, har den där funktionen som gör att man kan ställa in skärpan utan att stega...
 
Miranda är Analog. Och på köpet fick jag ett fast 50mm, ett fast 200mm, en blixt och tre olika fjärrutlösare, den roligaste med bulb-funktion. Och fodral, så himla fina, i läder. Och bäst av allt? Manualen. Och det tog inte många timmar innan jag och Miranda begav oss till Kim & Jonas där vi satt runt köksbordet och klämde och kände på henne och listade ut hur hon fungerar.  Och nu har hon en rulle svartvit film i. Och ligger här redo för ett äventyr i mina händer.
 
Hur mycket skulle jag få i en fotobutik för trehundra kronor?
 
I alla fall inte en fin kamera, två objektiv, en blixt och fjärrutlösare. Om jag inte rånade affären och lämnade kvar trehundra kronor, förstårs.
 
Hej, Miranda!
Undra vilka möten vi ska göra tillsammans?
 
0 kommentarer publicerat i Fynd, Utrustning;
Taggar: Analog, Camera, Film, Fynd, Kamera, Loppis, Miranda, Miranda dx-3, Photography, Svartvitt