När Annie...

 

Det sägs att skadeglädje är den enda sanna glädjen - men det är inte sant. All glädje är sann. All glädje är underbar. Men det är verkligen någonting visst med skadeglädje...

Veckan innan midsommar lämnade jag in min kamera i Mölndal, på Scandinavian Photo, där jag köpte den för nu ganska exakt ett år sedan.

Inte långt därefter var jag där och pratade med dem om kameran, om felen. Men då fick jag prata med en kvinna som inte visste vad mjukvara vad för någonting. Så det var ett helt meningslöst samtal. Men då fick jag veta att det skulle ta några veckor att skicka iväg den. Och det kunde jag inte göra då, för jag skulle iväg.

Men nu ville jag ha det gjort, innan jag flyytar till USA. Säljaren som sålde mig kameran blev också den som skulle hjälpa mig. Det tog mig 20 minuter att övertala honom att det ens var fel på den. Han var så jävla dålig, på ren svenska. Säkert en duktig fotograf, men urusel på service.

Felet på kameran? Den startar inte alltid. Det kommer och går, väldigt oregelbundet. Den hänger sig när jag fotograferar mycket och startar ibland upp väldigt, väldigt långsamt. Men nej, det trodde inte säljaren på. För han kunde inte återskapa problemet i butik. Istället försökte han sälja på mig en mycket sämre kamera...

Tillslut tappade jag tålamodet och sa till honom: "Tror du att jag är här för skojs skull? Tror du att det är bara för skojs skull som jag vill skiljas från min kamera, i ett par veckor - med risk för att inte hinna få tillbaka den innan jag ska flytta utomlands?". DÅ gick han med på att skicka upp den till Sony. Och flera gånger påpekade han att risken var att dem kanske inte skulle hitta något fel på den, och att jag måste förstå att så här avancerad teknik kunde vara lite långsam. Jag trodde inte mina öron. Sony A99 marknadsförs som en extremt snabb actionkamera med supersnabb autofokus och jag har läst sjukt fina recensioner... till och med Hasselblad har byggt en kamera som i stort sett är en Sony A99 men med deras hus! 

Men i alla fall. Jag fick ett sms och ett mejl nu medan jag var på Gotland, om att min kamera var klar. Så jag åkte dit idag för att hämta den. Den första säljaren hade en kund, så jag fick en annan. Jag lämnade in mitt kvitto och sa: "Jag är inte säker på att ni hittade några fel på den, men jag har fått sms om att min kamera är klar att hämtas ut".

Killen kollade på min lapp, hämtade kameran. "Jodå, den är fixad" sa han och kollade lappen som var häftad på påsen. "Dem har bytt kretskort, mainboard... trimmat... så jo, det var ganska allvarliga grejer". Jag hade svårt att inte vända mig om och ge killen bredvid fingret.

Tjugo minuters förödmjukelse från honom fick jag när jag lämnade in den. Gråtfärdig var jag när jag lämnade in kameran. Hela jävla kvällen tillbringade jag i soffan, superledsen och orolig. Jisses, vad jag ville vara barnsig och säga någonting. Men jag gjorde inte det. Jag tog min fina, rosa påse. Log stort och dansade ut. Med en felfri kamera och ett fladder av lyckofjärillar i magen. För vad spelar det för roll att han betedde sig så illa? Jag vann ändå. jag fick min kamera lagad. Men inte lär jag handla på Scandinavian Photo igen... nej, jag ska i fortsättningen bara gå till den lilla butiken på Avenyn.