När man visar mer bebis
Säg hej till Elliot. Han är en av de senaste tillskotten i min icke biologiska familj. Som vi väntade och väntade på att få träffa! Först fick han för sig att komma ut fem veckor tidigare än vad han borde, och sedan ångrade han sig och försökte stanna där inne så hans stackars mor fick tillbringa ungefär 36 timmar med värkarbete. Men när han väl kom, då var han helt underbar.
Det är sjukt hur stor han är - jämfört med hur liten han var! Och det är fortfarande sjukt hur liten han är just nu. Minimänniska. För det mesta sover han och skiter fullkomligt i vad vi håller på med runt omkring honom. Men då och då får han för sig att vara delaktig och ligger där och ler och blänger om vartannat.
Och blicken är så där nöjd och belåten och liksom säger att "Jaha, det här var en ganska så kul familj jag hamnade i tillslut". Och man undrar liksom vad dem tänker på, och vad dem drömmer om, när dem är så små. När dem ler i sömnen, när dem rynkar pannan och tittar på en som om man är något spektakel på zoo och dem måste lista ut vad man är för något.
Och man kan liksom bara sitta där och titta på dem och beundra hur fantastiska dem är. Hur perfekta och personliga. Det är en liten kille där, en liten minimänniska med drömmar och idéer och egenheter. Det är så fantastiskt kul att få se honom upptäcka det själv.
Och man tittar på hans storebror som är så full av liv och ord och man undrar hur det är möjligt att börja så liten och lugn och sedan växa upp och fullkomligt explodera i energi. Och man tittar tillbaka på den lille som ligger där med nyfikna, öppna ögon och man kan knappt fatta att han snart, eller tja, om två år, kommer springa omkring på samma sätt.
