När det är Alla <3:s dag

Jag bryter mot mig själv idag. Jag berättar offentligt om något som varit privat under en väldigt lång tid. Jag tänkte berätta historien om Oss;
Fast förkortad, och ur min synvinkel, för skulle jag berätta allt skulle det ta lika lång tid som det pågått. 7 och ett halvt år eller så.
 
Jag träffade honom på ett väldigt annorlunda sätt. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år, till en liten studentlägenhet i Växjö med tre sovrum, gemensamt kök, matdel och badrum. I lägenheten bodde redan två gymasieelever men ingen av dem var där när jag flyttade in. Sommarlovet var på väg att ta slut och de hade varit hemma i sina respektive hemorter över lovet och jag fick några dagar helt själv. Men så en dag när jag öppnade dörren satt han där, med fönstret bakom sig så att de blonda håret lyste upp som en aura kring hans huvud. Det var ett blont affro. Det jag minns är håret, och de stora, blå ögonen. Vi blev snabbt bästa vänner. Han blev den första, riktiga killkompisen jag haft. Och jag blev hans första riktigt nära tjejkompis. Vi var bara kompisar. Båda hade intressen på annat håll och det gav oss möjligheten att verkligen öppna oss för varandra.
 
Tiden gick. I slutet på första året växte ett annat intresse hos oss båda, men ingen av oss vågade utforska det. Vi hade det så sjukt bra som vänner. Vi kunde prata i timmar om allt och ingenting... vi hade så sjukt roligt ihop. Dessutom visste vi ju att han året senare skulle ta studenten och försvinna. Jag var rädd. Han också. Ingen tog intiativet. Inget hände mellan oss. Men blickarna vi gav varandra blev nog längre och längre.

Och under sommaren när skolåret slutade träffade jag en annan och hamnade i ett långt, till en början lyckligt förhållande. Så i två år bodde vi i samma lägenhet, jag och min nuvarande, men ingenting hände. Och han och min dåvarande blev vänner dem också.
(Fotograf övre bilden: jag, Fotograf undre bilden: Jenny)

Vi fortsatte vara väldigt nära vänner. När han tog studenten flyttade han hem till Gotland och jag flyttade ihop med min pojkvän. Under det året hade vi väldigt lite kontakt. Året därpå kom han på besök till Växjö, just när jag var på väg att ta med mig min sambo och flytta hem till Göteborg. Allt i mitt liv var upp och ner. Då kom han direkt ur militären, med rakat huvud och rak rygg. Han berättade att han skulle flytta till USA och studera teater där ett år. Jag blev så sjukt glad, för jag har alltid sett en kreativ anda i honom.
 
Ett halvår hade vi bara kontakt på facebook; vi skrev inte till varandra men hans äventyr dök upp i mitt flöde och jag minns hur stolt jag var över honom, gillade något då och då och ibland gillade han någonting jag gjorde. Själv levde jag i ett helvete. Förhållandet jag var i var allt annat än bra. I januari hade jag slutligen kraft att lämna det. Så fort det blev offentligt på facebook skrev Han till mig. Han var extremt framåt, skrev att han undrat vad som kunde ha hänt mellan oss, Om... vi började skriva om att ses till sommaren. Skrift blev till skypesamtal. Oftare och oftare. Längre och längre.
(Fotograf övre bilden: Jag. Fotograf undre bilden: Maxime de Jonge)
 
Han var i USA och levde livet och lät lockarna växa sig långa. Jag var i Göteborg och hittade succesivt tillbaka till livet jag också. Och jag hade fått en av mina absolut bästa vänner tillbaka - fast han hade egentligen aldrig varit borta, bara långt bort och lika upptagen med sitt som jag varit med mitt. Och den sommaren, 2012, hade vi det riktigt fantastiskt ihop. Jag åkte ner till Gotland för första gången i mitt liv och jag blev kär. Inte i honom (eller ja, det råder delade meningar om den saken), men i ön. När jag skulle åka hem följde han med mig och stannade ett tag i Göteborg. Vi påbörjade någonting den sommaren.
 
När han åkte hem blev det så sjukt tomt. Men så föreslog han att jag skulle komma en sväng till, just i slutet av sommaren, innan han skulle återvända till USA. Så jag gjorde det. Jag åkte över en stund till. Och vi fick ett avslut. Vi fick veta vad som kunde ha hänt. Om... Om framtiden sa vi "vi får se". Inga löften, inga förhoppningar, inga krav. Vi båda behövde det, just då. Enligt min mamma var jag tokkär i honom och hade varit det läääänge. Enligt mig var det... någonting jag behövde.
Sedan levde vi våra egna liv, jag i Sverige, han i Kalifornien. Jag gjorde saker som gjorde mig lycklig, reste, kom på fötter, hittade mig själv igen. Hittade den där tjejen som jag tappat bort. Och jag hittade en passion. Kameran, som förut bara hängde med för att, blev en naturlig del av handen. Jag blev besatt. Började läsa tidningar, fotobloggar, börjde önska mig fotoböcker och läste dem pärm till pärm. Han tjatade om att jag skulle komma, plugga på Santa Barbara City College, jag också. Men jag tyckte det kostade för mycket. För foto är ju ändå inget att satsa på...
 
Så skulle han komma hem. Han var trött, hade tagit de klasser han ville. Han kom in i en tung period. Jag åkte till Island på semester. Och där föddes en önskan och ett behov. Ett par månader blev det hemlighetsmakerier, för jag ville inte berätta för vänner och kollegor om det ändå inte skulle bli av. Jag sökte till skolan och kom in. Jag fick visum och studielån. Och jag berättade för omgivningen och fick så sjukt mycket stöd.
 
Men han visste, redan från början. Jag berättade för honom i skype.
"Jag ska börja plugga till hösten"
"Jag vet, du har nämnt att du vill det"
"Mm, men jag har inte sagt var"
"Var...?"
"Santa Barbara"
Det utlöste en kedjereaktion av känslor och händelser. Från att i ett och ett halvt år, sedan den där sommaren, bara varit vänner igen, kom han på att han skulle stanna kvar här, och vi skulle bo ihop. I början trodde vi nog inte på det någon av oss, vi bara sa så, att vi skulle göra det. Vi trodde nog aldrig att det skulle hända, i alla fall inte jag. Jag vågade inte hoppas. Men ju närmare sommaren kom desto mer växte känslorna och vi båda två vågade börja hoppas och längta.

Och så kom sommaren. Jag satte mig på flyget och landade i landet fyllt av drömmar. Och där stod en nervös men leende kille och svepte in mig i en stor, härlig kram. Och så började det. Vårt år tillsammans. Från att ha haft ett par veckor i hop två år tidigare, till att bo ihop på andra sidan jorden, med hyreskontrakt på ett år. Hur vi vågade? Vi ville väldigt gärna att det skulle fungera. Båda gjorde sitt bästa för att det skulle bli så bra som möjligt.
Och här är vi nu.
 
Första halvåret sov vi i sär en enda natt. Det var när han jobbade som mest intensivt på sin kortfilm. Det är underligt, att inleda en kärleksrelation med en vän. Det är så läskigt i början och det kan vara svårt att bli romantisk, för man är så van vid att vara vänner. Men vi lyckades, tycker jag, att släppa loss och släppa in. Den här relationen är utan tvekan den bästa jag haft. Han är en av de vackraste människor jag träffat och har överraskat mig med att vara mer romantisk och omtänksam än jag någonsin vågat drömma om. Vi är så lika på så sjukt många sätt, även om vi också är extremt olika. Vi har så många minnen tillsammans. Han har alltid funnits där, i så många år, någonstans. Även om jag inte förstått det eller tänkt på det. Ingen annan, någonsin, kan ersätta honom, vår historia och det vi gått igenom.

Framtiden? Den har vi inte planerat, inte just nu i alla fall. Men det gör mig inte så mycket, för det vi har är underbart att njuta av i ögonblicket. Våra drömmar bär oss antagligen åt olika håll senare i framtiden och jag försöker att inte tänka på hur det skulle vara att fortsätta utan honom. På sätt och vis tror jag att vi alltid kommer att ha varandra, även om det "bara" blir som vänner, även om det blir på olika sidor av jordklotet. Mitt liv utan honom vid min sida var fantastiskt det också, och om jag bara följer den väg mitt hjärta leder mig kommer det att fortsätta vara det. Även om jag absolut erkänner att jag aldrig varit lyckligare än vad jag är just nu.
(Bild: Cherie Hansson)

Kanske möts vi igen i framtiden. Kanske möter vi andra. Kanske skills vi inte åt alls. Oavsett vilket ska man aldrig överge sina egna drömmar bara för att vara med någon annan. Man måste känna efter, är det värt det? Kanske inser vi att det är det, kanske ändrar någon av oss vad vi vill och gör det möjligt att drömma om en framtid. Vi lär oss otroligt mycket i den här relationen. Vi är båda väldigt lyckliga. I vårt fall vill vi bo i olika länder i framtiden och då är det lite svårt att ha en relation. Men det ligger i just det: Framtiden. Just nu är vi här, tillsammans, och det är alla hjärtans dag och mitt hjärta är fullt med kärlek.
(Bild: Cherie Hansson)
 
Man lever bara en gång. Därför tycker jag att man ska våga göra det bästa av det. Och inte alltid tänka framåt, utan tänka på nuet. För nuet är verkligheten. Och verkligheten är allt vi kan vara säkra på att få. Vad som helst kan hända när som helst. Just här, just nu, känner jag mig som världens lyckligaste kvinna.
(Bild: Jenny)
#1 - - Anna Holm:

Åhh, vad fint :)

Svar: Tack! :-)
Annie Stumle

#2 - - Jessica:

Detta är nog ta mig tusan de finaste och ärligaste jag läst! :)

Svar: Hihi tack! :-)
Annie Stumle

#3 - - Maria Ekblad:

Men åh det här var FÖR fint!

Svar: Haha tack :-)
Annie Stumle

#4 - - Jenny:

Åh... det där med att bli kär i en vän... :) att släppa in... :) det låter som något jag hört någonstans... fast jag kan inte för mitt liv minnas vart... :p

Älskar dig, bästaste Annie i världen!!! Toklycklig för din skull! Ja, och för det där med att släppa in vänner i hjärtats allra innersta då... <3 stor kram från Göteborg.

Svar: Eller hur! <3 HIhi!Vi har en hel del gemensamt du och jag har jag hört!! ;-D Hoppas ni hade en underbar alla hjärtans dag!!
Annie Stumle

#5 - - Jenny:

Och hälsa han den där också... och de andra vi träffade!!!

Svar: Absolut!! <3 :-)
Annie Stumle