När man hälsade på danskarna
Säg hej till Solvang, en dansk oas i Kalifornien. Känd för sin härliga arkitektur - aningen olik vad som är populärt i övriga delar av Staten. Häng med!
Låt mig ta det hela från början. När jag kom hit till USA fick jag ganska snabbt frågan: Har du varit till Solvang än? Och jag rynkade ögonbrynen och frågade vad det var för något. Mina svenska vänner berättade att det var en gammal dansk koloniort, där utvandrare från danmark gaddat ihop sig. Mina amerikanska vänner påstod att det var en svensk eller norsk by. Men alla var eniga om den vackra arkitekturen, den goda maten och den lilla julbutiken som är öppen alla dagar i veckan, året om.
Jag var tvungen att prova fikat, som faktiskt var riktigt gott. Det fanns även "swedish limpa" vilket jag log lite åt men inte köpte. Jag behövde bara lite mat i mig så att jag orkade ut och fota den lilla byn. Det var fantastiskt väder: stormmoln, ömsom regn, ömsom sol, vilket stundtals gjorde byn nästan svartvit, stundtals så färgglad att det kändes som att vandra omkring i en målning.
Ett så där supersött tillskott till tavelkänslan var hästekipaget som stod där så fint och väntade på att knalla runt med nästa vända turister. Ni som vet: Nordsvenskar eller ardenrar? Jag gissar på Nordsvenskar, för de kändes så små. Tillgivna och snälla, men en aning uttråkade var dem i alla fall.
Byn var vackrare än jag förväntat mig. Jag trodde inte riktigt på alla upphetsade utrop att det bara var ett ställe man skulle til. Jag tänkte i mitt stilla sinne att - Vaddå? - Danmark är ju inte spännande. Det är ju bara dit man åker på dagsutflykt eller färjetur Vad finns det att se där? Jag hade ingen aning om att den danska arkitekturen var så himla söt.
Alla tinnar och torn påminde mig om Österrike, Skåne - kanske Tyskland - men speciellt England. Likheterna med ondon var slående på grund av de där träden: dem som tappar alla löven men behåller små bollar med frön, som nästan påminner om julgranskulor. Jag förälskade mig i dem i London. Finns dem någonstans i Sverige?
Nåväl, jag gick omkring och tittade på hus tills staden tog slut (mer om det i ett annat inlägg) och på tillbakavägen tittade jag på ännu mer hus. Det var knappt några människor ute, en "ruggig" söndag i Solvang. The people of California är inte direkt vana vid regn. Så jag kände det nästan som att jag hade byn för mig själv.
Och jag hittade en mysig liten resturang där jag och kamerorna kunde vila. Njuta av varm soppa, världens godaste kalkornsmörgås och Äpplebisvier till efterrätt. Servitrisen frågade om jag var dansk - för att jag "kunde uttala äpplebiskvier", men jag skrattade och sa att nej, jag är svensk. Jag tillade heller inte att mitt uttal varit svensk och att en dansk skulle sucka om hen hört mig.
Men dem var goda! inte lika goda som dem min barndomsväns mamma brukade göra, men riktigt goda ändå! Och just då jag skulle äta den sista kom regnet, en kraftig skur trots att solen lyste, och personalen blev helt till sig och rusade ut för att leta regnbågar. Dem hittade en. Jag hann precis fånga den efter att jag betalat notan, innan regnet i fjärran var för långt borta och regnbågen sakta tonade bort.
Ingen skatt den här gången, men staden Solvang är en pärla i sig!
vackert de va där, kul att den är bevarad =)