När Annie...

Vi jagad solnedgången och vi tappade bort den på vägen. Men vad spelar det för roll? Vi hade en liten minisemester och vi fick se solen gå ner över de mest fantastiska bergen i California. Att se solnedgången med den människa som förgyller ens vardag kan inte bli dåligt oavsett vart man ser den, genom en bilruta, genom en kamera eller från en bergstopp.

Det. Var. magiskt.
Jag älskar att jobba med lite längre slutartider, för ljuset i bilderna blir så mjukt och magiskt! Och färgerna...! UV-filter är det bästa jag någonsin köpt till min kamera. Det och Lightroom. Det är så lätt att dra fram färgerna i allt utan att behöva redigera. Jag älskar ljusspelet vid solnedgången. Hur allt går från vitt till rosaskimrande och sedan kallt blått innan allt blir mörkt. Det gula skimret i horisonten.

Det är verkligen det jag älskar med foto. Ljuset. Jag älskar ljus. Jag önskar verkligen jag hade en kamera som var enklare att fota nattbilder med. Jag fotar med en Sony A99, och den har det jobbigt när det blir mörkt. Den håller på med "processing" i en evighet efter varje bild, blir varm och slukar batteri. Något som inte är så kul när man inte kan ladda kameran på en camping. Det är i sådana stunder man saknar sina analoga kameror, som blev kvar hemma. Så när jag inte orkade vänta på att kameran skulle jobba klart så länge som den behövde, och när jag tyckte att vi fröst (fryst? Frusit?) klart ropade jag på sambon och vi åkte hem till lägret, lyxade till oss med varm choklad och marshmallows och att titta på stjärnorna från vårt lyxbäddade tält.