När man firat Thanksgiving
Här har det varit Thanksgiving. Vi firade det med vänner och god mat och två ursöta troll. Låt mig berätta: Dagen började på balkongen där sambon skördade de stackars potatisarna som jag planterade tidigare i somras men som jag sedan glömde bort.
Det fanns några stycken, men inte tillräckligt för en gratäng enbart på hemaodlad potatis. Det var en lättnad att skörda de små potäterna, för jag har haft skuldkänslor i månader över att jag inte hunnit ta hand om dem. Jag har liksom blundat och rusat förbi, men sambon har försökt att ge dem lite kärlek. Av mig fick dem kärlek fem-sex gånger sedan jag planterade dem eller så. Illa.
Nåväl, gratänger är i alla fall min grej. Så jag slängde ihop en, bakade klart den ocg ett par pajer och kakor i ugnen innan jag packade in dem och sambon i bilen. Så bar det av till vännernas hem och vi ägnade resten av dagen åt att... laga mat. Baka. Och leka med barn.
Min kompis gjorde sitt livs första kalkon, och det blev supergott. Jag ville inte låta något av pajdegen gå förlorad, så jag gjorde "pajkakor" av det som blev kvar. Och äldsta pojken, fyraåringen, hjälpte glatt till. Lillkillen däremot var mest i vägen, men himla nyfiken på vad hans mamma och jag gjorde.
Det är så himla kul att ha barn omkring sig. Som vuxen glömmer man lätt hur roligt livet egentligen är, och man glömmer lätt att glädja söver det lilla. Men barn kan bli överlyckliga över det allra minsta, och så klart helt förtvivlade över ännu mindre... dessa känsloutbrott alltså.
Men barn är också så logiska. Dem är inte griniga över något du sa för tre veckor sedan. Den är antingen trötta eller hungriga eller så behöver dem uppmärksamhet. Krångligare är det egentligen inte, även om det kan vara himla besvärligt och energikrävande. Jag älskar att umgås med barn. Dem påminner mig om det mest självklara, att leva i nuet.
Det var fantastiskt att sitta och vila och se två små tjuta av skratt över att sitta i en snurrande kontorsstol. Tänk att en stol kan vara så himla kul. Jag måste komma ihåg det när jag sitter och redigerar och kör fast: ett par varv på stolen och sedan är humöret på topp igen... eller, så var det kanske för tjugo år sedan. Nu är jag inte lika lättroad längre.
Efter leken med stolen var det dags att rida på min sambos rygg. Jag såg dem svänga runt hörnet och skakade på huvudet:
"If he ever have kids, I doubt they'll ever survive 'til adulthood" sa jag och log.
"What do you mean?" Frågade min kompis.
"That" sa jag och nickade efter honom. "That did not look at all safe."
"If he ever have kids, I doubt they'll ever survive 'til adulthood" sa jag och log.
"What do you mean?" Frågade min kompis.
"That" sa jag och nickade efter honom. "That did not look at all safe."
I samma ögonblick hörs två ylande barn storgråta och vi rusade in i sovrummet. Jovisst, bägge barnen hade trillat av och min käre sambo såg lite förskräckt ut. Men fallhöjden hade inte varit så hög och det var mest läskigt, så snart skrattade barnen igen.
Istället fick dem hoppa i sängen med mamma. Det händer inte varje dag så det var verkligen superkul! Och sedan vågade sig pojkarna upp på ryggen igen. "You have to walk slower!" beordrade mästerryttaren. "No, too fast! That's better."
Och jag gick ut i vardagsrummet där barnens pappa somnat i soffan efter alldeles för mycket fantastisk mat. Njöt av juldekorationen min vän redan satt upp. Och vände mig sedan om...
Och fick syn på hunden dem är hundvakt åt, uppe och snodde rester. Fotografen i mig vann över hundägaren, så jag knäppte en bild innan jag lät hunden förstå att den blivit tagen på barn gärning. Himla söt liten vovve, men himla förtjust i att sno mat.
Så jag tog hunden ut på en kvällsrunda och njöt av känslan. Som jag missat hundpromenaderna. Och det här var nästan som hemma i Sverige. Kyligt och det doftade friskt. Och efteråt var den lilla vovven mycket lugnare och gladare. Barnen också.
Och kvällen avslutades i sängen tills bara jag och min sambo var vakna. De andra såg den nya Djungelboken, men jag tyckte den var rätt så usel, så jag hängde med hunden istället. Och tillslut vände vi hemmåt, rullandes fram efter alldeles för mycket mat och alldeles för mysigt sällskap.
<3
Åh, de sista bilderna. Så jäkla söta!