När Annie...

 

 

Jag började i friidrott tack vare min fotbollstränare. Han uppmärksammade att jag var snabbast i laget och urusel med fotbollen, och tisade mig och min familj om att friidrott kanske vore min grej. Men det var inte förrän min granne och barndomsvän började som det faktiskt blev av. Vi bodde grannar, så våra föräldrar turades om att köra oss till träningarna, och när vi blev äldre cyklade vi dit tillsammans. Mitt och grannens intresse smittade av sig, och i perioder var vi många flickor som cyklade tillsammans mellan Bohus och Kungälv. Min lillasyster och dåvarande bästis, min granne och hennes bästisar. På den tiden var jag himla blyg, så att ha kompisarna med sig gjorde att jag vågade ta klivet in i en gemenskap som kom att ge mig kraft och energi att orka vidare även när allt annat blev tufft. 

 

Från början var jag inte bra på någonting. Jag var okej på allt, men inte bäst på någonting. Jag kommer ihåg hur glad jag var för min första medalj, en 6:e plats. Jag testade allt, tyckte mest att det var roligt att vara där, att heja på kompisarna och att få utlopp för all min energi. I tolvårsåldern hade jag upptäckt att det roligaste jag visste var att hoppa. Så jag började med längd- och höjdhopp, men eftersom jag var så kort, så blev höjdhopp aldrig min grej. Jag hoppade lika högt som min egna längd, och det är jag fortfarande grymt stolt över. Men det häftigaste ögonblicket, som kom att föräldra mitt liv, var när jag blev felanmäld en vinterdag i elva-tolvårsåldern.

Jag skulle prova att springa häck, och det hade jag sett fram emot i säkert en månad (alltså en eeeevighet för en 11-snart 12-åring). Men väl där fanns jag inte med på startlistan. Däremot fanns jag med på Trestegs-listan, som startade typ exakt samma tid. Jag minns hur panikslagen jag blev, för jag hade aldrig provat tresteg (antagligen inte ens hört talas om det) för det var första vintern vi var gamla nog att testa. Jag grät och var nervös, och min underbara pappa försökte trösta och visa mig hur man gjorde. Jag blev bara arg, och då blev pappa också arg, och sa att vi skulle stryka mig om jag nu inte ville hoppa. Men då slog envisheten på, och jag snäste åt honom att jag minsann visst skulle hoppa. Första hoppet gick bra: det blev godkänt och pappa var så stolt över mig. Efter nästa hopp stod det en gammal man bredvid pappa. Tredje hoppet stod mannen kvar, och gav mig tips. Jag gick till final, och den gamle coachade mig och erbjöd mig efteråt en plats i hans hoppgrupp på fredagarna. Jag hade tydligen talang. Jag har ingen aning om vad jag hoppade eller vad jag kom, men jag minns att jag fick medalj. 

 

 

 

Jag lade i stort sett all min vakna tid på träning och skola. När det var dags att söka till gymnasiet var det en självklarhet att söka ett idrottsgymnasium i Växjö, där jag kunde läsa ett bild och formprogram mensamtidigt vara med i Friidrottsgymnasiumet och träna på skoltid. Men jag kom inte in. Jag var nummer 14, och 13 kom in. Jisses, vad jag grät. Det där med att flytta till Växjö gav jag upp. Jag kände mig så extremt värdelös, och livrädd för att behöva gå ett gymnasium i Göteborg och riskera att hamna med någon av mina gamla plågoandar. Så en dag slog jag upp min folder igen och fick syn på skolan jag tänkt gå på. Läste drömmande om den. Design- och formgiving. Friskola... vänta lite? Friskola? Jag började läsa på riktigt, och insåg att skolan jag hittat och velat gå på inte alls var en del av Friidrottsgymnasiumet jag sökt till. Så jag sökte till Designskolan och kom in. Och bytte friidrottsklubb, från Kongahälla AIK (KAIK) till Växjö IF. Det blev en rejäl omstart. Jag gick från att vara blyg till utåtriktad. Jag gick från att vara sportfåne till konstnär. Jag lämnade en döende friidrottsklubb och alla barndomsvänner för att försöka kämpa mig in i en ny klubb. Och jag lyckades aldrig riktigt.

Mitt första år var grymt bra. Men någon gång under andra året började skadorna komma. Jag minns inte exakt vilket år eller när jag sprängde mina slemsäckar i fötterna, men det blev ett halvårs rehabilitering och efter det var mina dagar räknade. Jag hade inte riktigt kommit in i den nya gruppen, och rehaben fick mig att spendera mycket tid ifrån dem. Den dör klubbkänslan började falna. Jag var inte längre i närheten av mina gamla rekord. Jag hade gått från Topp 3 i Sverige till... ja, medelmåtta. Min tränare tappade intresset för att hjälpa mig när jag inte längre var superlovande blivande friidrottsstjärna, och det blev inte längre kul att åka dit och känna sig dålig och utanför.

Min dåvarande sambo tyckte att jag slösade för mycket tid och pengar på att åka mellan Alvesta och Växjö när jag inte längre tyckte att det var roligt. Det var hans ord som satte spiken i kistan. Jag tävlade en sista gång, i Göteborg, och gav därefter upp alla drömmar om OS. Spikskorna lades på hyllan, eller om dem hamnade i soporna, och jag valde att satsa på min konstnärliga sida istället. 

Konsten tog mitt till USA där jag studerat fotografi i snart tre år. Under åren har jag hört om gamla vänner som lyckades. VM, OS-kval, SM-medaljer. Det har alltid käns lite tungt i hjärtat, att jag gav upp. Hur mycket jag än älskar foto, så var friidrotten en viktig del av mig, och det är samma mentalitet som jag hade där som numera gör mig till en bra student och fotograf. Det är samma vinnarskalle som driver mig till att utvecklas, samma envisa tålamod som får mig att sitta igenom alla övningar tills kunskapen sitter och resultaten kommer. Det är samma possitva attityd som får mina brudpar att skratta och mina chefer att bli imponerade över mitt driv. Fram tills förra veckan var friidrotten den hemliga ingrediensen i mitt förflutna som gjorde mig till den jag är. 

Men på en surfinglektion för någon vecka sedan förändrades plötsligt min syn på friidrotten återigen. Vi gjorde en stafett, eftersom det inte var några vågor, och jag var snabbast i klassen. Snabbare än alla killarna, snabbare än alla yngre. Jag kände mig så sjukt stolt att jag som relativt otränad 25-åring fortfarande kunde vinna. Och det var då det hände, det otippade. Min surflärare är också Friidrotts coach, och han kom fram efteråt och pratade lite. Nästa lektion försökte han värva mig till skolans lag. Pratade om att jag med mina tider och rekord hade en grym potential. Jag kände mig så hedrad, men efter fem år som "pensionär" så tog jag honom inte så seriöst. Jag såg mest tillbaka på det förflutna med en enorm tacksamhet över att jag hade föräldrar som lät mig hållas, en kropp som tålde hård träning och en klubb som fick mig att orka fortsätta att springa när hjärtat bara ville sluta slå.

Och så tänkte jag inte mer på en eventuell Friidrotts-come back. Berättade för min lärare att jag måste klara minst en lektion i matte för att ens kunna överväga det. Men så dök hopptränaren upp på dagens lektion och presenterade sig. Han ska hjälpa mig med min matte, hjälpa mig att få tillräckligt med poäng på mitt matteprov för att kunna hoppa över en eller bägge mattelektionerna, så att jag kan återgå till friidrottandet igen. Wow. Denna gemenskap. Jag insåg inte hur mycket jag saknat den förän jag stod mitt emot min blivande hopptränare och insåg att det är det här idrott är: gemenskap. Och man är aldrig för gammal för det, även om OS-drömmarna får ligga kvar på hyllan även i fortsättningen.