Okej, jag sitter hemma sjuk är gnällig över allt, sambon ler sådär förstående och säger "
vad du är söit" och jag protesterar vilt. Och jag kan inte låta bli att le tillbaka fastän jag är så förbannat arg på kroppen som väljer att bli sjuk just nu. Och han går till jobbet och flinar över axeln "
ha en bra dag!" på vägen ut. Och jag låtsas vara trumpen fastän hjärtat är varmare än den febriga kroppen, och känner att, ja, jag har en bra dag. För att alla dagar med honom är bra. Jag kan inte riktigt förstå hur allting kan få lov att vara så här bra. Allt han gör för mig, hur han får mig att drömma och ger mig styrka att kämpa mot dessa drömmar. Det var han som visade mig Gotland. Det är han som gör det möjligt att göra det som jag drömde om för tre år sedan: åka dit utan returbiljett. Kärlek är inte att få rosor eller choklad. Det är när någon tittar på en med glittrande blick när man ligger i sängen med trumpen min, håret på enda och en svullen näsa och kallar en "söit" när man precis förklarat krig mot sängen och förkylningen.
