När Annie...

Tänk att en människa kan vara så saknad! Jag vaknade upp vid sexsnåret på morgonen i lördags; rummet var så tyst, så tyst. Så jag klev upp. Började dagen fastän jag inte riktigt var redo. Men nu är han hemma igen. Och jag vaknade vid sju av mitt allarm, och av att min förrvirrade samo inte lyckades lista ut vart oljudet kom ifrån. Och sedan fick jag slumra i hans famn en stund, innan han som vanligt skuttade upp, på tok för pigg, och satte på kaffebryggaren jag laddat kvällen innan.

"Åhh, vad jag har saknat det här!" utbrast jag och sträckte på mig där jag låg kvar i sängen.
"Att jag sätter på kaffet?" frågade han och såg förvirrad ut. "Men det gör jag ju typ aldrig?"
Jag skrattade. "Nej, men du får gärna göra det oftare! Jag menade dig, att ha dig hemma på morgonen"

 

Så nu är det måndag, han är tillbaka... värmen är extrem sedan ett par dagar tillbaka. Min roomie har varit givmild och langat över sin förkylning till mig. Jag har alltid haft lätt för att bli förkyld. Men jag har glass, en fläkt och jag har stängt in mig på kontoret! Så jag överlever den här förkylningen också!