När Annie...

Det är vår i luften och jag har hittat en hunduppfödare! Det känns så in i själen rätt. Sambon förstod inte riktigt min glädjedans, men han log så fint åt mig i alla fall. Han kommer antagligen förstå när han har upplevt det. Att få vara med från början, välja sin valp och sedan leva tillsammans utan begränsningar. Han erkände i alla fall att han ser fram emot det. Mer än så begär jag inte. Jag kommer ihåg när han var sjutton år och livrädd för hundar. Nu är han tjugosju och snart hundägare. Tänk hur livet kan vända!

Jag ser väl dock den här hunden som huvudsakligen min. Det är min passion och stora intresse, även om det var ett beslut vi tagit tillsammans och som han är nyfiken på. Idag fick jag se ultraljudet och längtan efter att flytta hem exploderade som ett fyrverkeri i bröstet och brände bort alla uns av tvivel. Idag vill jag bara hem. Lämna vackra Santa Barbara och komma hem. Jag längtar efter svenskt regn och efter mumlande kassörskor, kaviar och bearneissås på burk, efter kalla vindar och tjocka koftor, efter mjuk gotländska och sjungande jämtländska. Det är där mitt hjärta verkligen bor, dels på Gotland och dels i Jämtland. Och från och med i sommar bor det en ny liten själ i mitt hjärta där också. Tänk, hur mycket som får plats i ett hjärta om man vågar öppna det!